Guate by bus

Väl tillbaka efter min första medföljning har jag insett att jag förmodligen kommer spendera fyra av mina elva månader här skumpade omkring i Guatemala på olika bussar. Det är ingen vetenskaplig bedömning utan mer en magkänsla. Med det sagt vill jag tillägga att det här inte är något försök att få utlopp för några aggressioner över det, bussresorna brukar nämligen vara minst lika lärorika som tiden jag spenderar på fast mark och de är framförallt totalt oförutsägbara. Man vet aldrig vad som kan hända. Okej jag kan medge att jag inte direkt jublar när chauffören drar igång med något som liknar aggressiva musikaliska evangeliepredikningar, alternativt reggaeton eller rancheras, på högsta nivå klockan fyra på morgonen när man kommer vara fast på den bussen i ca sex timmar. Jag tror att mitt liv förkortades med några år här om dagen när däcket, som råkade vara precis under det sätet som jag satt på, exploderade i en kurva och skrämde mig halvt från vettet. Jag kommer nog dessutom få beständiga skador av allt skakande, det kan bara inte vara bra för en (återigen bara magkänsla och inget som är vetenskapligt bevisat). Däremot kommer mina lår bli grymt vältränade! Jag tror att de kommer vara i klass med Anja Pärsons eller någon annan grym alpinåkare efter elva månader med de här busspassen. Guatemala är bergigt och vägarna jag åker på slingrar sig upp och ner längs med berg och dalar, så det har inte blivit många raksträckor. Jag vet ärligt talat inte vad hastighetsgränserna är eller om de i så fall efterlevs, men jag vet att det oftast går fasligt fort, särskilt i kurvorna. Så vill man inte kastas omkring okontrollerat i bussen eller ligga raklång över grannen i varje kurva så gäller att spjärna emot! Då menar jag med alla krafter man kan uppbringa. I början, efter de riktigt långa resorna, hade jag träningsverk i just låren efter att ha bekämpat centrifugalkraften i X antal timmar. Så att få tid för en tupplur under resorna är inte att tala om, om man inte sitter hoptryckt (eller rättare sagt fastkilad) med två andra bänkgrannar på de små sätena, eller kanske om man sitter vid fönstret och har en riktigt stabil granne som håller en på plats i sätet. Hur som helst, lyckas jag inte experimentera fram en lösning kan jag ju som sagt i alla fall glädja mig åt ett par riktigt muskulösa lår.

Insåg med förvåning att ljudet från trafiken och utryckningsfordonen har gått från ett störande moment till ett riktigt lugnande ljud. Jag hade för en vecka sedan, som kanske några av er läsare vet efter att ha läst min egen blogg, en lite tålamodsprövande tid i ett samhälle som envisades med att spela marimba ut över hela byn prick hela dagen i minst tre dagar (de fortsatte säkert längre än så men efter tre dagar gav jag mig med glädje därifrån). Jag vet inte vad det är för orätt jag gjort mig skyldig till som har vänts emot mig nu, och jag önskar att jag kunde göra ogjort vad det nu än är jag har gjort. Varför denna ånger, undrar ni kanske? Jo, häromdagen på väg från ett annat samhäller på en helt ny medföljning satt vi i bilen när chauffören satte i en skiva med bara marimba. Resan var fyra timmar lång. Det var fyra långa timmar.

Charlotta Pettersson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Annonser
Det här inlägget postades i Guatemala. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Guate by bus

  1. Ping: Guate by bus – eller man kanske vänjer sig « Mitt år som fredsobservatör

  2. Håkan Pettersson skriver:

    Inse att det är marimba som gäller

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s