En söndag i Antigua

Ni som har varit i Guatemala, eller känner folk som har varit här, vet att den lilla staden Antigua är något av en skyddad oas av lugna gränder, kaféer och kolonial arkitektur. Staden står på UNESCOs världsarvslista och historiskt sett har det varit en plats reserverad för Guatemalas elit, fint folk med pengar investerade i kaffeplantager och sockerodlingar. Ursprungsfolken hade inte rätt att bosätta sig inom stadens gränser. Lugnet har således varit något av en illusion. Ett förrädiskt lugn som grundat sig på exploateringen av fattiga lant- och industriarbetare. Idag är staden ett viktigt centrum för turistindustrin, som servas av underbetald kökspersonal och servitörer. Våldet syns inte vid första anblick men finns inbyggt i det vackra gamla kommunhuset, i kyrkornas väggar, i överklassens hus och trädgårdar.

Men ibland spiller det över.

I söndags gick vi längs en gata i Antigua, min vän och jag, när en ung man ställde sig i vägen för oss och sa ”How are you doing, guys?” Han log ivrigt och räckte fram ett flygblad. Min vän tog ett flygblad från hans utsträckta hand, gick fem steg, tittade snabbt på pappret och stoppade ner det i närmaste papperskorg. Händelseutvecklingen följde ett mönster som upprepats miljontals gånger på otaliga platser i världen. Alla som någon gång delat ut flygblad vet att majoriteten av bladen hamnar på gatan eller i papperskorgar. Endast ett fåtal hamnar i folks fickor eller väskor och ännu färre följer med hem för att bli ordentligt lästa. Detta är lekens regler. Vi hann gå ytterligare fem steg innan vi hörde mannen ropa efter oss att stanna, återigen på engelska. När vi vänder oss om kommer han mot oss med en stålbatong som han fäller ut i två steg till en längd på cirka femtio centimeter. Han svär åt oss och frågar vad sjutton vi tror att vi håller på med. ”Vad ska du göra med den där, ska du slå oss?”, frågar min vän och höjer på ögonbrynen. ”Ja, det tänkte jag göra!”, ropar mannen med hög röst. Sedan stannar han upp och vänder sig in mot husväggen. Han skriker och hugger in stålbatongen i väggen fyra gånger. När han är färdig har han skapat fyra runda hål i väggens cement. Väggen till ett hus som står på UNESCOs världsarvslista. Mannen skriker igen, vänder sig om och börjar gå i motsatt riktning, bort från oss. Han stannar upp och slår batongen i väggen en gång till innan han försvinner runt ett hörn. Vi fortsätter åt vårt håll.

Våldet är ständigt närvarande i Guatemala, oavsett om det syns i form av gatuvåld (våld mot hus) eller pågår i skymundan i form av svältande barn och orättvis fördelning av mark och rikedomar. Förra året kom en ny vapenlag som av många sågs som ett framsteg men som ger folk rätt att köpa i stort sett hur mycket vapen och ammunition som helst. Enda framsteget var att vapenhandeln tidigare varit totalt oreglerad. Fler än 6000 människor mördades år 2009. Det är mer eller mindre hopplöst att anmäla ett brott till polisen eftersom rättsväsendet bara löser cirka en procent av de mord och våldtäkter som anmäls varje år. Rädslan genomsyrar samhället och motgiftet är nästan alltid det samma: fler soldater, fler privata säkerhetsvakter, högre murar, mer taggtråd och mer våld. Situationen föder skräck och frustration. Det är bara att hoppas att fler människor kommer att välja att köra batongen i väggen istället för i någons huvud.

Antigua

Aron Lindblom, samordnare för Kristna Fredsrörelsens Fredstjänstprogram i Guatemala och Mexiko.

Annonser
Det här inlägget postades i Guatemala. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s