En vanligt ovanlig dag på jobbet..

Dagen började tidigt, så tidigt att det fortfarande var sent, under natten mellan torsdagen och fredagen. Vi kröp sömnigt upp ur våra sovsäckar, packade ihop och satte oss på bussen strax efter klockan ett. Därefter körde vår buss runt till olika kringliggande samhällen för att plocka upp alla som skulle med till huvudstaden. Klockan var tre när alla sju bussar samlades för att gemensamt påbörja den långa resan in till Guatemala City.

Det var drygt 350 personer som beslutat att följa med för att lämna in ett brev med kravet att presidenten skulle respektera det interimistiska beslutet från Interamerikanska Kommissionen för Mänskliga Rättigheter att stänga ner aktiviteterna i Marlingruvan tills de kommit till ett slutgiltigt beslut i fallet. Elaka tungor hade innan spridit rykten om att det bara är en ensam advokat som försöker bekämpa Montana och Marlingruvan och att folket i San Miguel Ixtahuacán egentligen inte står bakom dessa protester och juridiska försök att bli av med gruvan. Reaktionen på detta blev därför en gemensam samling och protest i huvudstaden. Dagarna innan väntade man sig ett följe på ungefär 50-100 personer men varje dag växte siffran och det blev till slut 350 personer i 7 bussar som reste från San Miguel Ixtahuacán. Utöver vår karavan så kom även 3 bussar från Huehuetenango och ytterligare personer från San Juan Sacatepéquez för att stötta alla de som kämpar emot effekterna av Montanas gruvdrift i San Miguel Ixtahuacán.

Resan var lång och längs vägen kunde man tydligt se spåren från orkanen Agatha som slog till mot Guatemala ungefär en vecka innan. På många sträckor av vägen var fortfarande bara ett körfält öppet medan det andra var blockerat av stora rasmassor. Trots att vi åkte mitt i nattens småtimmar så kunde jag inte riktigt sova på bussen, vilket inte brukar vara något problem för mig numera, men jag nickade till då och då. Det var något i luften under resan, en känsla av spänd förväntan kanske. Alla som var med verkade upprymda och laddade inför dagens aktiviteter, men det fanns också en antydan till oro. Resan gick bra och vi rullade in i Guatemala klockan tio, nio timmar efter att jag satt mig på bussen.

Vi hade bara stannat till en gång under hela resan, strax innan vi kom fram så stannade vi på en bensinmack för att samla ihop ”karavanen” igen, och när bussarna äntligen parkerade i centrala Guatemala var klockan redan 10.30. Presskonferensen skulle ha börjat 9.30, vilket förvisso betyder ungefär 10.30 i guatemalansk tidräkning, men alla var snabba ur bussarna och ställde upp på torget utanför nationalpalatset och presskonferensen kunde snabbt sätta igång. Vid det här laget hade många varit i farten sedan klockan ett på morgonen om inte tidigare utan att ha ätit något och med en enda toapaus. Alla var trötta och hungriga men när presskonferensen började var det som att tröttheten försvann och det väcktes en glöd i alla. Vi fick höra vittnesmål från ett flertal personer om hur gruvan påverkat deras liv sedan de började bryta guld i Marlingruvan. Uttalandena var både gripande och inspirerande, men aldrig utan hopp, aldrig utan den där styrkan och kraften som gör att alla orkar fortsätta i kampen för ett värdigt liv.

När presskonferensen var över så var det äntligen dags för mat och med nyvunna krafter gick alla i samlad tropp till kongressen för att som sista punkt på dagordningen lämna in sitt brev till presidenten. Det var en nöjd men något trött stämning i luften när det till slut var dags att gå ombord på bussarna och påbörja hela den långa resan hem till San Miguel Ixtahuacán. Jag och min kollega stannade kvar i huvudstaden och även om det hade varit en väldigt speciell dag tillsammans med personerna från San Miguel Ixtahuacán så var jag inte särskilt besviken över att få gå hem och lägga mig i min egen säng i stället för att försöka hitta en tillräckligt bekväm akrobatisk ställning för att kunna få en liten blund på bussen.

Charlotta Pettersson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Annonser
Det här inlägget postades i Guatemala. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En vanligt ovanlig dag på jobbet..

  1. Ping: En vanligt ovanlig dag på jobbet.. « Mitt år som fredsobservatör

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s