Bussen, la camioneta, kaxigast på vägen!

Stor del av vår tillvaro är på bussarna då vi reser en hel del mellan byarna i vår region. Resan mellan Guatemala City och upp i bergen tar sex timmar. De första tre åker vi med en av de typiska färgglada bussarna. Då går det undan. Vägen har oftast två filer om det inte rasat ner jord från bergssidorna för då är halva vägen avstängd. Något som är vanligt nu under regnperioden.

De är alltid två personer som jobbar ihop. En som kör och en som tar betalt. Nu är det inte det enda de gör. Ofta är föraren sin egen mekaniker. Man kan se hur han skruvar på hjulmuttrarna, har motorhuven öppen och ligger under bussen med verktyg och reservdelar spridda omkring sig strax innan vi ska åka.

 

 

Medhjälparen packar in folk, bestämmer var de ska sätta sig, flyttar på en del för att få in alla på sittplatser. Barn som inte sitter i knä får stå. Han packar också utrymmet på taket. Som en cirkusartist klättrar han snabbt och lätt uppför stegen med säckar fyllda med lök, potatis, majs, gödsel, eller kartonger med varor, flak med stora läskedrycksflaskor som är gigantiska 3,3 liter, höns och kycklingar i korgar med nät. En gång såg jag till och med två får som fick åka på taket.

Med en imponerande lätthet slänger han upp bördan på sina skuldror med framåtböjt huvud tar han sats och vips är han uppe. Så fortsätter det tills allt är med. Då visslar eller bankar han på ett sätt så chauffören vet att han kan köra. Bussen åker. Efter en stund kommer han nedklättrande som en apa. Först ser man fötterna ta stöd på en fönsterkant sen svingar han sig in genom framdörren som aldrig stängs, och allt medan bussen kör. Ibland är bussen så full med folk att det inte går att passera i mittgången. Då klättrar han på ryggstöden, håller sig i bagagehyllan, för att ta in avgiften av passagerarna.

Alla blir omkörda, la camioneta är kaxigast på vägen. Medhjälparen hänger sig ut genom framdörren tecknar med armen åt bilen som ska köras om att här kommer vi, ur vägen! Bussen ligger i kurvorna. Sidokrafterna gör att vi far åt höger och åt vänster. Det blir en kamp med händer, armar, fötter och ben att hålla sig kvar på sätet. Det finns även en hel del fartgupp, då blir det vertikal flygtur särskilt när man sitter  långt bak. Mina tankar går i banor som berör frågor om arbetsmiljö trafik- och arbetsplatssäkerhet, så aktuella men så tydligt frånvarande.

En del av våra resmål går bara att nå via smala vägar som består av sten grus och lera. Här är det inga snabba ryck. Bussen segar sig uppför de brantaste backarna med en imponerande outtömlig styrka.  Vaggar sakteliga framåt ner i många gropar och djupa hjulspår i leran och upp igen. Kommer att tänka på att det liknar en gång när jag red på en dromedar i Sahara.

Ibland går resorna med minibuss eller, som vi säger här, microbuss. Den brukar bli rejält fylld. Har man otur får man stå och då blir det i dubbelvikt läge för det är inte högt i tak. Så länge det är asfalterad väg går det hyfsat jämnt förutom fartguppen förstås.

När det är upp och ner mellan bergen balanserar vägen på branterna och hårnålskurvorna är många. Det är inte roligt för den som är höjdrädd. Det är jag. Om föraren dessutom skojar med sin kompis, pratar i telefon eller rattar på stereon så blir det inte bättre. Det händer att vi får kliva av bussen. De lägger en bromskloss bakom bakhjulet medan vi stiger av. Sen tar busen sig över det smala tveksamma partiet utan passagerare som för att testa ifall det funkar. Vi får promenera samma bit och kliva på igen. Färden går vidare. Musiken har en viss avslappnande effekt men det är alltid en befrielse att nå målet och få kliva av!

Lena Molin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Annonser
Det här inlägget postades i Guatemala och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Bussen, la camioneta, kaxigast på vägen!

  1. Anna skriver:

    Men mamma!! Det här känns ju inte tryggt. Liknar mina bussfärder i Venezuela, speciellt serpentinvägen till Choroni, du var ju med en gång där. Man känner sig som att man fått ett nytt liv varje gång man kliver av helskinnad. Nej, kan du inte skaffa dig en trevlig häst i stället?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s