Regn, ras och fjärilar

Ras i norra Guatemala på väg till Mexiko

Ras i norra Guatemala på väg till Mexiko. Foto: Aron Lindblom.

Det regnar hårt i Guatemala och Mexiko och förödelsen är stor på sina håll, inte minst här i Chiapas. Mexikansk och svensk media har rapporterat om att flera människor dött i ett jordskred i Oaxaca i södra Mexiko. Nyligen skrev dock Dagens Nyheter på sin webbsida att situationen troligtvis inte är så allvarlig som befarat. Den mexikanska tidningen El Universal har publicerat otäcka bilder på sin hemsida. Alla Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Guatemala och Mexiko är i säkerhet.

Efter drygt fyra månader som fredsobservatör i Guatemala var Kristna Fredsrörelsens medarbetare Lena Molin nyligen ute på sin första medföljningsperiod i Chiapas i Mexiko. Här följer några av hennes första intryck och betraktelser.

Samtidigt som vi fick veta vart vi skulle åka och med vilka andra personer fick vi också en mapp att läsa om platsen, hur man tog sig dit och rapporter från tidigare observatörer. Vi var tre som reste tillsammans. De förberedelser vi hade att göra var att handla mat för två veckor och packa. Det blev bönor, ris, linser, pasta, havregryn, kaffe och te. För det mesta fick vi sedan maten lagad av någon i byn som också gjorde det till ledningen för organisationen vi medföljde. De fanns där måndag till fredag. Menyn var, frukost: bönor och majsbröd, lunch: bönor och majsbröd, middag: bönor och majsbröd. Ibland även lite pasta i sås till bönorna. På helgen när vi var våra egna kockar lyxade vi till det med en linssoppa!

Då vi kom fram fanns det två observatörer där. Den ena var en blind man. Jag tänkte på hur beroende jag är av att se var jag sätter ner fötterna för att inte snubbla i hål, halka i leran eller trilla vid sidan av spångar. Dagen efter det att han hade åkt hittades en levande orm i männens duschrum. Det blev stor uppståndelse, ormen var giftig, de sa att får man inte motgift så dör man av ett bett. Tanken på att vår blinde vän var nära att duscha med denna orm vid sina fötter gjorde mig kall. Ormen dödades och fick en specialbehandling med salt, bitar av vitlök och chili. Jag blev lite förvånad och nyfiken frågade jag varför de gjorde så. Förklaringen var att en del tror att det kan vara en person som tagit ormens skepnad för att komma och skada någon. Genom att strö de starka lukterna och smakerna över och runt ormen så skulle den personen inte vilja komma tillbaka igen.

Orm med chili, salt och vitlök.

Orm med chili, salt och vitlök. Foto: Lena Molin.

Vår uppgift var att finnas i byn där 45 personer massakrerades för 13 år sedan. 21 kvinnor varav fyra var gravida, 15 barn och 9 män. Nu finns ett minnesmonument i form av en väldig gravplats där dådet utfördes av paramilitärer den 22 december. Flera av dessa har suttit en tid i fängelse men de verkligt ansvariga, hjärnorna bakom har aldrig ställts inför rätta och blivit dömda för sitt brott. Straffriheten är så gott som total på högre nivåer i samhället. Det är detta man vänder sig mot, kampen fortsätter, man ger inte upp utan fortsätter kräva av staten att utreda händelsen så att sanning fred och rättvisa kan uppnås. Varje månad den 22 sedan den dagen för 13 år sedan äger en minnesceremoni rum. Då kommer besökare för att delta och visa sin solidaritet med folket och de drabbades familjer.

När vi inte befann oss nere vid kyrkan och gravplatsen gick vi upp till vägen, satte oss och tittade på trafiken, noterade en del rörelser, hejade på folk och läste böcker. Så tydligt det blev att tiden gick medan vi bara fanns. Ingen stress som jagade, inte en massa måsten. Hur mycket av ”måsten, ska hinna, hinner inte, och beslutsångest” skapar jag egentligen själv när jag är hemma i Sverige, tänkte jag.

Det fanns ingen elektricitet i byn när vi var där. En olycka hade hänt ett par veckor tidigare då en man klättrat upp i en elstolpe för att fixa något problem. Nu låg han på sjukhus med amputerade fötter och har en lång tid av rehabilitering framför sig. Här är det inte vanligt att man är försäkrad som vi är vana vid i Sverige därför blir det extra kännbart för honom och hela hans familj.

Varje dag regnade det. Enorma mängder vatten smattrade hårt mot vårt plåttak. Kraftiga åskväder med blixtar som lyste upp hela himlen i ett slag. Det blev mörkt på kvällarna, eldflugorna glimmade till som små gnistor och vi kröp ner i sovsäckarna efter kvällsmaten i skenet från stearinljus. Ibland på dagarna var det härligt varmt. Då kom det massor med vackra fjärilar som flög omkring. Vissa i små grupper, upp till fem stycken, tätt tillsammans som en enda blomma.

Fjäril i Chiapas, Mexiko.

Fjäril i Chiapas, Mexiko. Foto: Lena Molin.

Jag fick en fyrbent vän i byn, det var en hund. Ett par gamla torra majsbröd sen var vi goda vänner. Hon följde alltid med till köket och sov utanför vår dörr på ett plastskynke som jag hittade. På natten hördes hennes snarkningar genom springorna i plankväggen. Kom någon så skällde hon. Det kändes fint med hundsällskap.

Imorgon blir det ett nytt ställe under två veckor med gummistövlar, bönor, majsbröd och nya intryck! Trevlig höst!

Denna text har även publicerats här: http://www.resdagboken.se/Web/Apps/Diary/EntryPresentation.aspx?id=234&epslanguage=sv&tid=394825&eid=2379948

Lena Molin, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko.

Annonser
Det här inlägget postades i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Mexiko och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s