Trafikolyckan

Så här kan det se ut i trafiken i Guatemala City. Foto: Aron Lindblom.

Den morgonen tutade lastbilarna precis som vanligt när jag cyklade till jobbet från El Zapote. Efter bryggeriet kom shellmacken och sedan svängde jag ut på den stora vägen, Calle Martí. Det handlar om kanske tvåhundra livsfarliga meter längs Calle Martí innan jag kan svänga in på andra avenyn (segunda avenida) och vägen in mot centrum.

Jag cyklade förbi tvätteriet på tredje gatan i zon ett, mellan andra och första avenyn, och lämnade min stora ryggsäck fylld med tvätt. Mest kalsonger, strumpor och kökshanddukar. Och ett par t-shirtar med hårdrocksmotiv, såklart. Det skulle nog få plats i en maskin, sa killen i tvätteriet, och eftersom jag inte ville ha varken sköljmedel eller torktumling så blev det bara tolv quetzales. Jag cyklade nöjt vidare mot kontoret och tänkte att i det här soliga vädret kommer tvätten torka på nolltid ute på takterrassen.

Dagen gick. Jag kollade mejl och bytte ett par ord med en kollega. Brevet där vi ber Utrikesdepartementet och de allmänna pensionsfonderna att dra tillbaka sina investeringar från det hänsynslösa gruvföretaget Goldcorp var färdigt och jag skickade vidare det till svenska ambassaden i Guatemala för kännedom. Klockan blev kvart över ett och jag cyklade till tvätteriet för att hämta min tvätt innan lunchen. På väg tillbaka till kontoret tog jag första avenyn samma väg tillbaka, passerade fjärde gatan och hade nästan korsat också femte gatan när bilen slog in i mitt bakhjul och slungade mig ner i gatan.

Det var en vinröd japansktillverkad bil som kom emot mig från höger. Jag såg den när jag började passera gatan och tänkte att den var ganska nära men att den nog skulle stanna. Jag körde på. Bilen körde också på. Jag tänkte att den nog skulle sakta ner. Jag körde vidare med min stora ryggsäck full med tung, våt tvätt. Det skulle kosta på att stanna och jag var ju bara två kvarter från kontoret. Jag hade bra fart och bra balans och hade bett två kollegor vänta på mig för att vi skulle äta lunch tillsammans. Jag skulle bara vara borta i fem minuter. Jag körde på. Bilen körde på. Jag tänkte att jag nog skulle hinna över till andra sidan innan bilen kom. Sedan kände jag en enorm kraft bakifrån. En svischande, sugande kraft som drog och pressade bakhjulet bort åt vänster och som slog mig ner i asfalten. Jag hade ingen chans att stå emot kraften.

Bilen körde inte fort, snarare väldigt långsamt, men kraften var obönhörlig och oemotståndlig. Jag låg på marken. Jag såg bilen fortsätta bort. Var den blå eller vinröd? Bilen saktade ner. Jag satt fast. Kom det fler bilar från samma håll? Jag försökte orientera mig och lyfta huvudet för att inte bli påkörd igen. Jag såg trottoarkanten. Jag såg botten av en lyktstolpe och ett avlopp vid trottoarkanten. Jag satt fast, insnurrad i min cykel. Jag hade jävligt ont i mitt lår. Jag hade inte skadat mitt huvud. En kvinna skrek. Bilen stannade och en man steg ut. Mannen kom fram till mig och tog min hand för att hjälpa mig upp. Jag hade jävligt ont. Jag ville inte resa mig upp. Mannen hjälpte mig upp. Är du okej, frågade han? Jag är okej, sa jag. Förlåt mig, fortsatte jag, det var inte ditt fel. Jag vet, sa mannen, så du klarar dig då? Jag är okej, sa jag. Okej, adios, sa mannen och gick tillbaka till sin bil och försvann. Jag tror att bilen var grå. En kvinna kom fram till mig med en iskall flaska vatten i handen. Jag såg vad som hände sa hon, mår du bra? Jag har jävligt ont, sa jag, mest i låret, men jag tror inte att jag har brutit något.

Vi stod kvar och pratade en stund, hon gav mig vattenflaskan men jag minns inte vad vi sa. Hon sa att hon jobbade på ursprungsfolks- och bondeorganisationen CONIC. Hon hade kläder på sig som indikerade att hon identifierade sig som ursprungsfolk. Mörkblå kjol och en vit blus med lila och blå broderier. Jag kände inte igen mönstret på hennes kläder. Hon såg inte ut att vara ixil och inte heller kakchiquel, men mer än så kan jag inte säga. Jag tyckte att hennes kläder kanske påminde lite om kläderna som kvinnorna bär i Pantelhó i Chiapas, men hur skulle hon ha fått tag i sådana kläder? Jag började må illa och ville spy. Jag bestämde mig för att köpa blommor till kvinnan och gå förbi CONICs kontor någon gång för att ge dem till henne. Har du någonstans att ta vägen, frågade kvinnan? Var är vi, frågade jag, vilken gata står vi på? Det här är femte gatan, sa kvinnan. Då ligger mitt kontor bara två kvarter bort, sa jag, jag tror att jag kan gå dit. Ta hand om dig då, sa kvinnan, och i samma ögonblick kom en berusad man fram till oss och tiggde pengar. Hej, gringo, kan du ge mig ett par quetzales? Jag lutade mig framåt över cykeln och ville spy. Jag kände små svettdroppar bryta fram längs min överläpp, panna och hals. Munnen var torr. Det kändes som jag var alldeles vit.

Grabben, sa mannen, kan du låna mig ett par spänn till att köpa mat? Han tittade på mig med stel men ofokuserad blick. Han hade svart hår och ljusbrunt skinn men ögonen var konstigt iskalla och ljusblå. Kvinnan kom tillbaka och sa till mannen att jag just hade varit med om en olycka. Oj då, sa han, vad hände med dig lilla gringo? Jag mår bra, sa jag, låt mig vara. Jag vill ju bara hjälpa till sa mannen, fortfarande berusad, vart är du på väg? Det är lugnt, sa jag, jag klarar mig. Jag hävde upp ryggsäcken på ryggen. Den var inte så tung som jag trodde att den skulle vara. Du pratar bra spanska, sa mannen, vart är du på väg? Hörru, låt mig hjälpa till då, ge mig ett par spänn, jag vill ju bara ha något att äta! Ni är rätt många gringos här va? Var kommer du ifrån? Är du från USA? Kom igen gringo, jag vill bara snacka lite, ska jag ta din väska?

Jag haltade långsamt framåt längs trottoaren. Högerbenet värkte så mycket att jag inte kunde stödja mig på det. Cykeln blev min krycka. Trottoaren var för svår att gå på. Det var för många lyktstolpar i vägen, för många kanter och sprickor. Jag tog ett steg åt sidan, ner på vägen. Bilar mötte mig och jag hoppades att de inte skulle köra in i mig igen. Jag ville spy. Det gjorde ont. Plötsligt var jag inte så långt borta från kontoret. Mannen var borta, jag vet inte vart han tog vägen. Jag behövde gå på toaletten. Magen mullrade och jag undrade om jag skulle hinna fram och in på toaletten i tid. Jag kom att tänka på en gång på lågstadiet när jag kissade på mig i byxorna för att toalettsitsen inte vill ställa sig upp ordentligt. Det var på den tiden då jag vägrade sätta mig på främmande toaletter. Jag undrade om samma sak skulle hända igen, men mullret i magen gav med sig och försvann. Jag kände ingen panik längre men smärtan i mitt lår blev allt mer intensiv. Jag måste få hjälp. Framme vid kontoret lyckades jag få upp nyckeln och öppna dörren. Jag parkerade min cykel, fällde till och med ned stödet, och såg en kollega längre in i huset. Snälla, kom och hjälp mig, sa jag. Jag måste lägga mig ner. Jag la mig på soffan i gästrummet och där stannade jag i två timmar, uppassad av mina kollegor. Jag fick ett glas vatten, en filt, mat och folk höll mig sällskap. Jag grät i cirka tio sekunder när ingen annan var i rummet och önskade att jag var långt, långt borta från Guatemala. Ligg här och vila i en halvtimma så kommer du känna dig bättre, sa en kollega. Sedan somnade jag.

Jag vaknade ett par gånger men slöt ögonen igen och slumrade. Låret värkte inte så farligt när jag låg ner och det kändes skönt att bara vara stilla. Jag upptäckte att jag hade ett litet skrapsår på vänster tumme och ett blåmärke på ovansidan av höger hand. På min vänstra axel hade jag ett skrapsår. Höger knä gjorde ont, liksom höger ljumske och lår (där var smärtan värst, som sagt). På mitt vänstra smalben hade jag ett par ömma ställen som förmodligen kommit av att cykeln landade på det benet. Men mina kläder var hela och jag hade inte ens tappat glasögonen i fallet. Jag måste nog ha haft en väldig tur?

Aron på cykel i Guatemala City. Foto: Brendan Kolbay.

Aron på cykel i Guatemala City. Foto: Brendan Kolbay.

Efter två timmar ställde jag mig upp och blev stående. Värken i låret hade avtagit något under tiden som jag låg ner. Nu stod jag upp och kunde inte röra mig. Jag kände ingenting så länge jag stod stilla men minsta lilla rörelse sände knivar upp genom höger knä, lår, stjärt och mage. Jag var kissnödig men förlamad. Till sist fick jag hjälp att ta mig från mitt rum ut till toaletten. Halvvägs dit kom jag på att jag sett ett par kryckor i garaget, tre trappsteg ner från där jag befann mig just då. Det var inte tal om att försöka ta sig ner för trapporna i det läget, men hur hade jag lyckats ta mig upp tidigare när jag kom in i huset? Jag fick kryckorna och stapplade in på toa. Det var inga problem att knäppa upp knappen i byxorna, men sedan? Jag kunde omöjligen sätta mig ner. Varje gång jag böjde på knäet eller ryggen så skar det genom kroppen. Jag vickade lite lätt på höfterna så att byxorna trillade ner. Nu stod jag halvnaken inne på toa. Med byxorna nere tog jag spjärn med ena kryckan mot väggen bakom toalettstolen och la den andra handen på handfatet. Jag bad till Gud att handfatet inte skulle släppa från väggen och började långsamt sänka mig ner mot sitsen. Högerbenet försökte jag hålla så rakt och utåtstående som möjligt. Vänster ben gick bra att böja och stödja på. Till slut var jag nere på sitsen och kransen satte tänderna i mitt högra baklår. Aj. Jag kunde inte sitta länge men fick gjort det jag skulle göra och ställde mig upp för att pusta ut. När jag tvättat händerna och gått ut från toan beslutade jag mig för att endast äta minsta möjliga mängd mat för att inte behöva gå på toa igen innan smärtan försvunnit.

Efter toalettbesöket gick vi till doktorn, en kollega och jag tillsammans med kryckorna som vi hittat i garaget. Promenaden tog kanske tio gånger längre än vad den skulle ha gjort om jag haft min cykel och om mitt ben hade varit helt. På mycket politiskt inkorrekt spanska kallas människor med funktionshinder för menos validos, mindervärdiga. Jag kände mig lite mindervärdig när jag gick runt kvarteret från kontoret till sjukhuset. På ena sidan hade jag stöd av en krycka och på andra sidan gick min kollega, men vad hjälpte det när trottoaren plötsligt lutade i 45 graders vinkel för att sedan avbrytas av en tre decimeter hög kant, absurda trappsteg, sprickor eller hål som helt utan anledning öppnat sig i gatan (här i Guatemala finns ju ingen tjäle som kan knäcka betongen)? Vi kom fram till slut, betalade patientavgiften och kom snabbt in till läkaren. Läkaren var munter, trevlig och lite sarkastisk. Han hade nyss varit på semester i Europa, Spanien och Österrike, och verkade inte tycka att min lilla kyss med bilen var något att klaga över. Jag fick ligga ner på en brits med ett vitt lakan över benen. Läkaren kände på mina ben och knän genom lakanet, att dra ner byxorna hade kanske inte passat sig, och konstaterade snabbt att inget var brutet. Jag fick recept på gelé och tabletter som skulle stoppa inflammationen i mitt högra lår. Jag köpte krämen i sjukhusets apotek och vi gick tillbaka till kontoret. Smärtan började släppa lite och mitt ben började långsamt mjukas upp även om det fortfarande gjorde ont. Jag ringde en taxi för att ta mig hem. En kollega hjälpte mig att samla ihop min tvätt och packa in mina saker i taxin. Precis som vid toalettbesöket tidigare på eftermiddagen var det ett litet äventyr att ta sig in genom den lilla bildörren och sätta sig i baksätet. Att sitta ner i bilen med hopvikta knän gjorde inte så ont som jag hade väntat mig men jag kände knivarna igen när vi passerade de tre fartguppen utanför universitetet på vägen ner genom El Zapote. Väl hemma igen fick jag hjälp uppför trapporna av min lägenhetskamrat. Hon lagade mat och vi tittade på Stekta gröna tomater innan jag tog min tablett och gick till sängs.

Aron Lindblom, koordinatör för Kristna Fredsrörelsens Fredstjänstprogram i Mexiko och Guatemala.

Annonser
Det här inlägget postades i Guatemala och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Trafikolyckan

  1. Ann-Kristin Eriksson skriver:

    Hej Aron. Jag hoppas verkligen att du mår bättre nu efter bilolyckan. Du är verkligen en riktig kämpe. Här i Växjö är det massor med snö, men jag slipper att skotta för jag har sålt mitt hus och bor nu i lägenhet. Det är jätte bra. Må riktigt gott och var rädd om dej. Kramar från Anke

  2. A-M skriver:

    Men Aron … om du nu ska skada dig därlångtborta, på ditt viktiga uppdrag, så ska det väl vara med lite hjältegloria! Nej, skämt åsido … vilken himla tur du hade … det kunde ju ha gått mycket värre. Hoppas nu att allt läker som det ska och att du vågar fortsätta att cykla! Var rädd om dig .. kram! A-M

  3. Björn-Erik Lindblom skriver:

    Hej Aron och tack för din målande berättelse från någom timme i alla sina upplevda detaljer från Guatemala. Man måste medge att den är personlig och riktigt välskriven och handlar om något man helst vill slippa vara med om. Det verkar som om olyckan ändå slutar rätt bra för dig. Huvudet har ju uppenbarligen inte tagit minsta skada.
    Trafikdjungeln är den farliga djungeln, där som här, förstår jag. Var rädd om dig. Kram från oss (jag ska berätta för Ulla/visa henne brevet). Björnas.

  4. Aron skriver:

    Hej på er kära släktingar och tack för era kommentarer! Jag mår mycket bättre idag, torsdag, och kunde till och med cykla till jobbet idag på morgonen! Tack för omtanken och hälsa alla där hemma. Kram, Aron.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s