Till minne av offren för massakern i Las Dos Erres

Jag har försökt vänta några dagar med att skriva den här texten för att känslorna ska sjunka undan och insikten över upplevelsen att vara med på minneshögtiden för offren för massakern i Las Dos Erres skulle infinna sig. Problemet är dock att det inte verkar hända. Jag får helt enkelt göra mitt bästa ändå och hoppas att jag kan återge något av denna mycket speciella upplevelse till er läsare.

Monumentet tillägnat offren för massakern i Las Dos Erres. Foto: Cecilia Gadd

Monumentet tillägnat offren för massakern i Las Dos Erres. Foto: Cecilia Gadd

Det börjar med en soluppgång över landskapet uppe i norra Guatemala. Soluppgångar har alltid varit något magiskt för mig, mycket mer än solnedgångar. Jag tror att jag kommer ihåg varenda soluppgång jag någonsin sett, och inte minst den här kommer bli ett sådant minne. Det är vad jag sitter och tänker i minibussen på väg till kyrkogården där minneshögtiden ska börja. Här låg alla offren från massakern begravda efter den första gravöppningen år 1994-1995, men just nu finns de inte där. Jag såg kartongerna med de drygt 250 kropparna för nästan precis en månad sedan i Guatemala City. De finns på en rättsantropologisk organisation som håller på att genomföra DNA-prov på resterna, eftersom den tekniken inte var tillgänglig när den första gravöppningen gjordes.

Det är första gången jag återvänder till kyrkogården i Petén sedan jag medföljde den andra gravöppningen i fallet i april. När vi kliver ur minibussen finns ett femtiotal välbekanta ansikten framför mig. Släktingarna till de som dog i massakern har samlats vid monumentet som tillägnats offren, på dagen 28 år efter att massakern begicks. Monumentet är utsmyckat i glada färger och runt staketet hänger foton från samhället och den första gravöppningen. Minnesstunden börjar med att två familjemedlemmar till offren talar om sina känslor den här dagen med stöd av slitna högtalare. Rättvisa. Ingen hämnd. Är det för mycket begärt? Men jag tänker, vad är egentligen rättvisa när över 50 militärer går in i ett samhälle och våldtar och torterar för att sedan döda alla som finns på plats, och de börjar med spädbarnen. Jag är jurist och har studerat rättvisa i nästan fem år, men jag har inget svar. Det står dock klart att rättvisa inte kan vara att de som begick massakern, och framförallt de som planerade och beordrade den, går helt utan straff.

Det stora för i år, och som en av representanterna för den juristbyrå som agerar målsägandebiträde för släktingarna understryker i sitt tal, är att den nationella rättsprocessen har gått framåt. Anklagelserna har slagits fast, vittnen och andra bevis har presenterats och nu väntar alla bara på att själva rättegången ska börja under nästa år. Tre anklagade står inför rätta i Guatemala, bland dem den dåvarande befälhavaren för militärbasen i närheten av Las Dos Erres, som pekats ut av släktingarna som ansvarig för massakern. En annan före detta militär dömdes i september till 10 års fängelse i USA för att han ljugit om sitt deltagande i massakern i sin ansökan om medborgarskap. Efter att han gripits av myndigheter i USA erkände han omgående att han mördat ett spädbarn under massakern. Ytterligare två före detta militärer kommer inom en snar framtid inför rätta för samma anklagelse i USA. Efter avtjänat straff kan de bli utlämnade till Guatemala. En fjärde anklagad väntar på utvisning från USA för att ha tagit sig in i landet illegalt.

Med rättegången inför dörren, försöker presidenten för organisationen för släktingar till försvunna, som är målsägande i rättsprocessen, att uppmuntra släktingarna att göra allt för att stötta advokaterna i deras arbete. Hoten finns där, men om de verkligen vill döda oss, så kommer de inte bemöda sig med att hota först, säger hon. Det är inte en tidpunkt där det finns utrymme att ge vika för rädslan eller smärtan som det innebär att minnas och berätta. Övertygelsen att sanningen och rättvisan är den enda vägen för att skapa ett annat Guatemala är den röda tråden i hennes tal. Det är så hon börjar beskriva de mördade och försvunna; det var det de strävade efter. I slutänden är det samma mod som de försvunna och mördade hade som hon nu ber släktingarna som står där framför henne att visa. Att vara beredd att riskera sitt liv för en framtid som är värd att leva i. Jag vet inte om jag hade kunnat visa det modet om 14 av mina familjemedlemmar hade mördats i en massaker, vilket är fallet för en del av människorna vid minnesstunden.

Flaggorna med offrens namn utplacerade i monumentet. Foto: Cecilia Gadd

Familjemedlemmarna placerade ut små flaggor med offrens namn på inne i monumentet, på samma plats där de tidigare legat begravda. Det fick det att kännas som att offren var närvarande. De var där för att dela ett ögonblick med sina familjer. En annan vacker stund, fylld med symbolik, var när två barn och en kvinna släppte tre vita duvor fria. En representerade de döda barnens själar, och de andra de unga och de äldre. Duvorna var ivriga att komma iväg och deras flaxande fick barnen och många i publiken att le och skratta.

Det finns så mycket som berört mig under den här medföljningen. Soluppgången kommer att finnas kvar; orden, hoppet, sorgen och skratten också. Men kanske framförallt modet. När vi står inför ett omänskligt våld träder modet fram på vad faktiskt kan tyckas vara ett omänskligt sätt. För hur mycket mod kan en person besitta? Och vart kommer det osjälviska modet ifrån? Det fortsätter att förundra mig, men framförallt att inspirera mig.

Cecilia Gadd, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Tidigare blogg om Las Dos Erres:

Rättegång för massaker i Guatemala

Annonser
Det här inlägget postades i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Guatemala och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s