Ett besök i statskuppens Honduras

I december 2010 genomförde jag och tre kollegor från Acoguate en kort resa till Honduras för att träffa folkrörelser, människorättsorganisationer och det internationella medföljningsprojektet i Honduras (Proah). Det senaste året, sedan sommaren 2009, har människorättssituationen i Honduras förvärrats oroväckande och resan genomfördes med ambitionen att lära av och stödja de initiativ till stöd för de mänskliga rättigheterna som lever kvar i landet. Vi lämnade Guatemala City en tidig lördagsmorgon och jag var nog ganska trött och oinspirerad, men den korta resan kom att skaka om mig ganska rejält.

Den honduranska motståndsrörelsens flagga. Foto: Aron Lindblom.

Den honduranska motståndsrörelsens flagga. Foto: Aron Lindblom.

Den 28 juni 2009 genomförde den honduranska militären en statskupp på order av vissa politiker och med hjälp av affärsmän från landets elit, oligarkin. Den folkvalde presidenten Zelaya sattes på ett plan och flögs till Costa Rica och makten togs över av Micheletti som suttit som parlamentsledamot i nästan trettio år. Innan statskuppen hade president Zelaya börjat närma sig Bolivia, Ecuador, Venezuela och det latinamerikanska samarbetet ALBA som också innefattar Cuba och Nicaragua. Många av de aktivister som vi träffade i Honduras beskrev hur fattigt folk började drömma och hoppas på en förändring. Zelaya höjde minimilönen och det började skapas arbetstillfällen för unga människor som tidigare enbart känt sig onödiga och överflödiga. En av dessa unga människor blev sedan skjuten i benet av polisen då han deltog i en demonstration mot statskuppen i San Pedro Sula. ”Jag fick jobb i ett ungdomsprojekt tack vare Zelaya och pengarna som kom från Venezuela”, berättade han, ”och när kuppen kom var det självklart för mig att demonstrera, men det här skottet i benet har gjort att motståndet för mig också är något personligt.” Den unge mannen som vi träffade hade tur, för han hade lika gärna kunnat skjutas i huvudet. I dokumentärfilmen ”Quien dijo miedo” (ungefär: Vem är rädd) citeras siffror från människorättsorganisationen Comité para la Defensa de los Derechos Humanos en Honduras (CODEH), som under perioden juni 2009 till april 2010 registrerade:

49 politiska mord

3033 olagliga gripanden

127 politiska fångar

108 mordhot

818 fall av misshandel

27 hot och husrannsakningar hos medier

26 attacker mot journalister

I samma film citeras Luz Patricia Mejía Guerrero från interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter (CIDH) som besökte Honduras i augusti 2009. Hon säger: ”I Honduras har det begåtts mycket allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, som till exempel övervåld mot demonstranter, godtyckliga gripanden och ingrepp mot det fria flödet av information.” I december 2010 fick vi på ett föredrag organiserat av honduranska människorättsorganisationer höra att CIDH utfärdat fler än 200 order om skyddsåtgärder för personer som hotats på grund av sitt motstånd mot statskuppen. Människorna vi pratade med berättade om mystiska meddelanden på sina mobiltelefoner, vita bilar utan registreringsskyltar som följde efter dem på gatan eller ställde sig att vänta utanför deras hus och otaliga historier om personer som gripits av polis och sedan aldrig mer synts till.

I det lilla samhället Arenales har människorna gått samman för att protestera mot en planerad gruva som kommer att förstöra deras by. På banderollen står: "Ut med gruvarbetarna". Foto: Aron Lindblom.

I det lilla samhället Arenales har människorna gått samman för att protestera mot en planerad gruva som kommer att förstöra deras by. På banderollen står: ”Ut med gruvarbetarna”. Foto: Aron Lindblom.

Tredje dagen i Honduras vaknade vi i lugn och ro i ett vackert hus i Tegucigalpa. Vi hade nu lämnat landsbygden bakom oss men i mitt huvud snurrade fortfarande historien om det lilla samhället Arenales, som strax efter kuppen i juni 2009 fick veta att deras mark sålts till ett gruvbolag. Kommunen och gruvföretaget hade passat på att tjäna snabba pengar i kaoset efter kuppen och bönderna fick inget veta förrän affären redan var uppgjord. ”Vi har inget annat val än att kämpa”, hade byborna sagt, ”för vart ska vi ta vägen om de kör bort oss härifrån?” Från huset i huvudstaden hade jag en enorm utsikt över Tegucigalpas gator och kullar. Kanske är det sju kullar? Det är någonting med höga höjder och utsikt som gör mig lugn. I det lilla samhället Acteal i Mexiko kände jag mig nästan klaustrofobisk i byns lilla centrum, där det enda som fanns att titta på var kyrkväggen, hönorna som jagade fjärilar och sedan, på eftermiddagen, pojkarna som spelade fotboll i regnet. Jag gick upp till vägen istället, femtio meter ovanför Acteal, och såg moln och horisonten, rullande kullar, skog, berg och åkerlappar. Jag såg träd som mörka siluetter mot den blå himlen, jag såg vidare. Jag fick en liknande känsla i Tegucigalpa. Från det vackra huset kunde jag se katedralen i stadens centrum och jag mindes att jag kvällen innan sett att någon skrivit graffiti mot statskuppen på ena väggen. Jag såg torra kullar och branta stup åt det håll dit staden ännu inte nått. Jag såg ett myller av hus åt andra hållet, somliga som krampaktigt klamrade fast sig i varandra och bergsväggen för att inte falla ner. Jag såg telemaster och en stor reklamskylt för Tigo, mobilföretaget som ägs av världens rikaste man Carlos Slim, som dominerar Centralamerikas mobilmarknad och som kanske var indirekt inblandad i statskuppen 2009. Huset på höjden ovanför Tegucigalpa gav möjlighet till reflektion och utsikt för att smälta intrycken.

Motståndet mot statskuppen har samlat folk från alla möjliga delar av samhället. Advokater, feminister, marxister, idrottsföreningar, studiecirklar, katolska präster, frikyrkliga pastorer, musiker och pensionärer har alla samlats i Nationella Fronten för Folkligt Motstånd (FNRP). En aktivist som vi träffade sa: ”Vi förstod alla att det skulle bli protester efter kuppen, men inte att de skulle bli så stora. Motståndsrörelsen härdade ut i 200 dagar på gatorna. Folk här i landet tror inte på politikerna längre. Det har skett en stor förändring.” Honduras är ett ganska litet land men de första protestmarcherna samlade hundratusentals människor som tog avstånd från våldet och diktaturen och som identifierade sig med motståndet, La Resistencia. Det finns till och med en grupp som kallar sig ”Abuelas en Resistencia”, Motståndets mor- och farmödrar. En kväll i Trinidad fick vi höra en av mormödrarna tala inför publik. Hon var kanske åttio år och sa i mikrofonen: ”Min första revolutionära handling var att ta mig ur min mammas livmoder.” Resan till Honduras gav intrycket av ett folk som gått samman och för en tid lagt sina meningsskiljaktigheter åt sidan för att förena sig i kampen mot en gemensam fiende. I en dokumentärfilm om statskuppen såg vi en man bli intervjuad efter att han slagits blodig av polisen. ”Vem representerar du?”, frågade reportern. ”Jag representerar folket”, svarade mannen och torkade blodet från pannan.

Las Abuelas de la Resistencia. Foto: Aron Lindblom.

Las Abuelas de la Resistencia. Foto: Aron Lindblom.

Statskuppen har gjort folk medvetna och intresserade av politik på ett sätt som är ganska fascinerande. Ett exempel är rockgruppen Café Guancasco som i flera av sina låtar sjunger om kuppen, motståndet och orättvisorna i Honduras. Café Guancasco var politiska redan innan kuppen men händelserna den 28 juni har gett deras texter ytterligare en dimension. En av deras senare låtar är byggd kring en rap där bandet lägger ut texten om Honduras grundlag, konstitutionen, och förklarar hur arméns maktövertagande bröt mot centrala delar av grundlagen. Jag har svårt att veta hur Honduras var innan kuppen men såhär i efterhand framstår konstitutionen som ett mycket levande dokument som läses, debatteras och används av folkrörelser i kampen mot kuppmakarna. Framför allt citerar honduranerna artikel tre i konstitutionen, som ger folket rätt att resa sig mot en regering som kommit till makten med hjälp av våld.

Aron Lindblom, Kristna Fredsrörelsen.

Länkar

Motståndsrörelsen FNRP: http://resistenciahonduras.net/

Sanningskommissionen Comisión de Verdad: http://comisiondeverdadhonduras.org/

Människorättsorganisationen CODEH: http://codeh.hn/v1/

Blogg: ”Förtrycket i Honduras ett år efter kuppen”: https://fredsobservatorerna.wordpress.com/2010/06/28/fortrycket-i-honduras-ett-ar-efter-kuppen/

Latinamerika.nu om Honduras: http://www.latinamerika.nu/l-nder/honduras-0?page=6

Forum Syd om Honduras efter statskuppen: http://hondurasaktuellt.blogspot.com/

Café Guancasco: http://cafeguancasco.com/

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Ett besök i statskuppens Honduras

  1. Ping: Fortsatt svårt för människorättsförsvarare i Honduras « Fredsobservatörernas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s