I ett tält på vägen

Jag vaknar till av att tältet där jag ligger lyses upp av en långtradare som vräker förbi. Marken skakar och yrvaken är jag övertygad om att den ska köra rakt in i tältet då min säng är exakt en meter ifrån vägen. Jag vänder mig om och försöker somna om. Jag ligger hopkurad då sängen är alldeles för kort. Höfterna skaver för halmmadrassen är hård. Det blir aldrig tyst. Även när trafiken avtar framåt natten fortsätter maskinerna låta ute på sockerrörsfälten. Jag har sovit här en natt. 222 familjer har turats om att sova här åtta år.

2003 försvann en man. En bonde som kämpade för bönders rättigheter, för mayaindianers rättigheter till mark. Han, och många andra bönder jobbade för en förmögen godsherre. I denna text kallar jag bonden för Carlos. Han hade blivit utsatt för hot flera gånger och hans fru hade anmält dessa men blev aldrig tagen på allvar. Klockan fyra en morgon kom en av godsägarens säkerhetsvakter och sa till Carlos att de var tvungna att åka med en påse gödsel till en annan bondgård. Och det var det sista man såg av honom.

Carlos är idag en av de 45 000 guatemalaner som är försvunna.

Fackföreningen Mayaarbetare utan jord (som Carlos var med i) och hans andra kollegor på bondgården beslutade sig för att ockupera bondgården där han jobbat tills någon tar tag i fallet, tills någon utreder var som egentligen hänt med Carlos. Ett år senare försöker man ett flertal gånger kidnappa Carlos son. En kvinna som försvarat sonen blir i sin tur kidnappad av 12 män och hittas mördad några dagar senare.

31 augusti 2004 sker första försöket till förhandling med staten. Bönderna som ockuperar bondgården ombeds att gå där ifrån då det är en privat egendom. Deras svar är att de inte tänker röra sig tills någon utreder Carlos fall. Polisen tar då upp sina vapen och det blir en blodig sammandrabbning där nio bönder och tre poliser mister livet.

Efter detta lovar staten att utreda fallet inom 30 dagar. Men då inget skett efter denna tid beslutar sig bönderna för att ockupera bondgården ännu en gång. Ett flertal möten hålls och bönderna lovar att fredligt lämna bondgården 21 november 2004. Men trots detta kommer polisen 20 november och för bort dem med våld. Bönderna bestämmer sig då att istället ockupera vägen framför bondgården tills rättvisa uppnås. Och här har de bott sedan dess. I åtta år. Åtta år under hot.

Ordföranden i föreningen tittar på mig, ler matt och säger:

”Jag tackar Gud. Ni ska veta att jag känner mig mycket glad (…) Vi var otroligt förtryckta här men sedan började den internationella medföljningen. Helt plötsligt såg godsägarna utlänningar och helt plötsligt minskade hoten och förtrycket. Förr brukade folk skjuta i luften för att skrämma oss. Skjuta över tälten. Ta ner våra banderoller. Godsägarens säkerhetsvakter försökte bränna ner våra tält, förgifta vattnet vi använde oss av. Och detta upphörde när vi fick internationell medföljning här. Ert internationella stöd har varit otroligt värdefullt för oss.”

Jag sitter på en plaststol och kollar ut över marken som bönderna förr brukade. Idag används den bara till sockerrörsproduktion. Sockerrör för export. Sockerrör som inte kan mätta några hungriga munnar. Marken skakar och två militärfordon åker förbi. Unga män sitter på flaket med handen på avtryckaren. Jag möter deras blick och de ser förvånade ut. Tänker på hur sjukt det är att man har så mycket makt bara genom att vara vit. De åker vidare och det är dags för oss att äta kvällsmat.

Vi går in i en liten hydda full med rök. Jag försöker kväva min hosta och tänker på hur det skulle vara att leva inne i denna hydda. Den frodiga kvinnan inne i tältet ger oss en mjuk kram och ber oss sitta ner. Hon berättar att hon har ont i benet, men att hon inte har råd att gå till doktorn. Dessutom berättar hon att de som ockuperar vägen är svartlistade på sjukhuset och ändå inte brukar få vård. Jag sneglar ner på hennes ben och ser ett varigt sår som är en och en halv decimeter stort och inser att detta ben är dubbelt så stort som det andra. Förfärad försöker jag koncentrera mig på kaffet hon hällt upp till mig istället. Eller ska jag säga sockervattnet med en touch av kaffe.

Klockan är halv åtta och det är becksvart. Dagen är slut.

Jag vaknar efter en orolig natt. Klockan är halv sju. Min kollega är redan uppe. Vi går till det rökiga tältet och eftersom vi är fint folk får vi en stor tallrik med kött till frukost. Kött och kaffe. En ny favorit.

Sedan är det dags för oss att lämna de 22 tälten vid vägen. Dags att åka tillbaka till vårt hus i Guatemala City. Vi pussar alla farväl och de omfamnar oss och tackar oss. Efter sex timmars bussfärd kommer vi hem. På kvällen lägger jag mig i min säng. Innan jag somnar skänker jag en tanke till familjerna vid vägen. Hoppas att de en dag får lyckas med sin kamp. Hoppas att staten en dag ber om förlåtelse, kompenserar dem för deras lidande.

Jag hoppas att det inte är en önskedröm.

Sofia Gadelii, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

För er som kan spanska finns mer information om det här fallet på Acoguates blogg.

Annonser
Det här inlägget postades i Guatemala, Repression mot människorättsförsvarare eller civila och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till I ett tält på vägen

  1. Ping: Km 207 | fredskakan

  2. Ping: Finca Nueva Linda och den nya jorden « Fredsobservatörernas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s