Massgravar och begravningar

”Jag var tretton år och på väg hem från skolan. När jag kom fram till vår grannbyn spärrades mina ögon upp och jag såg det förfärliga. Det låg det döda kroppar överallt. Livrädd sprang jag hem och berättade för mamma och pappa. Vi, tillsammans med många andra familjer från byn, bestämde oss för att fly upp till bergen. Min pappa trodde inte att militären skulle komma dit. Gråtandes bar kvinnorna på sina barn och sina tillhörigheter. Vi kom till ett hus där vi tillbringade natten. Men pappa hade fel. Militärer kom. De sa att vi var kommunister och var med i gerillan. Vi, vi, som var fredsamma bönder. Vi hade inte ens hållit i ett gevär! Dan efter brände militären upp huset vi sovit i och vi förlorade alla våra saker. Sedan hände det vidriga. De mördade min syster. Min enda syster. Men det var inte slut. Min mamma mördades sedan och tillslut min pappa. Jag var tretton. På några dagar hade någon stulit hela min familj och barndom. Pappa lades i en massgrav, och jag var med när han grävdes upp. Idag är jag vuxen och har aldrig känt lycka eller glädje. Men jag slutar inte kämpa. Jag kämpar för rättvisa och jag kämpar för att få de skyldiga betala för de gjort. Inte förrän då kommer jag känna ett lugn.” Vittne från en medföljd organisation.

Jag har mött en massmördare. Jag harmött en man som förklarat hur han har skjutit ihjäl oskyldiga kvinnor, barn och män. En man som kallades för ”bomben” under kriget. En man som med sina militärkollegor grävt stora hål och i dessa begravt tusentals människor. Mitt jobb senaste tiden har bland annat varit att medfölja två män som försöker hitta dessa hemliga gravplatser.

Det är underligt hur de mest absurda saker kan bli vardagsmat. Hur jag nu tycker att det är naturligt att leta massgravar. Från att stå vid en grav och känna håret på armarna resa sig, skrattar man nu och funderar på vad man ska äta till lunch. Jag kanske överdriver en aning men när man har ett jobb som detta stänger man av känslorna för att klara av jobbet. Man behåller sympatin men sänker empatin, som min bror sa.

Jag har träffat flera före detta militärer, de flesta med blod på sina händer. Men dessa män hade inget val vid 16 års ålder. Bli mördad eller bli mördare. Nu, 29 år senare, visar de oss var de har begravt folk.

Efter lite efterforskning har vi fått reda på att det bland annat ligger två unga pojkar i en av gravarna. Tänk er en kvinna i 80-årsåldern. För 29 år sedan cyklade hennes man och två söner på 15 och 17 år till jordlotten de arbetade vid. Alla tre blev tagna av militären. Mannen släpptes så småningom men sönerna kom aldrig tillbaka. Pappan letade i flera veckor men tappade tillslut hoppet. Sedan dess har det varit tyst. Och så en dag knackar det på dörren. Den gamla kvinnan med en smutsig rosa klänning på en rynkig kropp öppnar långsamt. Kollar på oss, ber oss komma in. Och på första gången på 29 år kommer någon med ny information om hennes barn. Vi frågar vad sönerna hade för kläder på sig dagen de försvann. Hon lutar sig tillbaka i gungstolen. Hon sluter sina ögon, en tår rullar ner på kinden. Blåa byxor, vit skjorta och hatt, svarar hon. Kommer hon få någon slags frid om vi gräver upp sönerna och hon får begrava dem på riktigt? Kan hennes sår någonsin läka?

Denna första ”gravletning” varade i en vecka och ägde rum i Petén, i norra Guatemala. En vecka efter vår hemkomst sitter jag i bilen på väg på en ny medföljning med samma organisation. Hugo får ett samtal. Det är Don Javier, en man som en vecka tidigare gett oss klartecken för en framtida utgrävning på hans gård. Han är rädd. 27 personer har nämligen mördats på grannbondgården. Det är en knarkuppgörelse. Det är godsherren knarkgänget vill åt men de startar med att halshugga hans 27 oskyldiga arbetare. De skär av ett ben av de döda och skriver med blod på de vita väggarna att godsherren är näst på tur. Händelsen är bara en notis i DN.

Vi fortsätter vår resa mot Polochic. Vi ska nu överlämna nio kroppar som grävts upp från en massgrav. Medan vi tar en lunchpaus sneglar jag mot pickupen där nio små kistor virats fast med ett rep. När vi kommer fram omringas bilen av precis hela byn och kistorna bärs in i kyrkan. Prästen tackar ett flertal gånger för det internationella stödet. Att vi visar att det internationella samfundet bryr sig om att rättvisa skipas i Guatemala. Han ber min franska kollega och mig att komma upp på scenen. Efter en applåd vill han att vi säger några väl valda ord till de 200 byborna som samlats i kyrkan. Jag tar micken och presenterar mig, vår organisation och försöker sedan säga något lämpligt.

Barnen som betraktat oss med stora ögon kommer närmare och närmare efter ceremonin. Tillslut vågar de dra oss lite i håret. Efter lite klapplekar med dem bjuder prästen in oss till sitt hus. Vi får två enorma kycklingben var och de skrattar när vi försöker säga tack på q’eqchi’, ursprungsspråket de talar. Tycker det låter som om jag säger Mattias på polska.

Nästa dag är vi åter i byn. Barnen som nu tappat all blyghet dekorerar Heloïse och mig med byns alla blommor och växter. Med en blomhjälm vill de att jag ska gå till begravningen. Men först vill de leka på fotbollsplanen. Heloïse och jag leker med byns 70 barn. Det enda de förstår på spanska är ”det är varmt”. Så denna mening repeterar vi i olika ljudnivåer och med olika intonation. Blir ganska maffigt när 70 personer skriker om vartannat att det är varmt. När jag har genomfört en liten cheerleader-lek som går ut på att jag skriker ”det är varmt” på ett cheerleaderaktigt sätt och gör en rörelse som barnen sedan härmar, kommer byborna gående med de nio kistorna. Jag får tyst på barnen och hela byn går sedan i samlad tropp till kyrkogården. En gammal, gammal man med vit hatt går bakom en av kistorna med en liten plastblomma som han håller högt upp i luften. Funderar på vem han förlorat i kriget. När begravningen är över tar alla oss i hand och tackar oss ännu en gång för vår närvaro. Det värmer inombords. Vi ger sedan 22 personer (!) lift tillbaka. Heloïse och jag väljer att stå upp där bak på pickupen och låta kvinnor med barn sitta inne i bilen.

Vi fortsätter vidare med ett vittne som ska visa var hans pappa mördades 1982. Vi går upp klockan sex på morgonen och vandrar upp i bergen för att söka efter mordplatsen bland majsfälten. Vår man verkar stensäker på var det hela hände trots att han bara var 15 år och trots att det idag är överväxt och inte ser ut som för 29 år sedan. Vissa minnen förblir nog glasklara. Om två veckor är det dags att åka tillbaka dit med spadar. Se om man kan hitta hans fars rester. Varje människa som hittas är en mindre saknad. Men man förstår också hur mycket arbete som återstår för att hitta de 45 000 människor som fortfarande saknas efter kriget.

Sofia Gadelii, Fredsobservatör Guatemala

Annonser
Det här inlägget postades i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Guatemala och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Massgravar och begravningar

  1. Ping: Massakrer, mord och hot… | Tankar ifrån Centralamerika

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s