De verkliga problemen är osynliga i Guatemalas valrörelse

Den guatemalanska valrörelsen har varit igång sedan länge, trots att lagen egentligen slog fast att det var olagligt att kampanja innan maj 2011. I hopp om att vinna röster har ”Enigheten för nationell förändring” (UCN) satsat hårt på valaffischer med budskapet ”Det kommer bättre tider för alla” och Patriotiska partiet, som leder opinionsmätningarna, har raggat röster med sin slogan ”Jag är patriot, jag älskar Guatemala”.

Landet kämpar med ohyggliga problem i form av hungersnöd, utbredd fattigdom, underutvecklad industri och lantbruk, korruption och hög brottslighet. Valdebatten har dock i första hand handlat om huruvida den nuvarande presidentens före detta hustru Sandra Torres de Colom ska få ställa upp som presidentkandidat eller inte. Det här med ”före detta” är intressant då Sandra Torres och hennes make skiljde sig häromsistens för att just undkomma problemet med att Guatemalas lag förbjuder presidentens närmaste släktingar från att ställa upp i val.

Hittills har bara en presidentkandidat, Patriotiska partiets Otto Perez Molina, lyckats registrera sig. Övriga kandidater är av olika anledningar under utredning. För Sandra Torres handlar det alltså om att hon är gift med presidenten. För Patricia Arzu är problemet att hon är gift med den före detta presidenten Alvaro Arzu och för Zury Rios är problemet att hennes pappa Efrain Rios Montt ledde en av Guatemalas allra blodigaste militärregimer som diktator mellan åren 1982-1983. Knepigt läge för flera kandidater alltså.

I debatten är det Sandra Torres som har kritiserats allra hårdast för sitt försök att nå presidentposten. Det hårda motståndet mot hennes kandidatur är i mina ögon misstänkt starkt kopplat till klass (Sandra Torres är vit överklass men i sin propaganda talar hon till ursprungsfolken och de fattiga) samt kön (Sandra Torres är kvinna och medelålders och i slagord och graffiti fokuserar man stenhårt på att hon är gammal och ful – en kvinnas kanske värsta brott i vissas ögon). Samtidigt menar många att Sandra Torres försök att framstå som kvinnornas och de fattigas försvarare är falskt och överdrivet. Hennes make Alvaro Coloms regering har pratat mycket om solidaritet och fred, men i praktiken har regeringen ökat de militära utgifterna, öppnat militärbaser som stängdes i och med fredsavtalet 1996, anställt fler soldater, utfärdat flera undantagstillstånd som gett särskilda befogenheter åt polis och militär, samt uttalat sitt totala stöd till avhysningarna av bondesamhällen i Polochic i regionen Alta Verapaz, där flera bönder nu har mist livet till följd av en markkonflikt.

Sandra Torres har inte varit sen att framställa sig själv som hotad och diskriminerad på grund av sitt kön och sin solidaritet med de fattiga, men detta är naturligtvis också en kampanjstrategi för att vinna sympatier inför valet. De program som hon och hennes make har genomfört under den senaste presidentperioden har i första hand inriktat sig på akutstöd till svältdrabbade familjer och mindre bidrag till mammor som skickar sina barn till skolan. Det finns ingenting i hennes politik som på allvar kan sägas utmana den styrande elitens intressen, men det blotta faktum att hon talar om och till de fattiga har fått många rika att börja svettas.

Den guatemalanska politiken är helt dominerad av aktörer som likt Sandra Torres har vit hud och starka kopplingar till arméns generaler, företagar- och markägarsektorn. De som försöker ta sig in i politiken via andra vägar misslyckas ofta. Ett exempel är Rigoberta Menchu Tum, internationellt erkänd människorättsförsvarare som fick Nobels fredspris 1992. Rigoberta Menchu är kvinna, ursprungsfolk, hennes familj var jordbrukare och hon växte upp under relativt knapra förhållanden. I egenskap av sin identitet representerar Rigoberta Menchu alltså majoriteten av Guatemalas befolkning, men hon har aldrig lyckats samla tillräckligt stöd för att nå presidentposten. För eliten är hon ”indian”, ”bonde” eller ”terrorist” (på grund av sina kopplingar till gerillan). För vänstern och folkrörelserna har hon ansetts vara en uppkomling som försökt nå egen vinning och inte visat tillräcklig respekt för vänsterns och gerillans historiska ledare (i regel universitetsutbildade vita män). I årets valkampanj är Rigoberta Menchu presidentkandidat för ”Den breda fronten”, en koalition som samlar landets vänsterpartier och flera sociala rörelser. Fronten har dock redan börjat splittra upp sig i klassisk vänstertradition. Ett par organisationer drog sig ur när frontens kongress röstade fram Rigoberta Menchu till kandidat och deras chanser i valet ser ut att vara lika med noll.

Föraktet för ursprungsfolken (”indianerna”) och de fattiga går långt tillbaka i tiden i Guatemala och är givetvis kopplat till den spanska erövringen och den spanskättade elitens intresse av att hålla sig med en förtryckt, underdånig och underbetald underklass. Fram till 1944 var analfabeter och jordlösa i Guatemala enligt lag tvingade att utföra gratis dagsverke åt staten eller markägare och kvinnor fick inte rösträtt förrän 1946 (i praktiken inte någon större prestation eftersom landet senare föll i händerna på en lång rad militärdiktaturer som behöll makten i flera decennier). ”Indian” är idag ett skällsord i Guatemala och i snabbköpen finns kräm som ska göra huden vitare. Av offren för inbördeskrigets våld beräknas 83,33 procent av de dödade vara ursprungsfolk, enligt den FN-sponsrade sanningskommissionen CEH. De ekonomiska makthavarna är till stor majoritet män och vita och inom politiken ser det likadant ut. Av 158 ledamöter i den guatemalanska kongressen är det bara 17 som identifierar sig som ursprungsfolk och av dessa är enbart fyra kvinnor. För tillfället finns ingen regeringsminister som identifierar sig som ursprungsfolk i ett land där runt hälften av befolkningen anser sig tillhöra denna kategori.

Denna historiska och nutida diskriminering av fattiga, kvinnor och ursprungsfolk är nästan totalt osynlig i årets guatemalanska valdebatt. I valet i höst ser det just nu ut som att Otto Perez Molina från Patriotiska partiet kommer att vinna, en man som vill återinföra dödsstraffet och driva ”den hårda handens politik” mot kriminella. Otto Perez var dessutom general i armén i början av åttiotalet då militären utförde tiotusentals utomrättsliga avrättningar på oppositionella och flera hundra massakrer mot försvarslösa ursprungsfolksamhällen på landsbygden. Det kan vara värt att hålla ett öga på samhällsutvecklingen i Guatemala inför hösten och nästa år.

Aron Lindblom, före detta fredsobservatör och koordinatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala och Mexiko.

Exempel på hur media har fokuserat på Sandra Torres och hennes äktenskap i rapporteringarna om valet i Guatemala:

Latinamerika.nu: ”Skiljer sig för att kunna bli president”, http://latinamerika.nu/skiljer-sig-for-att-kunna-bli-president

New Internationalist: ”Keeping it in the family”, http://www.newint.org/blog/2011/03/30/keeping-it-in-the-family/

Annonser
Det här inlägget postades i Guatemala, Ursprungsfolks rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till De verkliga problemen är osynliga i Guatemalas valrörelse

  1. Ping: Knuten näve över Guatemala « Kristna Fredsrörelsens blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s