Lättnad och frustration – röster från vittnen i Guatemala

Folkmordprocessen som pågår i Guatemala City är naturligtvis av stort intresse för hundratals vittnen och överlevande runt om i landet. I veckan hölls informationsmöten  med de vittnen som deltar i processen mot militärerna López Fuentes, Mejía Victores, Rodriguez Sanchez och Mendoza García. 

De flesta vittnen som deltar i folkmordsprocessen  bor i avlägsna byar, vilket gör det svårt för den senaste informationen att nå fram. Dessutom är det riktigt svårt att förstå de komplicerade juridiska procedurer som pågår i fallet. Inte ens vi som ständigt uppdateras  kan med lätthet förklara vad som sker där borta i domstolen och mellan advokaternas väggar. Detta är anledningen till att människorättscentret CALDH anordnar dessa möten.

I en stor församlingssal i anslutning till den gamla och rustika katolska kyrkan i Nebaj samlades minst 70 vittnen och deras anhöriga för att ta del av ”det senaste” inom folkmordsfallet. Jag och en tysk fredsobservatör var med på mötet för att observera och lyssna till deltagarnas frågor och kommentarer. Två representanter från CALDH förklarade skickligt och grundläggande om var i rättsprocessen man nu befinner sig, kriterier för vad som anses som folkmordshandlingar och hur försvarets sida lägger fällor som fördröjer rättvisan. De flesta medverkande talade någon dialekt av ixíl och några få var quiché-talande. Två duktiga tolkar översatte konstant. Koncentrationen var väl inte på topp alla gånger och under de mest komplicerade delarna tog sig vissa en sovpaus mitt på stolen, pratade i mobil, tisslade och tasslade eller gick otåligt ut och in i salen. Till en början blev jag irriterad men efteråt begrundade jag detta och insåg att alla nog har sitt sätt att lyssna som inte nödvändigtvis stämmer överens med den respektfokuserade åhörarstil som jag som svenne är van vid.

Många frågor ställdes under mötet

Många frågor ställdes under mötet

Men alla spärrade lyhört upp sina öron och ögon när de fick höra om det dramatiska gripandet av expresidenten Oscar Humberto Mejía Victores. På tisdagsmorgonen den 25 november gav Mejía Victores sig till känna efter att i ca en vecka varit ”på flykt undan rättvisan”. Några fredsobservatörer följde med människorättsadvokaterna, två vittnen och två holländska dokumentärfilmare till den gamle militärens tillflyktslägenhet mitt i Guatemala City. Det framkom att han tydligen lider av hjärncancer och skulle tas till militärsjukhuset istället för häktet. Efter ett tag kom en ambulans och den anklagade forslades iväg på bår täckt av ett vitt lakan.

– Varför har han ett vitt lakan, som om han var oskyldig?! Han borde ha ett svart!, sade ett av vittnena som var med under gripandet.

Gammal som ung närvarade

Gammal som ung närvarade

Under mötet i Nebaj växlade vittnenas ansiktsuttryck mellan allt från misstro, djup bitterhet och förnöjsamhet till vredesmod och beslutsamhet. När det berättades om hur två av de fyra folkmordsmilitärerna förklarat sig ”för sjuka” för att kunna genomgå en rättegång och nu befinner sig innanför militärsjukhusets trygga väggar, strömmade kommentarerna från deltagarna:

 – De hade minsann ingen respekt för de gamla och sjuka när det massakrerade oss, sade en kvinna som  med gester visade hur soldater hade slitit tag i hennes åldriga farfar, skakat om honom, misshandlat honom och sedan mördat honom mitt framför ögonen på familjemedlemmarna. Därefter fortsatte de med övriga vuxna och barn.

– Vi är minsann tvungna att acceptera och respektera de lagar som hittats på trots att vi aldrig blir behandlade på samma sätt av lagen, instämmer en annan åhörare.

En människorättsadvokat bekräftade därpå att så är fallet, lagarna skapades av rika för att skydda de rika. Rätten till att överklaga (ampáro) finns till för att skydda individens rättigheter men detta juridiska instrument utnyttjas flitigt av militärernas försvarsadvokater.

– Ibland undrar jag vad det är för mening med att de har gripits överhuvudtaget – allt hemskt har ju redan skett och kan inte göras ogjort. Min familj är redan död och min by blev utplånad, kommenterade en kvinna uppgivet.

Ixil-kvinnor närvarande

Ixil-kvinnor närvarande

En man som arbetar med försvar av naturresurser och folkets rätt till jord fick ordet en stund. Han pratade om folkmordet från ett annat viktigt perspektiv och drog paralleller till vad som just nu sker på Guatemalas landsbygd:

– Genom massakrer och tvångsförflyttningar kunde militärregeringarna stjäla vår jord. De skapade lagar som fortfarande idag tillåter staten att våldföra sig på våra kollektiva naturresurser. Därför är folkets kamp för jord central för att förhindra ytterligare folkmord och för att garantera vår överlevnad.

När jag morgonen därpå åker tillbaka till Guatemala City passerar vi underbart gröna och soliga landskap. Efter en förödande regnperiod blomstrar nu hela Quiché. Den blomma som lyser mest i morgonsolen är den mörkt gula margueritan, vars rötter inte så lätt kan ryckas upp – symbolen för den outtröttliga kampen för rättvisa.  Jag påminns om de ord som upprepades vid mötet med vittnena föregående dag:

– Vi söker inte hämnd – det enda vi vill ha är rättvisa.

Kajsa Stenberg, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2011-2012

Annonser
Det här inlägget postades i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Guatemala och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s