Det röda guldet

En lyckokänsla i kroppen. Det är eftermiddag och solen lyser svagt upp Chiapas grönklädda kullar. En vind blåser lätt och dalgången breder ut sig nedanför oss. Jag är smutsig, dammig och solbränd. Framför mig sitter en liten pojke på en stor häst. Han är fem år men är redan en stor hjälp i jordbruket. Hans far går med outtömlig energi snabbt framåt på stigen med sin vackra vita cowboyhatt, en kontrast till de slitna smutsiga kläderna han bär. Jag har fått låna hans häst. Hela dagen har vi hjälpt honom att skörda bönor och nu ska vi ge lite majs till hans två kor innan dagen lider mot sitt slut. Klockan åtta kommer jag ligga utmattad i min hängmatta och njuta av att jag för en gångs skull låter solen bestämma dygnsrytmen.

Man både lär sig och lär ut saker när man är ute i fält. Man lär sig hur otroligt många användningsområden majs har, hur livet uppfattas när man tror på häxkrafter och övernaturliga saker, hur man skördar bönor, hur man gör tortillas, hur dans på logen går till och vilka mexikanska ballader som är inne. Och förundrat får många bybor reda på att det finns en kontinent, Afrika, där hungersnöden är ännu mer utspridd än den i Latinamerika, att det finns en konstig, salt, god frukt som heter oliv. De förvånas också över att vissa länder, som till exempel Sverige står för en sorgligt stor del av världens vapenexport och att vapen faktiskt inte alltid tillverkas där de används.

Jag har även lärt mig otippade saker. Jag trodde att tuppar bara gol på morgonen. Vilken myt! Vissa sömnlösa timmar kunde jag inte sluta förundras över den eviga kakofonin av tuppar, skrikande åsnor och skällande hundar. Jag vaknade ständigt upp vid fem på morgonen av dånande musik från de närliggande husen eller av att ett dussin bomber sköts upp för att ännu en gång fira Jesusbarnet.

Under den här fältvistelsen var det skördedags och under veckorna vi var där var det bönor som skördades. Eftersom vi hade lite tid över valde vi att hjälpa byborna. I majsfälten låg torkade bönbuskar. Dessa plockades upp och lades på en stor presenning. Man tog sedan en häst och red på dem – fram och tillbaka så att alla torkade skal gick sönder och bönorna trillade ut. Sedan tog vi en stor pinne och slog på buskarna för att försäkra oss om att alla skal verkligen hade öppnat sig. Luís, bonden vi hjälpte den dagen, sade att jag antagligen skulle få skavsår, att mina händer var för fina för detta arbete. Skitsnack tänkte jag men fem minuter senare stod jag där med öppna vattniga sår i händerna. Pinsamt. När alla skal hade öppnat sig borstade vi bort buskarna och kvar låg en matta av rött guld. Bönorna vi skördat skulle räcka i ett år för Luís familj och det som blev över skulle han sälja för att köpa salt, socker och kaffe.

Lika mycket som de vi medföljer stärks av ett internationellt stöd i sin kamp och får utrymme att föra kampen vidare blir jag själv stärkt av alla intryck, möten och minnen från mina fältperioder. Och när jag satt på hästen den där eftermiddagen i ett av de vackraste landskap jag sett kände jag ännu en gång att jag har privilegiet att ha världens bästa jobb.

Sofia Gadelii, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2011-2012

Annonser
Det här inlägget postades i Mexiko och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s