Att återvända – sista medföljningen

Det är med blandade känslor som jag, på ett skumpigt lastbilsflak, ger mig ut på min sista medföljning. Den här gången bär det av till ett samhälle som jag varit i två gånger tidigare och som ligger mig väldigt varmt om hjärtat – San Marcos Avilés. I samhället utspelade sig en av de mest intensiva och omskrivna konflikterna i Chiapas under 2010-2011. Konflikt- och hälsosituationen i samhället är fortfarande kritisk och människorna lever under ständiga hot och med knappa resurser.

Musikunderhållning och dans efter siestan under medföljningen i maj

Musikunderhållning och dans efter siestan under medföljningen i maj

Den äldste sonen i familjen vi bor hos, 8-åriga Juan Gabriel, känner genast igen mig och rusar fram för att kittla och krama mig. När jag lyckats få honom under kontroll i min famn och tvångspussat honom på kinderna vänder han sig om, tittar på mig med allvarlig min och säger. ”Maria Ignacia. Caja” (Maria Ignacia. Kista).

Maria Ignacia var hans 10-åriga storasyster som hastigt avled när en tyfoidepidemi bröt ut i september förra året. Vi lärde känna underbara Ignacia under den första medföljningen i maj och hon charmade oss  alla med sitt leende och sin vilja att alltid hjälpa mamma med hushållsarbetet. När jag återvände till samhället i september var det inte för att fläta hennes hår eller för att hjälpa henne med att hämta vatten, utan för att lägga blommor vid hennes grav…

Plötsligt tittar Juan Gabriel på mig med lurig blick och med ett stort leende säger han högt ”basura!” (soptunna!). De andra observatörerna tittar oförstående på varandra men jag och Gabriel vet precis vad han menar. Det har blivit dags för den ofantligt populära ”släng-en-busunge-i-soptunnan-leken’”. Precis som alla andra gånger slutar leken med att busungen har ont i magen efter allt skrattande och observatören utmattat söker lugnet i hängmattan.

Observatören och lekledaren Curtis samlar krafter inför basura-leken

Observatören och lekledaren Curtis samlar krafter inför basura-leken

Den sista medföljningen får mig att reflektera och se tillbaka på alla medföljningar vi gjort. Av de 10 månader som Malin och jag varit i Chiapas, har vi spenderat drygt 5 månader i fält där vi medföljt organiserad civilbefolkning som utsatts för våld och hot på grund av sina politiska sympatier. Det är påfrestande för kroppen att sova i hängmatta, att inte ha tillgång till ordentlig toalett, ibland inte heller vatten och elektricitet. Min kollega Malin har tampats med amöbor och parasiter i magen under nästa varje medföljning medan min stora kärlek för övergivna och undernärda hundar gjort mig till loppornas favorit.

  Hur kan man motstå denna sötsak?Loppattackerad mageToaletten i San Marcos AvilésUppsvälld amöbamage

Men de allra starkaste minnena jag kommer att ta med mig från året i Chiapas är alla möten och samtal med de familjer vi medföljer. De har öppnat sina dörrar och hjärtan för oss och tillsammans har vi delat glädjeämnen och tragedier. Deras kämparglöd och styrka är en stor inspiration. Jag kommer att fortsätta följa händelseutvecklingen och det som skrivs om San Marcos Avilés inte bara av jobbmässiga skäl utan för att bakom rubrikerna finns familjer jag levt med och som kommit att få en mycket speciell plats i mitt hjärta.

Min spanska fältkollega och jag på besök i den autonoma skolan

Min spanska fältkollega och jag på besök i den autonoma skolan

Zofie Bengtsson, fredsobservatör Chiapas 2011-2012

Konflikten i San Marcos Avilés

San Marcos Avilés var ett av de varmaste samhällena som vi medföljde i

San Marcos Avilés var ett av de varmaste samhällena som vi medföljde i

De organiserade i San Marcos Avilés tillhör den civila grenen av zapatiströrelsen som kämpar för rätten till mark och självbestämmande. Hoten och övergreppen som riktats mot de organiserade kommer från personer med kopplingar till mexikanska politiska partier och dessa aggressorer bor många gånger granne med de hotade familjerna vi medföljer. Orsaken till konflikten var byggandet av en autonom skola som zapatisterna just avslutat. Till följd av repressalier mot zapatisterna tvingades de 30 organiserade familjerna, totalt 170 personer, att fly från samhället i september 2010. Under en dryg månad levde de under mycket svåra förhållanden i ett flyktingläger och när de återvände till San Marcos Avilés var deras hus länsade på alla ägodelar och delar av deras odlingsmark var ockuperad eller förstörd. Hoten mot zapatiserna fortsätter.

Människorättscentret Frayba började att skicka fredsobservatörer till samhället i början av april 2011. Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer har medföljt i San Marcos Avilés vid tre tillfällen sedan medföljningen startades. 

Läs mer om San Marcos Avilés här och här.

Annonser
Det här inlägget postades i Mexiko, Repression mot människorättsförsvarare eller civila och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Att återvända – sista medföljningen

  1. Malin skriver:

    Jättefint inlägg Zofie!

  2. Josefin Larsson skriver:

    Zofie! Jag beundrar dig och dina kollegors insatser…Jag är så säker på att ni har gett dessa familjer värme och en stöttande axel…Är så stolt över dig! 🙂 Vi ses snart :)/Josefin

  3. Jättefin mage, Malin!

  4. Ping: Hot och attacker intensifieras i San Marcos Avilés | Fredsobservatörernas blogg

  5. Ping: Hot och attacker intensifieras i San Marcos Avilés | FREDSOBSERVATÖRERNA I MEXIKO

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s