Mina första dagar på nya jobbet

”Det är alltid värst första gången” säger min kanadensiske kollega James uppmuntrande när jag mödosamt flåsande och alldeles genomsvettig tar mig ytterligare några meter upp för den branta stigen mot ett av husen vi ska besöka.

För honom är det tredje gången han går samma väg, och han hittar redan lätt bland de olika stigarna. Det är mina första riktiga dagar på jobbet. Om en månad är det jag som ska kunna allt; alla stigar, alla hus, kunna känna igen alla människor. Jag är äntligen på plats på min arbetsplats de kommande månaderna, staden Rabinal i centrala Guatemala, fem timmars bussfärd från huvudstaden.

Staden och samhällena runtomkring blev för 30 år sedan skådeplats för en brutal massaker, massakern i Plan de Sánchez, då fler än 256 människor avrättades av militären. Där arbetar vi med såväl vittnen som advokater, som tillsammans i många år har kämpat för att de ansvariga för massakern ska ställas inför rätta. Så sent som i mars i år kom de första fällande domarna, och fem militärer dömdes till 7 710 års fängelse vardera.

De människor vi besöker tillhör ursprungsfolket maya achí. De flesta är jordbrukare och odlar majs och bönor på slätterna. Vi får våra tre dagliga mål mat hos de familjer vi medföljer. Standardmaten är bönor och majstortillas, vilket för en glutenintolerant fredsobservatör som jag passar alldeles utmärkt. Ibland kan vi även få ägg till. Måltidsdryck är alltid svagt, sött kaffe. Vi sov våra första nätter hos en familj som har el och rinnande vatten men i övrigt bor mycket enkelt. Gårdens alla djur, som grisar, kor, höns och gäss, väckte oss tidigt på morgnarna men det var lika bra det; det är fullspäckat schema med många besök och långa dagar genom landskap som tar andan ur en, både bokstavligt och bildligt talat: små bäckar, barrskog och gröna mjuka berg så långt ögat kan nå.

Alla dem vi ska besöka bor i samhällen bland bergen, dit inga större vägar når. Det enda sättet att ta sig dit är på små stigar längs sluttningarna. Mycket snart inser jag att min kondition är i mycket sämre skick än vad jag tidigare velat erkänna. Den gassande solen och värmen gör det inte lättare. Lägg till en stor ryggsäck så har du min första promenad på nya jobbet. Det gör mig generad att beklaga mig, för trots att jag tyckte det var riktigt jobbigt har jag ju, när allt kommer omkring, min retur-biljett hem till Sverige klar, till min cykel och mina platta asfalterade vägar, medan detta är vardag för alla dem som bor här.

En dag på jobbet. Foto: James Goldie

På tre dagar har vi hunnit med 18 besök i tre olika samhällen. De människor vi besöker har utan undantag varit med om fruktansvärda händelser, och har eller riskerar att utsättas för hot och trakasserier på grund av sina vittnesmål i något av folkmordsfallen. Därför har de efterfrågat våra besök, vår medföljning. Samtalen under våra besök blir dock mest om vardagliga ting som barnen, skörden, vädret. När jag går uppför den där jobbiga branta stigen och är som tröttast kan det vara lätt att tappa fokus, och undra vad det är för nytta vi gör egentligen? Men så är man framme vid huset, och den äldre kvinnan vi besöker utbrister hur glad hon är över att vi kom dit och hälsar på. Hur glad hon är att vi alltid kommer. Och då blir det så tydligt vad det är vi är där för.

Gabriela Velasquez, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2012-2013

Annonser
Det här inlägget postades i Guatemala, Repression mot människorättsförsvarare eller civila och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s