Människan bakom siffrorna

– Än idag låter min mor utebelysningen vara påslagen om nätterna. Tänk om Ruben skulle återvända en kväll och inte hitta huset i mörkret, brukar hon säga.

Ruben Amilcar Farfán. Foto: Tamara Vocar

Var är Ruben Amilcar Farfán?     Foto: Tamara Vocar

Orden får Aura Elenas, Rubens storasyster, röst att spricka. Jag sänker mitt huvud och låtsas skriva någonting i mitt anteckningsblock i ett försök att dölja de tårar som precis vällt upp i mina ögon. Hon berättar att det känns som att hon åker tillbaka i tiden varje gång hon pratar om påtvingade försvinnanden. Föga anar hon att de penseldrag med vilka hon målar upp den ena bilden efter den andra om Guatemalas mörka förflutna gör att det känns det som att jag stundvis gör henne sällskap genom resan.

Genom Aura Elenas berättelse lär jag känna Ruben, en ung kille som studerade på Universidad de San Carlos, ett av Guatemala Citys statliga universitet. Under historians gång drar en skugga över hennes ansikte och det märks att såren förblir oläkta, trots att det numera har passerat 28 år sedan den dag då Ruben lämnade hemmet och åkte iväg till universitetet för att aldrig mer återses. Hon berättar hur hon samma morgon, precis som alla andra morgnar innan hon gick iväg till jobbet på sjukhuset, hade gått in på Rubens rum och kittlat sin morgontrötte lillebror under fötterna för att han skulle vakna i tid till sina föreläsningar.

I flera års tid var Aura Elena stamgäst på stadens bårhus, polisstationer, sjukhus – allt i förhoppningen om att försöka finna Ruben eller åtminstone något slags spår av honom. Idag lägger hon sin tilltro i att han en dag kommer att återfinnas i en av de massgravar som hittats i la Verbena, en kyrkogård i centrala Guatemala City där tusentals människor avklädda sin identitet och värdighet, märkta enbart med bokstäverna XX, dumpades i djupa brunnar. Ruben är nämligen inte unik, det brukar talas om 45000 guatemalaner som under Guatemalas 36-åriga inbördeskrig försvann för att aldrig mer återses.

– Den värsta av alla tortyrer är att sväva i ovisshet, säger Aura Elena.

Den nationella polisens historiearkiv. Foto: Tamara Vocar

Den nationella polisens historiearkiv.      Foto: Tamara Vocar

Dagen innan jag lär känna Aura Elena gör jag och mina kollegor ett studiebesök på den nationella polisens historiearkiv, AHPN. Vi kliver in i en fuktig betongbyggnad med små gångar som från golv till tak är fyllda med papper och dokument som påvisar de systematiska övergrepp som den guatemalanska staten med hjälp av polisen och dess dödsskvadroner begick på befolkningen under inbördeskriget. Runtomkring mig ligger bevis på tortyr, påtvingade försvinnanden, utomrättsliga avrättningar et cetera. Min blick vandrar runt och fastnar till slut på en bunt med gulnade papper, ihopbundna och märkta med en handskriven lapp homicidios – mord. Håren i nacken reser sig och jag känner en kall kår passera genom min kropp, en känsla som kommer att återkomma gång på gång under studiebesöket.

Polisarkivet är en plats som andas av obehag. Inte enbart på grund av de 80 miljoner papper som omger mig och som bevisar hur den guatemalanska polisen i Stasi-anda systematiskt kartlade och undanröjde alla möjliga människor som kunde tänkas utgöra ett hot mot staten; däribland studenter, fackligt anslutna, präster, journalister med flera. Vår guide berättar även att en del av byggnaden som härbärgerar polisarkivet med stor sannolikhet användes som tortyr- och avrättningskammare. Bevisningen ligger i de lappar som arkivarierna under årens lopp hittat instuckna i springorna mellan cementblocken i väggarna. Lapparna var frihetsberövade människors sista försök att kvarlämna ett spår till omvärlden, ett vittnesmål, ett farväl.

Någonstans bland dessa oändliga mängder dokument som den guatemalanska staten under många års tid förnekade existerade finns förmodligen svaren på vad som hände Ruben och många av de 45000 andra personer som utsattes för påtvingade försvinnanden under Guatemalas inbördeskrig. Dessvärre är steget från bevis till rättvisa allt annat än kort i Guatemala. Trots att fredsavtalet slöts 1996 har färre än tio påtvingade försvinnanden klarats upp sedan dess, och endast en handfull ansvariga har ställts inför rätta.

Aura Elena fortsätter, trots motgångar och hot från de som allra minst vill att sanningen ska komma fram, att kämpa för att ta reda på vad som hände med Ruben och de många guatemalanska kvinnor, män och ungdomar som delar hans mörka öde. Förhoppningsvis kommer såväl sanningen som rättvisan en dag att hinna ikapp de ansvariga. Om inte annat så åtminstone för att Ruben och Aura Elenas mamma, tillsammans med de många tusentals guatemalanska anhöriga som fortsätter att sväva i ovisshet, med ro i själen kan börja släcka utebelysningen om nätterna.

Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Annonser
Det här inlägget postades i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Guatemala, Kvinnliga människorättsförsvarare och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Människan bakom siffrorna

  1. Ping: Polisdokument fick före detta polischef på fall | Fredsobservatörernas blogg

  2. Ping: Årskrönika Guatemala 2012, Del 2: Framgångar och bakslag i kampen för sanning och rättvisa för inbördeskrigets brott | Fredsobservatörernas blogg

  3. Ping: Årskrönika Guatemala 2012, Del 2: Framgångar och bakslag i kampen för sanning och rättvisa för inbördeskrigets brott | FREDSOBSERVATÖRERNA I GUATEMALA

  4. Ping: Polisdokument fick före detta polischef på fall | FREDSOBSERVATÖRERNA I GUATEMALA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s