Millenniemål – ett misslyckande?

”Regeringen vet inte det folket vet, ciudades rurales må vara hållbara i teorin men inte i verkligheten”. Mannen som har ordet fortsätter beskriva sin historia om hur det är att leva i de uppbyggda tätorterna, hur han blivit tvungen att flytta och hur många med honom som känner sig lurade och besvikna på regeringens löften.

I en vackert belägen lokal lite utanför stan sitter min kollega och jag på ett informationsmöte om ciudades rurales (ordagrant översatt: ”landsbygdsstäder”). Omkring oss sitter ett hundratal andra åskådare och lyssnar på panelen bestående av tre män boende i dessa landsbygdsstäder. De beskriver en i taget hur deras mänskliga rättigheter blivit direkt påverkade av flytten, hur deras livskvalitet och levnadsvillkor på olika sätt förändrats radikalt efter att de blivit förflyttade från sina samhällen. Det löfte om ett nytt liv som regeringen gett dem med arbete, bättre boende och högre levnadsstandard har lämnat dessa män och många med dem skuldsatta, arbetslösa och vilsna med en känsla av att ha förlorat sina rötter.

I september 2009 invigdes, i Chiapas, Mexiko, världens första ciudad rural. Ciudades rurales är en strategi för att möta kriterierna i FN:s millenniemål, ett initiativ för att bland annat utrota extrem fattigdom.

Ciudades rurales är de nya tätorter som privata företag bygger i Chiapas med stöd av den mexikanska staten. Tanken med dessa är att man istället för att tillhandahålla tjänster såsom utbildning och hälsovård ute i de spridda samhällena, förflyttar dess befolkning dit servicen finns. Städerna karakteriseras av små färgglada betonghus liggande tätt intill varandra längst med betongbeklädda gator. Där finns skola, sjukhus och en eller annan livsmedelsaffär. Enligt staten och president Felipe Calderón kommer dessa tätorter leda till ekonomisk och mänsklig utveckling.

Denna lösning på fattigdomen har starkt kritiserats av de människor som tvingas flytta, liksom individer och organisationer i det civila samhället. Kritikerna menar att det bakom regeringens huvudsakliga anledning till att förflytta befolkningen för att förbättra deras levnadsförhållanden gömmer sig  privata ekonomiska, liksom politiska och statliga intressen. Dessa dolda intressen bidrar till berövande av folkets mark, inte sällan rik på naturresurser och ofta utan deras samtycke.

Regeringen använder sig av förevändningen riskprevention. De menar med detta att marken där människorna bor är ett riskområde och att regeringen inte längre kan garantera tillhandahållandet av tjänster på deras hemort. Med dessa argument börjar befolkningen att lämna sitt territorium utan att riktigt ha rådfrågats eller informerats i förväg. Frågor har uppkommit gällande riskpreventionen, om det är ett reellt motiv eller en perfekt ursäkt för att kunna förflytta människorna från deras värdefulla mark.

En av männen i panelen tar upp sin stad Nuevo Juan de Grijalva som ett exempel på de spekulationer kring regeringens dolda motiv och inblandning. I november 2007 blev hans hemort Juan de Grijalva totalförstört av ett ras. Den officiella anledningen var en naturkatastrof, att berget rasat på grund av de senaste månadernas kraftiga skyfall. Mannen i panelen menar dock att befolkningen hade hört explosioner innan raset och några dagar tidigare sett ”vita okända män på hästar” patrullera området. Denna oro kring regeringens inblandning återfinns i ett antal rapporter kring ämnet ciudades rurales som skrivits av olika människorättsorganisationer i Mexiko. I en rapport utgiven i maj 2012 av organisationen La red por la paz en Chiapas tas vittnesmålen om explosionerna upp och även det faktum att regeringen redan dagen efter katastrofen hade lösningen förberedd, ciudades rurales. Detta i kombination med gruvdriften i området och den attraktiva marken som staden Juan de Grijalva låg på gör det svårt för kritiker att tro att allt bara var ett sammanträffande.

”Affärsverksamheten gynnar regeringen men inte oss”, så beskriver en av männen i panelen sina arbetsmöjligheter. Han säger att de betalat ett dyrt pris i och med flytten. Självständigheten som marken gett dem i form av arbete och mat på bordet byts ut mot ofriheten av att vara beroende av olika kommersiella och ineffektiva odlingsprojekt. Den höga arbetslösheten tvingar folk att resa eller gå långa sträckor dagligen för att bruka sin mark, andra veckopendlar för att kunna klara de långa och dyra resorna. Männen beskriver hur de gått från att vara oberoende till att ha blivit klienter till stora företag.

Den nya boendesituationen beskrivs även den som en ekonomisk förlust. Hyra och el måste betalas och husen är för små,  cirka 30 kvadratmeter, för familjerna som i snitt består av fem personer. Detta bidrar till att vissa familjer måste investera pengar för att bygga ut. Husen ligger så tätt inpå varandra att djurhållning, av till exempel höns, inte är möjlig, vilket i sin tur bidrar till att de måste köpa ägg. Platsbristen och de dåligt planerade köken gör det även svårt för familjerna att laga sin basföda tortilla då dessa bakas över öppen eld. De betongbyggda husen och gatorna i kombination med det regniga klimatet medför att städerna ofta blir översvämmade.

Trots alla motgångar beskriver männen att de har hoppet kvar men att de måste fortsätta motivera folk att kämpa för rättvisa och livskvalitet. ”Många av de som flyttat var inte tillräckligt informerade, de förstod inte vad de gav sig in på eller vad de skrev under.”

Med motiveringen att utrota fattigdomen och öka människors levnadsstandard har projektet ciudades rurales berövat människor det viktigaste av allt, sig själva. För många av människorna som berörs av ciudades rurales är marken grundläggande för deras identitet. I och med förlusten av sin mark förlorar de även sitt värde som individer, sin kultur, sitt sätt att leva, sitt sätt att arbeta och bruka jorden och sättet de förhåller sig till naturen och omgivningen.

Regeringen vet inte det folket vet, ciudades rurales må vara hållbara i teorin men inte i verkligheten.

Liv Teruel Johannesson, Fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen 2012-2013

Annonser
Det här inlägget postades i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Mexiko, Ursprungsfolks rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s