Presidentval i all ära – på den mexikanska landsbygden styr invånarna själva

När jag åkte ut till det lilla samhället Cruztón fyra dagar innan valet var det med mycket förväntningar på vad som skulle hända den 1 juli. I stan hade det varit total valfrossa månaden innan valet och även jag hade blivit smittad. Varje dag fikar jag med en ny kille från samhället och får en lång pratstund. Naturligtvis är jag mycket intresserad av deras syn på valet. Men ingen av de vi medföljer bryr sig speciellt mycket om valet. Ingen stödjer något parti och ingen tänker rösta i valet. ”Politikerna är alla korrupta” säger en yngre kille. ”Det är ingen skillnad på partierna. De är alla likadana” säger en annan. Är de bara vanligt röstskolk undrar jag för mig själv. Är de ointresserade av vad som händer i omvärlden och låter bli att vara med och påverka när de får chansen?

Men inte ens lilla Cruztón har undgått valyran. De politiska partierna har kommit ända hit för att valkampanja. Det är stor show när de kommer berättar de medföljda. De sätter upp en scen med ett enormt ljudsystem. Musiken dånar hela dagen och de 50 unga och snygga valarbetarna dansar och ler när de inte delar ut presenter till Cruztónborna. Det är imponerande spektakel. En man med djup radioröst berättar hur partiet kommer att förändra böndernas liv om de kommer till makten. Han lockar ut byborna från sina hem med presenter. De delar ut socker, färgglada t-shirts, paraplyer och kalendrar med kandidatens porträtt. De delar också ut gödningsmedel, bekämpningsmedel och laminat för att reparera tak. Det är dyra och åtråvärda saker. Men då måste man lova att rösta på partiet. Man måste skriva under på det och även lämna en kopia på sin legitimation. Men de som vi medföljer skriver aldrig under något. De är med i ”den andra kampanjen”. De är välorganiserade och har en annan vision för sina liv än de politiska partierna.

De berättar för mig att kandidaten från partiet PRI, som kom och delade ut socker till familjerna, är kommunens stora markägare. Hans familj äger omfattande sockerplantage. De skämtar om att han har ett imponerande affärssinne. Att först sälja sitt socker till partiet för att sedan köpa röster med samma socker. Han är väldigt smart. Jag börjar inse att det ligger väldigt konkreta argument bakom den vaga och arga kritiken mot hela det politiska etablissemanget.

En äldre man berättar för mig hur de brukade gå i timmar till San Andrés år 1996 för att stödja ursprungsfolkens och böndernas rörelse i dialogen som ledde fram till San Andrés-avtalet. Han berättar lugnt och sansat, nästan likgiltigt, om myndigheternas svek. Hur de lovade mycket men aldrig levererade. Hur de i sista stund förändrade avtalet så att det urvattnades helt. ”Regeringen tog oss aldrig på allvar. De vill ha tillbaka oss i fattigdom och slaveri” När han var ung levde han på samma plats men i livegenskap på storgodset som ägdes av en man från Mexiko city. Det är det han kallar slaveri, att leva i fattigdom och arbeta stenhårt på fälten utan att få del av skörden. Att vara mindre värd.

Till slut organiserade de sig för att återta makten över sina liv. De vill leva sina liv med värdighet, inte bli trampade på och utnyttjade av de mäktiga i stan. För fem år sedan tog de tillbaka marken intill samhället. Tillgång till mark är fundamentalt. Det är grunden för ett värdigt och självständigt liv fritt från beroende av de mäktiga i stan. Regeringen hade skickat horder av poliser för att stoppa dem.

En medelålders kvinna bjuder hem mig för att visa videofilmen från dagen då de återtog marken. I videon är hon den första att ge svar på tal när de tågar ut på fältet och blir stoppade av en poliskedja. Det är främst kvinnor som möter poliserna. Hon har väldigt klart för sig varför hon tågar ut och utmanar polisen. Den heliga jorden tillhör dem som bor på den. De har rätten att bruka den och leva av den. De vill vårda den så att deras barn också kan leva av den så som deras förfäder gjorde. Mark säljer man inte.

Vi sitter en lång stund efter filmen och pratar. Tårgasen och batongslagen i videon har gjort intryck på oss observatörer men visade också tydligt att Cruztónbornas önskningar krockade med statens intressen. Hon säger att regeringens intresse är att sälja marken till de rika och de utländska bolagen. De respekterar inte jorden och de respekterar inte ursprungsfolken som vill leva av den traditionsenligt. Berget under Cruztón är dessutom rikt på guld som staten gärna vill ska expoateras. Det hela är olika pusselbitar i regeringens så kallade Plan Mesoamerica som implementeras bit för bit. Alla partierna för en liknande politik i den här frågan. ”Regeringen förtrycker oss hela tiden” flikar hennes man in. ”Först tog de marken ifrån oss så att vi inte kunde ge mat till våra barn. Sedan slog de på oss och nu hotar de med att bura in oss. Det är politikerna som styr, men de skickar polis och militär och sedan rentvår de sina händer”.

Det är också därför de inte röstar. Men däremot satsar de på att nätverka med andra samhällen och organisationer och ömsesidigt hjälpas åt för att ta tillbaka och försvara sin värdighet. De lyckades till slut återta marken. Tackvare internationella observatörer som var på plats och dokumenterade myndigheternas övergrepp byggdes det snabbt upp ett stort politiskt tryck som tvingade regeringen att dra tillbaka trupperna. Och de fortsätter att nätverka och utbilda sig, självständigt och oberoende. De förfinar sina jorbrukstekniker och provar att producera nya produkter för att sälja i grannbyarna. Men var och en viker av en dag i månaden åt att sitta i vaktkuren och titta ut över de vackra gröna slätterna så att de är beredda ifall poliserna och militären skulle komma tillbaka. De måste försvara sin livsstil som är ständigt hotad. Och de blir glada när vi observatörer kommer förbi och håller sällskap för de vet att utan den internationella medföljningen hade de aldrig vunnit sin mark och sin frihet.

Nyheterna om valresultatet nådde Cruztón flera dagar efter valet. För de människorätts- och demokratirörelserna i städerna slutade valet i ett antiklimax. PRI, partiet som styrde Mexiko med järnhand i 71 år med ett litet uppehåll de senaste två mandatperioderna återtog makten med hjälp av sin makt över medierna, valinstitutionerna och billigt köpta röster. Men Cruztónborna tog det med ro. De för sin politik i vardagen och skapar själva förändringarna som de vill se. De har redan gjort sitt val. Till att styra dem valde de sig själva.

Adi Musabasic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

Annonser
Det här inlägget postades i Mexiko, Repression mot människorättsförsvarare eller civila, Ursprungsfolks rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s