Årsdagen av en massaker

Jag går upp för kullen till kapellet i Plan de Sánchez. Landskapet med en djup lummig dal och bergen som höjer sig i horisonten är även idag sådär hisnande tappa-andan-vackert, och jag tänker, för jag vet inte vilken gång i ordningen, hur ofattbart det är att så hemska saker skett på en så vacker plats som denna.

Imorgon, den 18 juli, är det 30 år sedan massakern i Plan de Sánchez. Kvällen innan hålls det vaka i kapellet som byggdes till minne av offren. Vi äter middag med en man i samhället och hans familj. De tar vänligt emot oss, som de brukar. Jag slutar aldrig imponeras av dessa starka och vänliga människor som trots att de varit med om så mycket fortsätter kämpa. Kämpa för rättvisa, för sina barn, för mat på bordet.

”Åh ni var knappt födda då”, kommenterar han vår ålder. En tandlös äldre kvinna på pallen bredvid blandar sig in i vårt samtal. ”Ja vi förlorade många kära då” konstaterar hon. Då, för 30 år sedan. Jag vill fråga hur det känns att det nu gått 30 år sedan deras nära och kära torterades, våldtogs och mördades, deras hus brändes ned och deras boskap dödades. 30 år sedan de fick se allt de ägde förstöras och de själva tvingades fly för sina liv. Jag vill fråga hur det känns att de ytterst ansvariga ännu går fria. Men jag vågar inte. Istället frågar jag om barnen, om de vet varför det är vaka ikväll. Nej, barnen vet inte, svarar han. ”De förstår inte, de tror att vi hittar på när vi försöker berätta.” Om den yngsta generationen inte vet vad de äldre varit med om, hur förhindrar man då att historien upprepar sig, undrar jag för mig själv. ”Vi äldre känner till det, min pappa har till exempel berättat för oss om det som hände”, berättar en 18-årig tjej jag pratar med under kvällen, när jag frågar henne om vad hon känner till om årsminnet av massakrerna. ”Det är olika vad föräldrarna berättar för sina barn, vissa vill inte berätta. Men jag tror det är viktigt.”

Altaret i kapellet i Plan de Sánchez. Foto: Gabriela Velasquez.

I kapellet är altartrappan full av blommor, barr, ljus, och det luktar rökelse. Längs med väggarna och framme vid altarområdet sitter människor i olika åldrar – vi räknar att runt 90 personer har samlats här i kapellet ikväll. Några barn springer omkring och leker. Vi ser ett och annat allvarligt ansikte, men stämningen är mer uppsluppen än vad man kunde vänta sig av den allvarliga högtiden; det liknar nästan mer en fest än årsdagen av en massaker. Men allvaret ligger ändå i luften, som en underton på hela kvällen. Under vakan pågår bön och lovsång, varvat med glad marimbamusik. Det finns även två män som spelar fiol och slår på en trumma, de spelar en halvt melankolisk men ändå livlig melodi om och om igen. Min unga informant berättar att musiken med trummorna och fiolerna är till för att underhålla de döda, förfäderna, för det var sådan musik som spelades förr. Marimban däremot är till för att glädja de levande, för att de inte ska känna sig för sorgsna. Fullkomligt logiskt. Förutom musik bjuds även förfäderna på dryck, både av den starkare och svagare sorten, och några av de närvarande skålar med sina döda släktingar.

Vakan pågår hela natten fram till soluppgången.  Nya människor kommer till, andra lämnar. Fler blommor läggs till på altartrappan, nya ljus. Min kollega och jag ger upp runt midnatt; imorgon vankas det mayaceremoni följt av  en minnesgudstjänst. Ute är det nu mörkt, och på väg hem till våra sovsäckar hörs ljudet av trumman och fiolen ut i natten. Hoppas nu förfäderna gläds.

Söndagen den 18 juni 1982 mördades över 200 obeväpnade civila i samhället Plan de Sánchez i Baja Verapaz. Massakern utfördes av guatemalansk militär med förevändningen att man letade efter guerilla och dess sympatisörer. Bland offren fanns män, kvinnor och barn. I mars i år kom domen mot fem militärer som för sin medverkan i massakrerna dömdes till 7710 år vardera. Dock har ännu ingen ytterst ansvarig för massakern, alltså högste befälhavare i landet under denna tid, fällts. Kristna fredsrörelsens fredsobservatörer medföljer vittnen i Plan de Sanchéz-fallet.

Gabriela Velasquez, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i  Guatemala 2012-2013

Annonser
Det här inlägget postades i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Guatemala och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Årsdagen av en massaker

  1. Ping: Årskrönika Guatemala 2012, Del 2: Framgångar och bakslag i kampen för sanning och rättvisa för inbördeskrigets brott | Fredsobservatörernas blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s