Beredda att dö för sin mark

”Enda sättet de får oss härifrån är i kistor”, sade den gamle mannen. En kvinna stämde in: ” här stannar jag, här dör jag för min mark – vad som än händer, jag är inte rädd”.

Det hade hunnit bli mörkt i det lilla samhället Salvador Allende, beläget i Montes Azules, de blåa bergen, långt inne i Lacandonadjungeln. Hit hade jag och min kollega från Kristna Fredsrörelsen kommit tillsammans med 12 andra organisationer och observatörer. I två dagar hade vi varit på väg, färdats med lastbil och vandrat i över fem timmar genom den täta djungeln. Syftet med vår resa var att dokumentera människorättskränkningar i tre samhällen i Lacandonadjungeln, samt dokumentera att de inte skadar marken och djungeln utan istället skyddar den. Anledningen? Staten vill avhysa dem, köra iväg dem från den mark de bebott i över trettio år, för att istället bygga ekoturismprojekt i området. Detta strider mot ett antal rättigheter, bland annat den om att ursprungsfolk måste rådfrågas innan sådana beslut tas, samt rätten till mark och ett värdigt liv.

Välkomnande i Salvador Allende

Välkomnande i Salvador Allende

Landkonflikterna i Lacandonadjungeln går mycket långt tillbaka i tiden och ett stort antal intressen slåss om det mest bördiga och artrika området i hela Mexiko. De tre samhällena vi besökte, Salvador Allende, Rancheria Corrozal och San Gregorio har genom avtal med Lacandonafolket fått tillgång till den mark de nu odlar och bebor. Samtliga samhällen är mycket små och nästintill totalt självförsörjande, det enda som de köper utifrån är kläder, skor, machetes och medicin. Under de fem dagar jag spenderade i de tre samhällena fick jag se odlingar av majs, bönor, chili, tomater, bananer, sockerrör och frukter jag aldrig hört talas om. Alla tre samhällen har ett litet antal mjölkkossor, som endast används som ekonomisk säkerhet. Skulle något hända någon av invånarna säljer de en ko för att ha råd med flygtransport till sjukhuset.

Staten har nämligen stängt de kliniker som fanns i samhällena och det är svårt att få tillgång till medicin, trots att detta är något staten ska garantera sina invånare. Enligt de boende i Salvador Allende är detta ett medel för att tvinga familjerna att flytta. De har erbjudits löjligt låga summor pengar för att flytta på sig, men som en av de boende från Corrozal sade: ”vi vill inte ha regeringens pengar, vi vill att de erkänner vår rätt till vår mark. De som har gett sig av till staden med pengar har förlorat sina traditioner och vanor. Här stannar vi, det finns inget annat val, vi kommer att ge vårt liv för denna mark”.

Här beskrivs hållbar odling

Här beskrivs hållbar odling

Regeringen anklagar också de boende för att förstöra djungeln och i nya lagar står att marken endast får användas till turism (!). Men under vår vistelse kunde vi se att de tre samhällena, som alla är organiserade i bondeorganisationen ARIC ID, har lärt sig hållbara odlingssätt, de bränner inte marken som många andra samhällen utan låter marken vila mellan odlingsperioderna.

I det sista samhället vi kom till, San Gregorio, har statliga helikoptrar flugit nära över husen många gånger och invånarna är mycket rädda. Men fast beslutna att stanna, de har gjort planer på var de ska gömma sig uppe i djungeln om dagen för avhysningar kommer. ”Om staten kommer hit och försöker få bort oss kommer de att minnas oss som det nya Acteal eller Viejo Velasco” (massakrer i Chiapas 1997  och 2006).

Hela observationsmissionen i San Gregorio          Kristna Fredsrörelsens representanter Adi och Karin innan hängbron

Under min oförglömliga resa till Lacandonadjungen fick jag träffa inspirerande människor vars ordförråd inte innehåller frasen ge upp, ett folk som känner en genuin koppling till moder jord och som lever i harmoni med naturen. De saker jag fick se och känna under den resan kommer aldrig att lämna mig. Efteråt frågade jag mig själv varför de inte kan få vara i fred, de skadar ingen och de tar hand om jorden.  Men som vanligt i Chiapas, och i övriga Mexiko och världen, går ekonomiska intressen och vinningar allt som oftast före människors rätt till ett värdigt liv. Att starta nya gynnsamma ekoturismprojekt i området väger tyngre än dessa människors liv, det är den bistra sanningen.

På vägen tillbaka flög vi över sjön Miramar

På vägen tillbaka flög vi över sjön Miramar

Kristna Fredsrörelsen och de andra 12 organisationerna skrev efter vistelsen i djungeln mellan 29 april och 4 maj en rapport om läget i de tre samhällena. Vi kommer att följa utvecklingen i samhällena och fortsätta rapportera här på bloggen under året.

Karin Bender, fredsobservatör för Kristna Fredrörelsen i Mexiko 2012-2013

Annonser
Det här inlägget postades i Mexiko, Repression mot människorättsförsvarare eller civila, Ursprungsfolks rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Beredda att dö för sin mark

  1. Ping: De mänskliga rättigheterna i Latinamerika 2012 « Kristna Fredsrörelsens blogg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s