Mänskliga rättigheter är motgiftet

I samhället Romerillo, i bergen strax utanför San Cristobal de las Casas, Mexiko, är det fest. Kyrkogården är full av folk. Blomblad som strötts över gravarna skapar en färgglad matta av orange, cerise, rosa, rött, grönt. Det luktar tagetes och myrra. Levande musik dansar i luften. Back efter back med öl öppnas och delas av firarna där de sitter hos sina döda släktingar. Försäljare balanserar mellan gravarna, med ballonger, mat, nötter. Bredvid kyrkogården snurrar ett pariserhjul runt runt. Matståndens kastruller ryker, fussball-spelen likaså. Solen skiner. Det är fest. Men inte för alla.

Alla helgons dag 2012 har avfirats, eller De dödas dag som den 2 november kallas här i Mexiko. Högtiden som tillägnas åt att minnas dem vi känt och kanske älskat, som inte längre lever. Att vara just i Mexiko på De dödas dag leder tankarna till en distinktion mellan döda, och dödade.

Den 1 december är Felipe Calderóns tid som Mexikos president officiellt slut. Det talas mycket om hans sexårsperiod, framförallt om hans krig mot narkotika, och dess offer. Antalet dödade är osäkert, det talas ofta om minst 50 000 sedan kriget startades år 2006. Le Monde talar om 120 000. Civila, soldater, människorättsförsvarare, det finns inget inträdeskrav, inga kriterier för att få dö i det krig som Calderón inrättat, alla kan kandidera.

Men, det finns grader i helvetet. Det är de försvunna, de oidentifierade, och de som inte dött men utsätts för hot eller fängslas utan rättegång. I april i år redogjorde Mexikos statliga kommission för mänskliga rättigheter att uppemot 9 000 kroppar låg oidentifierade runt om i Mexiko i väntan på att identifieras och att dryga 5 000 människor då hade rapporterats försvunna sedan 2006. Civila, icke-statliga, organisationer räknar på 30 000 försvunna människor sedan 2006. För papporna, systrarna, bröderna, mammorna, flick- och pojkvännerna till dessa försvunna är det inte fest på De dödas dag, för de har inga döda att sörja eller fira, de lever vidare i ovissheten om vad som hänt dem.

Rapport efter rapport haglar in i min mailbox, och bekräftar att de mänskliga rättigheterna i Mexiko inte respekteras, de snarare spottas på. Mexiko som rättsstat är en kropp i ett allvarligt sjukdomstillstånd. Var är medicinen? Oklart. Men ett motgift finns. Människorättsorganisationer och människor som vägrar acceptera att oskyldiga människor mördas, försvinner, torteras i det tysta. Motgiftet är de som viger sina dagar åt att försvinnandena, de utomrättsliga avrättningarna och det perverterade dödandet kommer ut i ljuset.

Kristna Fredsrörelsen finns i Chiapas, södra Mexiko, bland annat för att medfölja människorättsarbetare. Inom några dagar kan du här läsa mer om människorättsförsvarares situation i Mexiko.

Vill du läsa mer om mänskliga rättigheter i Mexiko just nu kan du göra det här och här 

Arijana Marjanovic, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Mexiko

Annonser
Det här inlägget postades i Mexiko, Repression mot människorättsförsvarare eller civila och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s