Fredsobservatörerna i Guatemala

Vi i Guatemala vill också passa på att presentera oss! Här kommer våra egna historier och varför vi är här:

Anders Nordenskjöld

Hej hej.

Jag heter Anders Nordenskjöld och jag har alltid haft väldigt svårt för auktoriteter. På högstadiet tog det sig inte alltid så konstruktiva uttryck men allt eftersom jag utbildat mig och lärt mig mer om världen och de maktstrukturer som finns har jag hittat bättre vägar att ta. Detta har lett mig till allt från Röda Korset på gymnasiet till FN i Schweiz under mina juridikstudier. Den internationella aspekten har också alltid varit väldigt viktig för mig eftersom vi dagligen kan se hur orättvis världen är och hur de beslut som tas i ett land påverkar hur folket har det i ett annat.

Därför ville jag jobba nära människor som i många år engagerat sig mot de orättvisor de genomlevt och det är precis det som är det fantastiska med detta jobbet här i Guatemala. Att höra deras historier om hur de fortsätter kämpa trots alla svårigheter är verkligen imponerande!

Det starkaste jag varit med här var när vi medföljde en organisation vid en utgrävning där de visade upp resterna från en av krigets många massakrer. Att lyssna på de överlevandes historier och hur de försökte minnas vilka kläder deras, barn, syskon eller föräldrar hade på sig dagen de försvann för att kunna identifiera offrens kvarlämnor tog väldigt hårt. Men samtidigt kändes det bra att vara där för att stödja de överlevandes kamp och för att minska, i alla fall lite grann, den rädsla som finns för att tala ut.

Jag känner redan att de människor jag mött och de saker jag sett har gjort ett stort intryck på mig och jag har nog redan blivit mer medveten om det förtyck som fortfarande fortgår här, men också hur komplex situationen är och hur mycket de globala maktstrukturerna har konsekvenser på individnivå. Sedan kommer jag nog inte klaga lika mycket på ett försenat tåg hemma i Sverige efter ett år här.

Tamara Vocar, Solna

Jag är en brödälskare av stora mått som har ena foten i hemlandet Sverige, den andra i föräldrarnas Bosnien och den tredje – osynliga – i Latinamerika. Min överallt-och-ingenstanstillhörighet gör att jag trivs ganska bra där jag befinner mig för stunden, och sedan ett år tillbaka är denna plats den eviga vårens land: Guatemala.

Vägen hit har varit krokig men letts av min magkänsla – vad som känns rätt här och nu. För mig började vandringen när jag som 21-åring åkte till Costa Rica som deltagare i ett kulturutbyte med ungdomsorganisationen CIU. Samtidigt som det var en av mina roligaste upplevelser dittills ledde det till funderingar kring varför människor i olika delar av världen har så pass olika levnadsvillkor trots att våra likheter är större än våra skillnader. Några år senare bytte jag stockholmsförorten mot Småland och satte mig vid skolbänken för att bättre förstå mekanismerna som styr vår globaliserade värld och hur kapitalismen påverkar oss och vår omgivning. Jag började studera globala frågor, statsvetenskap och kulturgeografi och blev lite, lite klokare.

Mellan varven har jag hunnit med allt möjligt: arbete, resor, kärlekar och livet i stort. Jobbet som fredsobservatör lockade med närheten till gräsrötterna, möjligheten att få vara en fluga på väggen mitt i händelsernas centrum. Det och det faktum att jobbet tillåter människor att äga sin egen kamp utan att jag eller någon annan utifrån berättar för dem hur de ska gå tillväga.

Nu sitter jag här, ett år senare, med en massa häftiga upplevelser i bagaget. En del tuffa, andra vackra, samtliga lärorika. Och fler ska det bli. Eftersom jag gillar att skriva lär ni få läsa mer om dem här på bloggen. Skrivandet är för mig en gammal barndomsdröm som i Guatemala har reinkarnerats och blivit ett sätt att bearbeta alla de intryck jag möts av dagligen i jobbet. En ventil för all smärta, men även ett testamente om den glädje, humor och inspiration som finns runtomkring mig och som påminner om människans otroliga styrka.

Vad jag saknar allra mest just är att se solnedgången över de himmelsblå höghusen i mitt kära förortskvarter i Solna från föräldrarnas stora vardagsrumsfönster. Men jag trivs bra här med, solnedgången försvinner inte än på ett tag.

Natalia Lakso Vazquez

Mitt namn är Natalia Lakso Vazquez och redan som liten kom jag i kontakt med fattigdom och stora orättvisor när jag besökte släkten och följde min mors arbete som arkeolog i Sydamerika. Sedan dess har jag velat förstå varför vissa länder är rika och andra fattiga, samt göra skillnad.

För att få svar på frågan började jag, efter flera års resande, ströjobbande och spanskastudier i både Sverige och Uruguay, slutligen på ekonomprogrammet med inriktning utvecklingsekonomi vid Lunds universitet. På ekonomicentrum var det få som delade mina bekymmer och funderingar och de enda tänkbara arbetsplatserna då var antingen SIDA eller UD.

Eftersom jag ville utomlands blev det praktik vid Sveriges ambassad i Lissabon och då jag älskar Portugal blev jag kvar längre än planerat och började arbeta med finans och redovisning under rådande finanskris på ett multinationellt företag med enorma vinster. Krisen tillät allt större exploatering av arbetskraften och jag började undra vad som hade hänt med min dröm om att få jobba för en bättre värld. Jag hade tur till skillnad från många portugiser och kunde säga upp mig när jag blivit utbränd och åka hem till Sverige.

Tillbaka hos familjen i Stockholm började jag om från början och gick på magkänslan för att hitta det jag verkligen ville göra. Det blev praktik på en liten gräsrotsorganisation ”Liberia Dujar Association” som arbetar med att bygga skolor och erbjuda utbildning till barn och unga i Liberia. Där fann jag riktiga eldsjälar och likasinnade och kom i kontakt med det civila samhället. På den vägen fick jag höra om Kristna Fredsrörelsen och fann jobbannonsen som fredsobservatör.

Tjänsten hade inte kunnat passa mig bättre och jag tackade utan att tveka nej till andra arbetsplatser inom samma område som eventuellt kan uppfattas vara mer prestigefyllda. Jag kunde inte se mig själv arbeta i en liten bubbla, på kontor bland majoriteten vita äldre män och lyssna till deras fina meningar vid exkluderande sammankomster långt bort ifrån verkligheten. Jag ville ut i fält, bort från orden, se mer handling och komma närmare människorna.

Nu är jag tillbaka i Latinamerika och får medfölja modiga och starka människorättsförsvarare som kämpar för fred och rättvisa mot alla odds, utan att ge upp. De vet vad de talar om och riskerar sina liv för att de arbetar med mänskliga rättigheter.

Under mitt år här hoppas jag kunna underlätta deras arbete och förstå vår komplexa värld i högre grad bortom alla rapporter och förenklade och distanserade teorier. En dag kanske jag till och med kan vara med och påverka de globala strukturella orättvisorna som finns mitt ibland oss, oavsett om man befinner sig i Guatemala, Sverige eller på något internationellt högnivåmöte för just mänskliga rättigheter, demokrati och jämlikhet.

Sara Linnea Svensson

Min barndom var präglad av besök från hela världen i vårt vardagsrum och att vara annorlunda som enda svensk i hela staden. Min familj bodde i Spanien fram tills jag fyllde tretton, så jag växte upp med två språk i huvudet, en förmåga att snabbt anpassa mig till nya sammanhang och en förståelse om att världen var större än Skövde dit vi senare flyttade till. Efter gymnasiet valde jag därför att fortsätta känna mig hemma i främmande miljöer, och bodde i Ecuador några månader, jobbade i Spanien mer än ett år, och slutligen hamnade jag i fantastiska Rosengård i Malmö. Jag fulltständigt älskade att vara omgiven av vardagsrum med stora kristallkronor, falafel och kebab runt hörnet samt höra tusen olika språk. Under tiden läste jag på universitetet i Lund om statsvetenskap och ekonomi och började förstå hur komplicerat det är att förändra den här världen.

Fortfarande hungrig på kunskap, fortsatte jag mina studier med ett internationellt masterprogram, också i Lund men med klasskompisar från hela världen, och trivdes med att studera utvecklingsstudier (varför vissa länder är fattigare än andra) och projektledning (en av många sätt att försöka förändra detta). Inom programmet gjorde jag praktik på ILO i Sydafrika, ett FN-organ som jobbar med bl a arbetsrättigheter. Främst satt jag på ett kontor och skrev rapporter om migration och jobbade på min masteruppsats. Uppsatsen handlade om kvinnor som flydde från Zimbabwe till Sydafrika, och jag kan fortfarande känna doften av orättvisa när jag tänker på kvinnorna jag mötte, hur det likaväl kunde ha varit jag om jag fötts i ett annat land.

Afrika hade fångat mig, och i höstas åkte jag till Gambia för att göra ännu en praktik, men denna gång i GambiaGrupperna, en  biståndsorganisation som jobbar med utbildning och utveckling. I Gambia blev teorin från universitetet något verkligt, och statistik om hur många som dör i enkla sjukdomar, blev ansikten och vänner. Gambia var ett oerhört vackert land som inspirerade mig att återuppta min kreativitet mer än vanligt. Jag har alltid målat, skrivit och skapat, och jag började blogga och skriva om det som hände för att bearbeta alla intryck. Även idag fortsätter det vara viktigt att skriva om vad som händer i Guatemala, för att förstå och förmedla hur jag uppfattar världen. Trots att jag längtade lite efter ett ”vanligt” liv, kunde jag inte tacka nej till jobbet som fredsobservatör. Idag är jag lycklig över det beslutet. Lycklig över att få använda min spanska igen, leva enkelt, resa mycket, försöka förstå ett komplex land och framför allt, få möjligheten att stötta verkliga människorättshjältar: det här är mitt drömjobb.

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Guatemala 2013-2014