Rätten att få arbeta med rättigheter

Guatemala är farligt. Det har vi fått höra från dag ett. Efter att ha läst fredsobservatörernas säkerhetsföreskrifter vågade jag knappt ta mig utanför dörren. Våldet lever kvar från det långa brutala inbördeskriget (1960-1996) och straffriheten är nästintill total. Trots det finns det människor och organisationer som inte ger upp, som fortsätter att kämpa för fred och rättvisa. De kallas för människorättsförsvarare och får betala ett högt pris för sitt arbete. 2012 ökade smutskastningen och kriminaliseringen av människorättsförsvarare och 2013 tycks bli deras värsta år på länge.

Attacker mot människorättsförsvarare

Under 2012 skedde ett välkommet trendbrott då antalet aggressioner sjönk mot försvarare av mänskliga rättigheter. Endast 305 fall anmäldes i jämförelse med 407 fall år 2011. Emellertid kunde en ny oroväckande tendens urskiljas. Samtidigt som den totala brottssiffran tillfälligt minskade, så ökade fallen av kriminalisering och stigmatisering. Falska beskyllningar och gripanden på olaga grund eskalerade till 83 rättsprocesser mot personer på grund av sitt engagemang för mänskliga rättigheter. Det är en nivå som påminner om tiden för inbördeskriget.

2013 tycks trenden av kriminalisering fortsätta men även våldet förefaller slå alla rekord sedan krigets slut. Antalet hot, kidnappningar, mord och andra brott mot människorättsförsvarare har under årets första kvartal redan överstigit siffrorna för hela år 2012. På fyra månader har 309 övergrepp registrerats mot människorättsförsvarare och av dem lever 14 inte längre. Kriminaliseringen har uppgått till 38 rättsprocesser under samma period.

Uppgifterna kommer från den guatemalanska människorättsorganisationen Unidad de Protección a Defensoras y Defensores de Derechos Humanos (Udefegua). Organisationen arbetar med att samla in, sammanställa och presentera information om situationen för människorättsförsvarare i Guatemala. Informationen som vi sammanfattar här, finns att läsa i deras årsrapport och i deras kvartalsrapport.

Den sista militära regimen

Enligt Udefegua finns det ett samband mellan den förvärrade situationen för människorättsförsvarare och general Otto Pérez Molinas tillträde som president år 2012. Han vann med parollen att förbättra företagsklimatet och med järnhand komma åt den organiserade brottsligheten. För ändamålet gav han militären och företagen ökade befogenheter och presidenten har kallat sin regering för den sista militära regimen.

Otto Pérez Molina var general under inbördeskrigets blodigaste period och sedan han valdes till president har det skett allvarliga övergrepp mot människorättsförsvarare. Under en fredlig demonstration i oktober 2012 öppnade militären eld mot deltagarna och åtta personer dog och minst 35 skadades. Två undantagstillstånd har presidenten också hunnit utlysa under sin tid vid makten. Vid undantagstillstånd gäller endast krigslagar och många rättigheter upphävs. Denna taktik har använts för att legitimera våld, frihetsberöva oskyldiga människorättsförsvarare och låta nationella och internationella företag få fortsätta med sina illegala megaprojekt som staten har godkänt. Avtalen om mineralutvinning och vattenkraftverk är olagliga enligt FN eftersom de bryter mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. Befolkningen har i fråga om projekten antingen inte blivit informerade, tillfrågade eller så har deras omröstningar inte gjorts gällande. Föroreningar har förstört mark och vatten som har förgiftat människor och boskap. Våld, hot, tvångsförflyttning och åtal har drabbat flera civila som inte har velat sälja sin mark eller som har kritiserat exploateringen.

En representant för det civila samhället uttrycker: ”Vi är inte emot utveckling, men vi är emot våld och korruption. Vi vill inte ha en utveckling som sätter folket i fängelse, vi vill ha en utveckling som sätter barnen i skolan.”

En kvinna avlägger sin röst i ett lokalt rådslag gällande gruvdriften i hennes närområde. Utslaget blev ett överväldigande nej till gruvdriften med 99% av rösterna emot och bara 1% för. Foto: Tamara Vocar

Repressiv retorik återanvänds

Samtidigt har människorättsförsvarare lyckats organisera sig och öppet vågat kritisera korruptionen, våldet och diskrimineringen. Till svar har smutskastning och förtal nått samma nivå som under inbördeskriget, enligt Udefegua. Människorättsförsvararna kallas återigen i allt högre grad för terrorister, kommunister, subversiva och kriminella, samt anklagas och anhålls på olaga grund. Den som vill minnas historien och önskar rättvisa utpekas som statliga fiender som förråder freden, hindrar utveckling, livnär sig på sin smärta och orsakar konflikter.

Vittnen som överlevt massakrer, tortyr och flykt under inbördeskriget säger ”Vi söker inte hämnd eller pengar, vi söker sanning och rättvisa för att kunna nå en riktig fred.”

Förtal och förföljelse

Smutskastningskampanjerna och kriminaliseringen sker huvudsakligen via media och myndigheter och riktar sig främst mot ledare för det civila samhället för att uppnå störst effekt. Metoden används för att tysta och rättfärdiga brott mot de som ifrågasätter regimen och oligarkin och låta förövarna gå fria.

De ökade antalet rättsprocesser mot människorättsförsvarare innebär oerhörda laster för familjer och organisationer. Istället för att kunna ägna sig åt att driva freden och rättvisan framåt, berövas de sin frihet och får kämpa för att få ihop pengar till advokater, resor och logi utöver de vanliga utgifterna, samtidigt som de riskerar att mista sina små, men livsviktiga skördar och andra avgörande inkomster.

Värst utsatta för övergrepp år 2012 var de människorättsförsvarare som arbetar med mark och naturresurser, rätten till lokalt deltagande och samråd, sökandet efter sanning och rättvisa, samt journalister som utövar sin yttrandefrihet. De som står bakom brotten är framförallt företag/stora jordbruksägare, samt militären enligt statistik från Udefegua.

Människorättsförsvararna påstås dessutom ha manipulerats av utländska intressen så internationella organisationer och ambassader vars länder under många år följt fredsprocessen i Guatemala har därför också utsatts för förtal, däribland Sverige. Ambassaden har exempelvis fått dementera ett offentligt påstående om att svenska biståndspengar skulle finansiera terrorister.

Udefegua skriver i sin årsrapport ”2012 är året då det internationella samfundet gick från att vara observatör till statens attacker mot människorättsförsvarare, till att själv förföljas till följd av sitt stöd för stärkandet av en demokratisk stat.”

Våldet en motreaktion på framgångar

Trots kriminaliseringen och de dystra siffrorna för 2013 så är det viktigt att komma ihåg att våldet och kränkningarna är en motreaktion på att människor har lyckats organisera sig och höja sina röster trots försök till splittring och tystnad från elitens sida.

En framgång för människorättsförsvarare har bland annat varit folkmordsrättegången mot den tidigare diktatorn Efraín Ríos Montt. I maj 2013 dömdes han för folkmord och brott mot mänskligheten 30 år efter att flera massakrer utförts under hans styre. Processen påbörjades för tolv år sedan och nu återstår det emellertid att se hur den slutar eftersom senaste nytt är att konstitutionsdomstolen har beslutat att annullera domen. Enligt FN har vissa myndigheter och militärer försökt försvåra och förhala rättsutredningar kring folkmordsprocessen. Många förnekar även att folkmordet har ägt rum, bland annat presidenten, högerextrema grupper och Guatemalas näringslivsorganisation (CACIF). Trots motståndet har exdiktatorn blivit dömd åtminstone en gång.

Det är inte lätt att skipa rättvisa i Guatemala, men ork, vilja och det internationella stödet finns kvar. Guatemalas riksåklagare Claudia Paz y Paz uttryckte nyligen fredsobservatörernas betydande insats vid folkmordsrättegången när hon var på besök i USA. ”Vittnenas säkerhet har varit ett stort bekymmer, (…) i synnerhet eftersom de överlevande bor i sådana avlägsna områden. Vi har sett att det mest effektiva sättet att garantera säkerheten för vittnena har varit genom internationell medföljning.”

Koloniseringen och förtrycket mot ursprungsbefolkningen har pågått i över 500 år i Latinamerika. Udefegua:s rapporter visar att arbetet för att förändra detta fortfarande är förenat med faror. De vi medföljer har all rätt att få arbeta för sina fri- och rättigheter, vägra glömma sin historia, kräva rättvisa och engagera sig för en bättre värld.

Stöd gärna Kristna Fredsrörelsen så att de vi medföljer kan fortsätta sitt arbete!

Ett samhälle i östra Guatemala organiserar sig för att bli erkända som ursprungsfolksamhälle enligt ILO:s konvention 169. Foto: Tamara Vocar

Natalia Lakso Vazquez, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Annonser
Det här inlägget postades i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Guatemala, Repression mot människorättsförsvarare eller civila, Ursprungsfolks rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s