Småfåglar och deras utbildning

Klassrummet är fullt av fåglar. Tjugotre små, visslande fåglar eller mut som det heter på Tseltal. Och jag vill säga till barnen att ja, ni är fåglar och med utbildning kan ni flyga vart ni vill. Flyga till San Cristobal och bli kockar, flyga till New York City och arbeta för FN, flyga till Gotland och bli keramiker, flyga till grannbyn och starta affär. Flyga bort eller flyga över San Marcos Avilés och se ert hem från ett nytt perspektiv. Men det är inte sant. Det är sant i Sverige, och i andra länder i Europa kanske, att om du studerar flitigt kan du bli vad du vill. Men det är inte sant om du tillhör ursprungsfolken i Chiapas, Mexiko.

En liten kille visar mig sina trasiga skor. Det är egentligen ett par avklippta stövlar men nu har även sulan gått sönder. ”Jag är fattig” säger han och mitt hjärta går i tusen bitar som ramlar ner över skolbänken som är en ranglig bräda på två krokiga grenar och ner över jordgolvet. Men att somliga går med trasiga skor och jeans med hål i är väl egentligen inte så mycket att höja på ögonbrynen för, det gör ju flera av mina vänner och jag själv ibland. Människor som har alla möjligheter i världen. Men där har vi det, det är det som är skillnaden, alla möjligheter. Att inte ha möjlighet att förändra sin livssituation. Det är fattigdom. I den vanliga statliga skolan lärde sig eleverna att kapitalism, fattig och rik är sån världen är och så den kommer att vara. De lärde sig att inte bita den hand som tryckte ner dem. Men med Zapatisternas uppror 1994 och utvecklandet av de autonoma skolorna kan nu eleverna i San Marcos gå i en skola som lär dem att diskriminering och fattigdom inte är några naturlagar utan resultatet av system och strukturer som de i den statliga skolan förväntades dyrka.

Skolan i San Marcos Avilés byggdes 2010. I omgångar har skolan varit stängd på grund av hot och trakasserier från grannar.
Foto: Frida Ekerlund

”Det är en utbildning i kritisk tänkande, i att reflektera, analysera. Ställa frågor som; Varför finns det brott mot mänskliga rättigheter? Var kommer de ifrån?” Berättar en av medlemmarna i Zapatisternas goda regeringar. ”Så samhällskunskapen är väldigt annorlunda än den som den dåliga regeringen (d.v.s. den Mexikanska regeringen) ger men matematiken är densamma.” Säger han och ler, jag tror i alla fall att han ler, det låter så på rösten, men jag ser inte hans ansikte för han har gömt det i de för Zapatisterna så typiska svarta luvorna. ”Zapatisterna säger att alla har rätt att delta. Kvinnor och män. Alla. Därför arbetar och studerar både kvinnor och män.” Och i skolan som jag besökte fanns nästan lika många flickor som pojkar i klassen. Enligt en kvinnoorganisation här i Chiapas som vi arbetar med såg det annorlunda ut innan Zapatisternas uppror 94, då var det ovanligt med flickor i skolan. Även statistiken säger oss att flickor och kvinnors skolgång var lågt prioriterat inom ursprungsfolken före upproret. Av kvinnorna som bor i Zona Selva (Djungel regionen), där Zapatisterna är starkast, har 26 % av kvinnorna över 46 år gått i någon typ av skola men för kvinnorna i åldersgruppen 16-30 ser det betydligt bättre ut. Av dem har 73 % gått i skola (Siffrorna är hämtade från boken ”Las mujeres y la selva: Espacio de destrucción ecologica y marginalidad social” av Horacio Gómez Lara från 2011).

I det här klassrummet undervisas nio årskurser på samma gång.
Foto: Frida Ekerlund

I skolan i San Marcos Avilés kämpar två lärare på med barn i, i alla fall, nio olika årskurser i samma klassrum. Skolan är ett enda stort klassrum nämligen. En dag trillar en bit av väggen ut. Det fixade läraren med en sten och en gammal spik. Ändå lär sig barnen matte på avancerad nivå och jag får huvudvärk av alla bråk som ska multipliceras.

”Men vi är alla elever” säger han sen, den leende mannen i luvan. ”Och läraren det är autonomin”. Så kanske är det mer än sant att de visslande barnen är fåglar, ett av världens fattigaste och mest marginaliserade folk byggde vingar och flög till en annan verklighet, till ett nytt system. Kanske flög de längre än vad vi någonsin kommer att komma. Mut. De fortsätter flyga.

Tyvärr kan vi inte visa några bilder på barnen då det kan innebära en säkerhetsrisk för dem men här är deras händer.
Foto: Frida Ekerlund

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014