Ny blogg!

Hej!

Vi har flyttat till en ny blogg där vi skriver tillsammans med våra kollegor i Colombia, Mexiko, Guatemala och Sverige. Följ oss här.

Hälsningar från fredsobservatörerna

Lärarens straff, Alberto Patishtáns fall har nu anlänt till domstolen i Tuxtla

Nu har Alberto Patishtáns fall äntligen kommit till domstolen i Tuxtla Gutiérrez och enligt personer som följer fallet är det här sista chansen. Efter att fallet tagits upp i Tuxtla och dom utfärdats där är fallet dött juridiskt sett.

Inte så konstigt då att det darrar i luften av spänning när det hålls presskonferens och den legendariske biskopen Raúl Vera får frågan vad det skulle skicka för signal om myndigheterna inte släpper Alberto Patishtán?

– Det skulle visa att orättvisan är så svårt i detta land att det är nästintill otroligt. Att vi kan vänta oss en än mer våldsam situation än den vi har idag. Det skulle vara signalen, inte bara till Alberto Patishtán men till alla som har höjt sina röster för att kräva sina och andras rättigheter. Vi är alla Alberto Patishtán.

Människorättsförsvararen Alberto Patishtán sitter fängslad sedan år 2000. Då vi inte får ta några bilder på honom när vi träffar honom i fängelset får ni hålla tillgodo med den här bilden på en banderoll som användes under marschen den 19 april. Bilden används i den nyproducerade dokumentären om Patishtáns kamp: ”Vivir o morir por la verdad y la justicia” som du kan se här: http://www.youtube.com/watch?v=tPPh3K1iBhk
Foto: Gilberto Gutiérrez Álvarez

Det var en gång för inte så länge sedan, om du är en fri människa, som Alberto Patishtán här dömdes för mordet på sex poliser. Men tid är relativt och om du sitter frihetsberövad för ett brott du inte begått är 13 år väldigt länge sedan. Det är så länge sedan att dina barn hinner växa upp. En gång kommer din son till fängelset och talar med djupare röst, han tar examen, din dotter blir en uppskattad talesperson för ditt fall och sen gravid, själv förälder. Allt det här händer men utan dig.

Rättegången mot Patishtán präglades av felaktigheter och enligt det mexikanska människorättscentret Frayba är han oskyldig till de brott han dömts för. Ingen har dömts för medhjälp trots att minst tio olika eldvapen användes vid bakhållet och en enda man omöjligt kan ha genomfört dådet. Vad var då Alberto Patishtáns brott? Han tillhör ursprungsbefolkningen och tog sig ton. Talar perfekt spanska och stod upp för sina och andras rättigheter. Han var en ledarfigur och kritiserade en kommunpolitiker. Det var vittnesmålet från kommunpolitikerns son som fick Patishtán fälld. Andra vittnesmål om att han befann sig på annan plats togs inte i beaktande av domstolen.

Jag har aldrig varit i ett fängelse tidigare och när vi ska gå in är det precis sådär skräckinjagande som jag har sett på film. Höga murar, tunga galler, portar som öppnas och stängs bakom dig och framför dig. Instängd. Men sen öppnar sig en innergård och där råder festivalstämning. Det är den öppna besöksdagen och fångar och besökare är glada och kanske lite nervösa som jag. En förkrossande majoritet av fångarna tillhör ursprungsbefolkningen och i fängelset har Patishtán och några andra fångar bildad en organisation som nu hungerstrejkar mot orättvisorna. Vi får en rundtur på fängelset. Där finns små odlingslotter och jag känner igen blomman för dagen. Den som växte på min balkong i Visby och hos mannen med de sorgsna ögonen i Palestina och nu ser jag den här. Här finns en matsal och här finns celler där männen sover minst tretton i varje. De nyanlända sover på golvet. Många av dem sover där utan att ha dömts för något och det kan enligt statistiken komma att dröja många år innan de får någon dom. Patishtán fick vänta i tre år på sin.

Han fick också vänta på sjukvård. Vänta så länge att Interamerikanska domstolen för mänskliga rättigheter uttalade sig och sa att risken för irreparabel skada på Patishtáns hälsa var så stor att mexikanska staten måste göra något. Det finns sjukvård i fängelserna men inte för alla. Patishtán är en obekväm fånge, han protesterar och accepterar varken sin dom eller andra orättvisor i fängelset.

Den 19 april i år fanns Kristna Fredsrörelsens observatörer på plats för att observera en stor marsch för Alberto Patishtáns frigivning. Cirka 8000 personer deltog, bland andra Las Abejas som vi tidigare skrivit om.
Foto: Gilberto Gutiérrez Álvarez

I april i år ordnade människorna i Patishtáns hemkommun flera aktiviteter för att uppmärksamma hans fall. Bland annat en stor demonstration där 8000 personer deltog och Kristna Fredsrörelsens observatörer fanns på plats. Skrynkliga gummor, krumma farbröder, små barn, västerlänningar med dreads och människor i skjorta och kostym skanderade ”Frihet för Alberto Patishtán”, ”Rättvisa” och ”Folket är med dig Profe” (”profe” är en kortversion av spanskans ord för lärare, ”profesor”, och används som smeknamn för Alberto Patishtán). Med i demonstrationen fanns bland andra Las Abejas, Bina, som ni kunnat läsa om förut här på bloggen. Sedan vi skrev sist har fler paramilitärer som deltog i massakern släppts fria och representanten från Las Abejas frågade under manifestationen ”Varför släpper staten de skyldiga och fängslar de oskyldiga? Är det värre att försvara ursprungsbefolkningars rättigheter än att döda barn?”

Biskopen Raúl Vera fortsätter att trollbinda publiken på presskonferensen. ”Genom frukterna känner man trädet”, säger han.  ”Frukterna från kampen för Alberto Patishtáns frihet är hopp och en stärkt kamp för mänskliga rättigheter. Den har sina rötter djupt i ett nobelt folk.  De verkliga prinsarna är de som kämpar för mänskliga rättigheter. Men idag i Mexiko är straffriheten utbredd. Idag är det mördarna som lever som prinsar och de verkliga prinsarna är förtryckta. Därför hoppas vi att Alberto Patishtán ska bli fri, att det äntligen ska ljusna i Mexiko. ”

Presskonferens 11 juni om vikten av att Alberto Patishtán släpps ur fängelset. Pascuala Gómez Gómez och Carmen Gómez Gómez kommer från Alberto Patishtáns hemkommun. Lionel Rivero är Alberto Patishtáns advokat, Raúl Vera är biskop i Saltillo i norra Mexiko. ordförande för Frayba och nominerad till Nobels fredspris 2012, och Víctor Hugo López är verksamhetsledare Frayba.
Foto: Frida Ekerlund

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Mexiko 2013-2014

Krigets första massaker

I östra Guatemala ligger staden Panzós, som på det lokala språket Qeqchí betyder “det gröna vattnet”. Det är en väldigt vacker plats, omgiven av höga berg och de gröna våtmarker som gett den sitt namn. Tyvärr är det dock inte den prunkande grönskan som gjort staden känd. Nej, istället är det den grymma massaker som ägde rum här för trettiofem år sedan som satt Panzós på kartan.

Den tryckande hettan hindrade inte folket från att marschera för det de tror på.

Då, den 29 maj 1978, hade hundratals bönder; män, kvinnor och barn, vandrat in till staden från sju omkringliggande samhällen för att protestera mot den orättvisa markfördelningen och försöka hitta en lösning. Under Guatemalas ‘demokratiska vår’ (1944-54) hade nämligen en jordreform inletts, som gett folket rätten till mark som dittills legat obrukad. På grund av en militärkupp kunde reformen dock aldrig slutföras och på 70-talet tvångskonfiskerades många av böndernas åkrar. Missnöjet växte och 1978 valde många av de drabbade att tåga in till staden för att kräva ett möte med borgmästaren för att diskutera problemen. Han hade nämligen gått med på ett möte med fyra av böndernas representanter. Istället för borgmästaren möttes de dock av arméns soldater. Det är fortfarande inte helt klart vad som hände men tumult utbröt när representanterna vägrades tillträde till mötet och plötsligt började soldaterna skjuta. När röken lagt sig låg minst 34 människor döda på torget och inbördeskrigets första massaker på civila var ett faktum. Maria Maquim, som var tretton år när det hände, berättar:

När vi kom till Panzós var alla affärer stängda och det var inga bilar ute. På torget såg jag att det var fullt med militärer, på kyrkans och kommunhusets tak. Sedan började de skjuta. De sköt min mamma. Alla började springa omkring och försöka fly. Jag låg på marken med många döda kroppar över mig. Jag trodde att jag skulle dö. Sedan dödade dem alla de gråtande barnen. Mitt ansikte var täckt av blod och de trodde jag var död. Sen gick militären och jag såg att det var tomt på torget. Då reste jag mig upp och sprang därifrån. Jag sprang upp i bergen. När jag kom fram till floden tvättade jag bort blodet från ansiktet. Då såg jag hur strömmen hade fört med sig flera döda kroppar.

Intervjuerna, som alla tolkades från Queqchí, spelades in för att användas som bevis.

När hon berättar den sista biten kan hon inte hålla tårarna tillbaka, och jag själv har också svårt att behålla lugnet. Vi sitter och pratar på ett möte organiserat för att samla in tillräckligt med bevis för att ställa de ansvariga inför rätta. Överlevare från massakern intervjuades och deras historier dokumenterades för att kunna användas i den kommande rättsprocessen. Fallet befinner sig fortfarande på utredningsstadiet men Famdegua, en organisation som arbetar för historisk rättvisa i Guatemala och som Kristna Fredsrörelsen medföljer, arbetar för fullt med att få till ett rättegångsdatum. Det är inte alltid så enkelt och det är en långdragen process men det verkar vara på väg framåt.  

Ett annat sätt att hedra de dödas och fortsätta kampen för rättvisa är den marsch som organiseras på årsdagen av massakern varje år sedan 1997. I år deltog över fem hundra personer och vi på Kristna Fredsrörelsen var där som observatörer. Marschen började i La Soledad, ett av de samhällen vars invånare hade protesterat, och på grund av detta mördats, för trettiofem år sedan. Dit hade överlevare och andra som ville visa sitt stöd åkt ifrån de andra kringliggande samhällena, vissa så tidigt som tre på morgonen för att hinna dit i tid. Vid nio började vandringen i tryckande hetta. Den verkade dock inte påverka energin eller intensiteten hos de marscherande och deras slagord ekade över nejden. Efter några timmar nådde vi fram till Panzós och alla samlades på torget för att bevittna en mayaceremoni och tal om rättvisa och återupprättelse. Famdegua anordnade också en fotoutställning med bilder ifrån de utgrävningar som anordnats. Dessa har syftat dels till att flytta offrens kvarlevor och ge dem en värdig begravning, men också till att samla in bevis för att ställa de ansvariga till svars. Förhoppningsvis, när marschen anordnas nästa år, har processen kommit så långt att rättegången kan börja.

Anders Nordenskjöld, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Korståg mot hungern

– De tar ifrån oss våra rättigheter och tvingar oss att leva på bidrag. Orden strömmar ur Alma Padilla, verksamhetsledare på kvinnocentret Centro de Derechos de la Mujer de Chiapas (Centrum för kvinnors rättigheter i Chiapas). Alma är märkbart upprörd över den nye presidenten Peña Nietos ’Korståg mot hungern’, som lanserades här i Chiapas den 21 januari i år.

Vi befinner oss på kvinnocentret för en workshop om kvinnors situation i Chiapas. Och ’Korståg mot hungern’  är ett typiskt exempel på hur kvinnors situation påverkas negativt av den politik som bedrivs idag i Mexiko. Istället för att skapa möjligheter för medborgarna att själva stå för sin försörjning styr myndigheterna människors liv genom olika hjälpprogram. Ofta riktar sig dessa program till kvinnor eftersom de har huvudansvaret för barnen.

’Korståg mot hungern’ är ett program för att bekämpa akut undernäring hos barn och verka för en ökad produktion bland småbönder. Programmet omfattar 7,4 miljoner människor i de 400 fattigaste kommunerna i landet. Många av dessa kommuner ligger i Chiapas, som är en av Mexikos fattigaste delstater. Men programmet får hård kritik från många håll. Oppositionspartierna menar att de utvalda kommunerna inte alls är de allra fattigaste, utan att det handlar om att regeringspartiet PRI har valt ut kommuner där oppositionen är i majoritet och där det snart kommer att vara kommunalval. Röstfiske med andra ord. En annan kritik handlar om att regeringen involverar transnationella företag som Walmart, Coca Cola och Nestlé, företag som ofta kritiseras för både fackliga brister och exploatering av naturresurser och som nu kommer att tjäna mycket pengar på ’Korståg mot hungern’.

Alma Padilla på Centro de Derechos de la Mujer de Chiapas. Här under en workshop om kvinnors specifika situation i Chiapas med Kristna Fredsrörelsens team i Mexiko.
Foto: Aino Ravandoni

Vi lyssnar vidare på Alma, som fortsätter att kritisera den politik som förs från regeringshåll i Mexiko. Det är inte bara ’Korståg mot hungern’ som hon anser påverkar fattiga människors möjligheter till ett bättre liv. Hon menar att även andra så kallade stödprogram som riktar sig till den fattigaste delen av befolkningen inte alls är något stöd utan ett sätt att hålla kvar människor i fattigdom och beroende av staten.

 –  Regeringen byter ut mänskliga rättigheter gällande bostad, försörjning, skolgång och sjukvård mot gåvor i form av ett litet ekonomiskt bidrag, och sen får de allra fattigaste och mest utsatta medborgarna söka dessa rättigheter själva bäst de kan. Staten uppfyller inte sitt ansvar, poängterar Alma.

Nu är inte detta något nytt drag i den allmänna mexikanska politiska kontexten. Alma förklarar att regeringarnas politik sedan flera årtionden tillbaka har gått ut på att göra människor beroende av allmosor istället för att ge dem de rättigheter alla medborgare i ett land har. Hon berättar hur de fattiga bönderna på landsbygden i Chiapas redan på 70-talet fick ogräsbekämpningsmedel och konstgödning som utarmade jorden, och hur de sen har försetts med genmodifierade utsäden som gör att de inte kan ta nya fröer till sådden nästa år utan måste köpa nytt.

– Idag finns det inte en enda småbonde i Chiapas som kan leva på sin odlingslott, detta har gjort att fattigdomen och undernäringen är mycket hög. Staten bedriver en medveten strategi för att driva människor ifrån sina marker så att dessa blir tillgängliga för marknadskrafterna, eftersom det i Chiapas finns stora ekonomiska intressen när det gäller gruvdrift och vattenkraft.

Alma är inte ensam om sina åsikter gällande landets politik. Den kristna organisationen El Pueblo Creyente anser att ’Korståg mot hungern’ är det definitiva tecknet på regeringens strategi att inte tillgodose de strukturella behov som finns i landet. Även Las Abejas, som Kristna Fredsrörelsen har medföljt i många år, kritiserar ’Korståg mot hungern’ och menar att det är en medveten strategi från regeringens sida för att sprida bilden av ett fint och välfungerande land.

– Den som lever på sitt arbete med jorden är fri, men den som lever på allmosor från staten är en slav, konstaterar Las Abejas.

Mexiko har 117 miljoner invånare. Av dessa lever 52 miljoner i fattigdom och 11,7 miljoner i extrem fattigdom. 

Kerstin Jonsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Frihet för fängslad folkrörelseledare

Rubén Herrea är styrelsemedlem i Asamblea Departamental Huehuetenango (ADH; Länsorganisationen för Huehuetenango) och aktiv motståndare till det vattenkraftverk som planeras att anläggas i hans hemort Santa Cruz Barillas. Sedan den 15 mars har han suttit häktad anklagad för en rad brott, bland andra terrorism, olaga frihetsberövande, inbrott och olaga hot. Torsdagen den 30 maj 2013 hölls rättegångsförhandling i Guatemala City och då släpptes Herrera fri. Fredsobservatörer från Kristna Fredsrörelsen fanns på plats.

Rubén Herrera med sin försvarsadvokat Sergio Vives Foto: Nelton Rivera Prensa Comunitaria-1

Åtalet villkorligt nedlagt

Syftet med rättegången den 30 maj var att utreda huruvida åklagarens bevisning mot Herrera är tillräcklig för att fallet ska gå till huvudförhandling. Åtalet gäller brott begångna vid två olika tillfällen. Det första gäller händelser som utspelade sig i slutet av november 2009, då en konflikt uppstod mellan boende och ingenjörer från företaget Hidro Santa Cruz S.A. Enligt åtalet ska Herrera ha gjort sig skyldig till olaga frihetsberövande och olaga hot, medan det finns vittnesuppgifter som styrker att Herrera tillkallades som medlare för att lugna ner en spänd situation. Vid rättegångsförhandlingens början yrkade åklagaren på att åtalet skulle läggas ner då det saknas bevisning för att styrka Herreras brott.

Det andra fallet gäller händelser som inträffade i början av mars 2012. Herrera ska, i samförstånd med andra, ha deltagit i att elda upp utrustning som tillhörde Hidro Santa Cruz S.A. I detta fallet yrkade åklagaren på att åtalet skulle läggas ner villkorligt i avvaktan på ytterligare bevismaterial och att häktningen skulle hävas då det inte kan anses proportionerligt att Herrera hålls frihetsberövad då han inte längre är skäligen misstänkt.

Målsägandebiträdena Calderón och Villatoro opponerade sig mot åklagarens yrkande och var kritiska mot hur åklagarmyndigheten skött utredningen. De menade att det finns skäl för rättegångsförhandlingarna att fortsätta, medan försvarsadvokaten Vives argumenterade för orimligheten i att fortsätta hålla Herrera i häkte. Domaren Gálvez gick på åklagarens linje och valde att lägga ner det första åtalet och att lägga ner det andra villkorligt. Åklagarmyndigheten gavs en tidsfrist på sex månader för att avsluta förundersökningen och ett nytt datum för rättegångsförhandling sattes till den 10 december 2013, då åklagarmyndigheten ska redogöra för eventuella nya bevis.

Rubén Herrera och Cecilia Mérida Foto: Nelton Rivera Prensa Comunitaria

Ursprungsfolks rätt till rådslag

Hídro Santa Cruz S.A planer på att anlägga ett vattenkraftverk i Santa Cruz Barillas har mötts av kraftfulla protester från de boende. 2007 genomfördes ett rådslag i enlighet med Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention 169 där befolkningen tillfrågades om sin inställning till gruvdrift och andra storskaliga projekt. 46 479 personer svarade att de inte vill att den här typen av projekt genomförs i deras område, medan nio personer gav sitt medgivande.

Under rättegången poängterade domaren Gálvez vikten av att respektera internationell lag och rätten till rådslag. Särskilt poängterade han att det är viktigt att respektera ursprungsfolks rättigheter och deras rätt att försvara dessa. Vidare menade Gálvez att ILO:s konvention 169 gäller som lag i Guatemala och att det är statens underlåtande att efterleva sina internationella åtagande som skapar den typ av problematik som utvecklats i Santa Cruz Barillas.

ADH är en organisation som har varit drivande i genomförandet i flertalet av de rådslag som gjorts i länet Huehuetenango och medföljs kontinuerligt av fredsobservatörer. Francisco Rocael Mateo Morales, styrelseordförande för ADH och kollega till Herrera, välkomnar domen.

 – Den här domen är ett viktigt prejudikat för människorättsförsvarare och framför allt för ursprungsfolkens legitima kamp, eftersom att domaren beaktade internationella konventioner som skyddar rätten till rådslag och rätten till självbestämmande. Jag tror att rättsväsendet och staten i allmänhet måste ta hänsyn till internationella konventioner i den här typen av fall och inte behandla dem som sedvanlig brottslighet. Folkets kamp och deras krav måste behandlas särskilt och med professionalism, och jag tycker att man gjorde det idag.

Sedan Herrea greps i mars 2013 har både nationella och internationella kampanjer drivits med krav på en rättvis prövning och en snar frigivning. Mateo Morales beskriver det påtryckningsarbete som gjorts som en gemensam insats.

– Det här har varken varit en ansträngning som gjorts av en enda person eller en enda organisation, utan det har varit många personer som har varit inblandade. Jag tror att det är viktigt att ge ett erkännande till den koordination som skett och jag ser det som en indikation på att kampen för att försvara individens och kollektivets rättigheter fortsätter både nationellt och internationellt.

Tingsrätten i Guatemala City Foto: Pernilla Nordvall

Flera fall av kriminalisering i Santa Cruz Barillas

Herreras fall är ett bland flera exempel på hur motståndare till Hídro Santa Cruz S.A har kriminaliserats. I maj 2012 utsattes tre lokala ledare för motståndet mot vattenkraftverket för ett attentat, där en av dem skadades så svårt att han avled. I samband med de oroligheter som utbröt efter attentatet utfärdade presidenten Otto Pérez Molina ett kritiserat undantagstillstånd. Elva personer greps och tillbringade åtta månader i häkte innan de försattes på fri fot. Även i deras fall lades åtalet ner villkorligt och en ny rättegång väntar i mitten av juni. Alltjämt kvarstår ett flertal arresteringsorder mot personer som har kopplingar till konflikten.

Statens agerande i fallet har kritiserats kraftfullt av både nationella och internationella organisationer. I januari i år konstaterade FN:s högkommissionär för mänskliga rättigheter att gripandena genomfördes av civila personer utan stöd i lag.

Pernilla Nordvall, frilansskribent och före detta fredsobservatör i Guatemala 2012-2013

Bild: Nelton Rivera, Prensa Comunitaria och Pernilla Nordvall

Rätten att få arbeta med rättigheter

Guatemala är farligt. Det har vi fått höra från dag ett. Efter att ha läst fredsobservatörernas säkerhetsföreskrifter vågade jag knappt ta mig utanför dörren. Våldet lever kvar från det långa brutala inbördeskriget (1960-1996) och straffriheten är nästintill total. Trots det finns det människor och organisationer som inte ger upp, som fortsätter att kämpa för fred och rättvisa. De kallas för människorättsförsvarare och får betala ett högt pris för sitt arbete. 2012 ökade smutskastningen och kriminaliseringen av människorättsförsvarare och 2013 tycks bli deras värsta år på länge.

Attacker mot människorättsförsvarare

Under 2012 skedde ett välkommet trendbrott då antalet aggressioner sjönk mot försvarare av mänskliga rättigheter. Endast 305 fall anmäldes i jämförelse med 407 fall år 2011. Emellertid kunde en ny oroväckande tendens urskiljas. Samtidigt som den totala brottssiffran tillfälligt minskade, så ökade fallen av kriminalisering och stigmatisering. Falska beskyllningar och gripanden på olaga grund eskalerade till 83 rättsprocesser mot personer på grund av sitt engagemang för mänskliga rättigheter. Det är en nivå som påminner om tiden för inbördeskriget.

2013 tycks trenden av kriminalisering fortsätta men även våldet förefaller slå alla rekord sedan krigets slut. Antalet hot, kidnappningar, mord och andra brott mot människorättsförsvarare har under årets första kvartal redan överstigit siffrorna för hela år 2012. På fyra månader har 309 övergrepp registrerats mot människorättsförsvarare och av dem lever 14 inte längre. Kriminaliseringen har uppgått till 38 rättsprocesser under samma period.

Uppgifterna kommer från den guatemalanska människorättsorganisationen Unidad de Protección a Defensoras y Defensores de Derechos Humanos (Udefegua). Organisationen arbetar med att samla in, sammanställa och presentera information om situationen för människorättsförsvarare i Guatemala. Informationen som vi sammanfattar här, finns att läsa i deras årsrapport och i deras kvartalsrapport.

Den sista militära regimen

Enligt Udefegua finns det ett samband mellan den förvärrade situationen för människorättsförsvarare och general Otto Pérez Molinas tillträde som president år 2012. Han vann med parollen att förbättra företagsklimatet och med järnhand komma åt den organiserade brottsligheten. För ändamålet gav han militären och företagen ökade befogenheter och presidenten har kallat sin regering för den sista militära regimen.

Otto Pérez Molina var general under inbördeskrigets blodigaste period och sedan han valdes till president har det skett allvarliga övergrepp mot människorättsförsvarare. Under en fredlig demonstration i oktober 2012 öppnade militären eld mot deltagarna och åtta personer dog och minst 35 skadades. Två undantagstillstånd har presidenten också hunnit utlysa under sin tid vid makten. Vid undantagstillstånd gäller endast krigslagar och många rättigheter upphävs. Denna taktik har använts för att legitimera våld, frihetsberöva oskyldiga människorättsförsvarare och låta nationella och internationella företag få fortsätta med sina illegala megaprojekt som staten har godkänt. Avtalen om mineralutvinning och vattenkraftverk är olagliga enligt FN eftersom de bryter mot internationell rätt och mänskliga rättigheter. Befolkningen har i fråga om projekten antingen inte blivit informerade, tillfrågade eller så har deras omröstningar inte gjorts gällande. Föroreningar har förstört mark och vatten som har förgiftat människor och boskap. Våld, hot, tvångsförflyttning och åtal har drabbat flera civila som inte har velat sälja sin mark eller som har kritiserat exploateringen.

En representant för det civila samhället uttrycker: ”Vi är inte emot utveckling, men vi är emot våld och korruption. Vi vill inte ha en utveckling som sätter folket i fängelse, vi vill ha en utveckling som sätter barnen i skolan.”

En kvinna avlägger sin röst i ett lokalt rådslag gällande gruvdriften i hennes närområde. Utslaget blev ett överväldigande nej till gruvdriften med 99% av rösterna emot och bara 1% för. Foto: Tamara Vocar

Repressiv retorik återanvänds

Samtidigt har människorättsförsvarare lyckats organisera sig och öppet vågat kritisera korruptionen, våldet och diskrimineringen. Till svar har smutskastning och förtal nått samma nivå som under inbördeskriget, enligt Udefegua. Människorättsförsvararna kallas återigen i allt högre grad för terrorister, kommunister, subversiva och kriminella, samt anklagas och anhålls på olaga grund. Den som vill minnas historien och önskar rättvisa utpekas som statliga fiender som förråder freden, hindrar utveckling, livnär sig på sin smärta och orsakar konflikter.

Vittnen som överlevt massakrer, tortyr och flykt under inbördeskriget säger ”Vi söker inte hämnd eller pengar, vi söker sanning och rättvisa för att kunna nå en riktig fred.”

Förtal och förföljelse

Smutskastningskampanjerna och kriminaliseringen sker huvudsakligen via media och myndigheter och riktar sig främst mot ledare för det civila samhället för att uppnå störst effekt. Metoden används för att tysta och rättfärdiga brott mot de som ifrågasätter regimen och oligarkin och låta förövarna gå fria.

De ökade antalet rättsprocesser mot människorättsförsvarare innebär oerhörda laster för familjer och organisationer. Istället för att kunna ägna sig åt att driva freden och rättvisan framåt, berövas de sin frihet och får kämpa för att få ihop pengar till advokater, resor och logi utöver de vanliga utgifterna, samtidigt som de riskerar att mista sina små, men livsviktiga skördar och andra avgörande inkomster.

Värst utsatta för övergrepp år 2012 var de människorättsförsvarare som arbetar med mark och naturresurser, rätten till lokalt deltagande och samråd, sökandet efter sanning och rättvisa, samt journalister som utövar sin yttrandefrihet. De som står bakom brotten är framförallt företag/stora jordbruksägare, samt militären enligt statistik från Udefegua.

Människorättsförsvararna påstås dessutom ha manipulerats av utländska intressen så internationella organisationer och ambassader vars länder under många år följt fredsprocessen i Guatemala har därför också utsatts för förtal, däribland Sverige. Ambassaden har exempelvis fått dementera ett offentligt påstående om att svenska biståndspengar skulle finansiera terrorister.

Udefegua skriver i sin årsrapport ”2012 är året då det internationella samfundet gick från att vara observatör till statens attacker mot människorättsförsvarare, till att själv förföljas till följd av sitt stöd för stärkandet av en demokratisk stat.”

Våldet en motreaktion på framgångar

Trots kriminaliseringen och de dystra siffrorna för 2013 så är det viktigt att komma ihåg att våldet och kränkningarna är en motreaktion på att människor har lyckats organisera sig och höja sina röster trots försök till splittring och tystnad från elitens sida.

En framgång för människorättsförsvarare har bland annat varit folkmordsrättegången mot den tidigare diktatorn Efraín Ríos Montt. I maj 2013 dömdes han för folkmord och brott mot mänskligheten 30 år efter att flera massakrer utförts under hans styre. Processen påbörjades för tolv år sedan och nu återstår det emellertid att se hur den slutar eftersom senaste nytt är att konstitutionsdomstolen har beslutat att annullera domen. Enligt FN har vissa myndigheter och militärer försökt försvåra och förhala rättsutredningar kring folkmordsprocessen. Många förnekar även att folkmordet har ägt rum, bland annat presidenten, högerextrema grupper och Guatemalas näringslivsorganisation (CACIF). Trots motståndet har exdiktatorn blivit dömd åtminstone en gång.

Det är inte lätt att skipa rättvisa i Guatemala, men ork, vilja och det internationella stödet finns kvar. Guatemalas riksåklagare Claudia Paz y Paz uttryckte nyligen fredsobservatörernas betydande insats vid folkmordsrättegången när hon var på besök i USA. ”Vittnenas säkerhet har varit ett stort bekymmer, (…) i synnerhet eftersom de överlevande bor i sådana avlägsna områden. Vi har sett att det mest effektiva sättet att garantera säkerheten för vittnena har varit genom internationell medföljning.”

Koloniseringen och förtrycket mot ursprungsbefolkningen har pågått i över 500 år i Latinamerika. Udefegua:s rapporter visar att arbetet för att förändra detta fortfarande är förenat med faror. De vi medföljer har all rätt att få arbeta för sina fri- och rättigheter, vägra glömma sin historia, kräva rättvisa och engagera sig för en bättre värld.

Stöd gärna Kristna Fredsrörelsen så att de vi medföljer kan fortsätta sitt arbete!

Ett samhälle i östra Guatemala organiserar sig för att bli erkända som ursprungsfolksamhälle enligt ILO:s konvention 169. Foto: Tamara Vocar

Natalia Lakso Vazquez, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Makten över maten i Chiapas

”Hur ser man att majsen är genmodifierad?” frågar jag. ”Det går inte att se”, svarar han. Vi hjälper till att rensa ogräs på majsfältet i San Marcos Avilés, i Chiapas. Genetiskt modifierade organismer (GMO) är organismer där man förändrat organismens arvsmassa för att den ska erhålla vissa egenskaper. 


Enligt jordbruksverket producerar USA, följt av Argentina, Brasilien, Kanada, Kina, Indien, Paraguay och Sydafrika mest genmodifierade produkter i världen. Genmodifierade grönsaker odlas på 7% av jordens odlingsbara mark, där majs, sojabönor, bomull och raps är de största genmodifierade grönsakerna. Idag odlas en större mängd genmodifierad sojaböna än sojaböna som inte genmanipulerats. I Europa måste all försäljning av genmodifierad mat godkännas av Europaparlamentet, och sedan märkas vid kommersialisering. I Mexiko har det problematiserats mycket kring genmanipulerad majs och speciellt kring den gigantiska import som sker från USA, en konsekvens utav frihandelsavtalet NAFTA som trädde i kraft 1994 mellan staterna USA, Mexiko och Kanada. USA är världens största producent samt exportör av majs. Främst används majs för produktion av djurfoder eller etanol, och soja importerad från Brasilien tenderar att hamna i utfodring till djur i Sverige och Europa.

Majs i mat och kultur

Den stora skillnaden är att i största delen av Latinamerika, och i Mexiko, tillika en av de största majskonsumenterna i världen, är majs en huvudsaklig basmat. I samhällen är tortilla och bönor fundamentalt för att överleva. Varje mexikan konsumerar 328 gram majs dagligen, vilket står för 39% av den protein, 45% av de kalorier och 49% av det kalcium som kroppen behöver. 
I Mexiko har det dessutom införts en nationaldag för majsen. Den 29 september firas majsen under slogan ”Sin maís no hay país” – Utan Majs finns inget Land -, vilket symboliserar hur viktig majsen är i mat och kultur. I många delar av Latinamerika är majsen helig och omgiven av myter. Skapelseberättelser skildrar hur människan inte alls är gjord av revben eller en gud, utan just; Majs. Majs är fundamental i den Mexikanska matlagningen, kokt, som majskolv (kallas ”elote”) eller för att göra tamal eller tortilla.

Monsanto i Mexiko

Sedan 2009 har den mexikanska staten tillåtit projekt och tester med genmodifierad majs, vilket oroar småbönder och andra som vill bevara den ekologiska mångfalden. Lördagen den 25 maj 2013 anordnades en global marsch mot Monsanto, de största av de företag som producerar och säljer genmodifierade fröer. Enligt uppgifter ska två miljoner människor ha deltagit i demonstrationerna i femtiotvå länder i sammanlagt 430 städer. En av dessa i staden San Cristóbal de las Casas, Chiapas, Mexiko. Samtidigt uppmanar Greenpeace Mexiko till en lagmodifiering för att säkerställa den biologiska mångfalden i Mexiko, då fröer har en tendens att sprida sig. Det är svårt att separera fält med genmodifierad och icke-genmodifierad majs, vilket försvårar för både producenter och konsumenter att välja. Flera tester har visat att mexikanska småbrukare har upptäckt genmodifierade grödor på sin mark, och få officiella siffror kan berätta hur stor spridningen av genmodifierade grödor är. Det är oklart huruvida genmodifierad mat påverkar djur och människor, men klart är att risker för negativa konsekvenser är högre om man äter genmodifierad mat i första eller andrahand.

Men att välja eller inte välja GMO-produkter är inte svartvit. Det är svårt för småbrukare att stå emot när det erbjuds billiga fröer och bekämpningsmedel som ger större skörd, speciellt i en av Mexikos fattigaste delstater. Dock kvarstår frågan: Existerar ens möjligheten, eller rättigheten, att välja bort genmodifierad majs?

 Frida Ekerlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014.

Majsskörd i San Marcos Avilés, maj 2013.
Foto: Frida Ekerlund

Gruvdrift – globalt och lokalt

Gruvproblematiken är närvarande i nästan hela Latinamerika. Att frågan ökat i uppmärksamhet beror till stor del på de senaste årens ökade organisation av ursprungsbefolkning och småbrukare i frågan. Det är främst dessa grupper som direkt påverkas av dessa megaprojekt. Grupper som historisk i många stater nekats rättigheter.

Globalt

Samtliga latinamerikanska stater har någon typ av gruvnäring på sitt territorium, förutom de nordöstra småstaterna Guyana, Surinam samt de karibiska staterna Puerto Rico och Cuba. De gruvtätaste staterna är Peru, Chile, Mexiko, Argentina, Brasilien men även Colombia och Ecuador, se här. Den kriminalisering av protester som har ägt rum efter de växande motståndsrörelserna tar sig hårdast uttryck i de stater som traditionellt haft stor social exkludering, samt en stor småbrukar-, och ursprungsbefolkning. Länder som Mexiko, Peru, Ecuador, Colombia och Guatemala. De största definierade problemen är förflyttning av folk för tillgång till territorium, samt förorening av den enorma vattenmängd som utvinningen kräver. Som konsekvens får samhällen begränsad vattentillgång eller/och förgiftat vatten. Dessutom är gruvfrågan genusmärkt: De som anställs i projekten är oftast män från lokala samhällen, eller används utländsk arbetskraft. Till följd ökar prostitutionen i områdena. Lokala kutymer förändras.

Otros Mundos informationsbord under mötet ”Encuentro de Los Pueblos” 2013, där de erbjuder informationsmaterial om bland annat gruvnäring, vattenkraft och återvinning.
Foto: Frida Ekerlund

Chiapas Territorium

I Chiapas, Mexiko, har organisationen Otros Mundos gjort en analys av utvecklingen av gruvdrift i delstaten mellan åren 2000-2012. Företagen i Chiapas är till stor del Mexikanska, men även kanadensiska och chilenska. De mineraler som främst utvinns är guld, silver, koppar, zink, baryt, bly, antimon, volfram, järn, titan, magnetit (svartmalm), molybden och salt. Företag har tillstånd att utvinna mineraler ända fram till år 2050 i 24 kommuner i Chiapas, vilket nästan är 20% av alla kommuner, 751 452 71 hektar, eller tillika 10,25% av Chiapas territorium. 10% av dessa kontrakt upphör år 2060. Två utländska företag verkar i Chiapas och sex utländska företag har tillstånd att starta projekt. Tillstånd som går att sälja mellan företag.

Flera organisationer började att organisera sig år 2007 då flera motståndsnätverk, till exempel REMA och det interkontinentala M4 skapades. År 2009 mördades aktivisten Mariano Abarca Roblero av säkerhetsvakter på det kanadensiska gruvbolaget Blackfire i Chiapas. Andra gruvor som uppmärksammats på kontinenten är Marlin-gruvan i Guatemala som ägs av det kanadensiska bolaget Goldcorp, Yanacoccha-gruvan i Cajamarca, Peru, som ägs av det nordamerikanska bolaget Newmont mining Corporation.

FN rekommenderar

Nyligen gav FN ut med en rapport där de rekommenderar att den mexikanska staten vidtar åtgärder och ser över lagar som rör mineralutgrävning i ursprungsbefolkningsterritorium. Mexiko är en av de stater som inte lyckas garantera att transnationella och internationella företag tar socialt ansvar. Framförallt inledande rådslag med berörd befolkning innan uppstart av projekt är obefintlig. Dessutom uppmanar FN den mexikanska staten att den straffrihet mot repressalier och hot mot ledare och ursprungsfolk som protesterar mot gruvnäringen ska straffas för sina gärningar.

Frida Ekerlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Fredsobservatörerna i Guatemala

Vi i Guatemala vill också passa på att presentera oss! Här kommer våra egna historier och varför vi är här:

Anders Nordenskjöld

Hej hej.

Jag heter Anders Nordenskjöld och jag har alltid haft väldigt svårt för auktoriteter. På högstadiet tog det sig inte alltid så konstruktiva uttryck men allt eftersom jag utbildat mig och lärt mig mer om världen och de maktstrukturer som finns har jag hittat bättre vägar att ta. Detta har lett mig till allt från Röda Korset på gymnasiet till FN i Schweiz under mina juridikstudier. Den internationella aspekten har också alltid varit väldigt viktig för mig eftersom vi dagligen kan se hur orättvis världen är och hur de beslut som tas i ett land påverkar hur folket har det i ett annat.

Därför ville jag jobba nära människor som i många år engagerat sig mot de orättvisor de genomlevt och det är precis det som är det fantastiska med detta jobbet här i Guatemala. Att höra deras historier om hur de fortsätter kämpa trots alla svårigheter är verkligen imponerande!

Det starkaste jag varit med här var när vi medföljde en organisation vid en utgrävning där de visade upp resterna från en av krigets många massakrer. Att lyssna på de överlevandes historier och hur de försökte minnas vilka kläder deras, barn, syskon eller föräldrar hade på sig dagen de försvann för att kunna identifiera offrens kvarlämnor tog väldigt hårt. Men samtidigt kändes det bra att vara där för att stödja de överlevandes kamp och för att minska, i alla fall lite grann, den rädsla som finns för att tala ut.

Jag känner redan att de människor jag mött och de saker jag sett har gjort ett stort intryck på mig och jag har nog redan blivit mer medveten om det förtyck som fortfarande fortgår här, men också hur komplex situationen är och hur mycket de globala maktstrukturerna har konsekvenser på individnivå. Sedan kommer jag nog inte klaga lika mycket på ett försenat tåg hemma i Sverige efter ett år här.

Tamara Vocar, Solna

Jag är en brödälskare av stora mått som har ena foten i hemlandet Sverige, den andra i föräldrarnas Bosnien och den tredje – osynliga – i Latinamerika. Min överallt-och-ingenstanstillhörighet gör att jag trivs ganska bra där jag befinner mig för stunden, och sedan ett år tillbaka är denna plats den eviga vårens land: Guatemala.

Vägen hit har varit krokig men letts av min magkänsla – vad som känns rätt här och nu. För mig började vandringen när jag som 21-åring åkte till Costa Rica som deltagare i ett kulturutbyte med ungdomsorganisationen CIU. Samtidigt som det var en av mina roligaste upplevelser dittills ledde det till funderingar kring varför människor i olika delar av världen har så pass olika levnadsvillkor trots att våra likheter är större än våra skillnader. Några år senare bytte jag stockholmsförorten mot Småland och satte mig vid skolbänken för att bättre förstå mekanismerna som styr vår globaliserade värld och hur kapitalismen påverkar oss och vår omgivning. Jag började studera globala frågor, statsvetenskap och kulturgeografi och blev lite, lite klokare.

Mellan varven har jag hunnit med allt möjligt: arbete, resor, kärlekar och livet i stort. Jobbet som fredsobservatör lockade med närheten till gräsrötterna, möjligheten att få vara en fluga på väggen mitt i händelsernas centrum. Det och det faktum att jobbet tillåter människor att äga sin egen kamp utan att jag eller någon annan utifrån berättar för dem hur de ska gå tillväga.

Nu sitter jag här, ett år senare, med en massa häftiga upplevelser i bagaget. En del tuffa, andra vackra, samtliga lärorika. Och fler ska det bli. Eftersom jag gillar att skriva lär ni få läsa mer om dem här på bloggen. Skrivandet är för mig en gammal barndomsdröm som i Guatemala har reinkarnerats och blivit ett sätt att bearbeta alla de intryck jag möts av dagligen i jobbet. En ventil för all smärta, men även ett testamente om den glädje, humor och inspiration som finns runtomkring mig och som påminner om människans otroliga styrka.

Vad jag saknar allra mest just är att se solnedgången över de himmelsblå höghusen i mitt kära förortskvarter i Solna från föräldrarnas stora vardagsrumsfönster. Men jag trivs bra här med, solnedgången försvinner inte än på ett tag.

Natalia Lakso Vazquez

Mitt namn är Natalia Lakso Vazquez och redan som liten kom jag i kontakt med fattigdom och stora orättvisor när jag besökte släkten och följde min mors arbete som arkeolog i Sydamerika. Sedan dess har jag velat förstå varför vissa länder är rika och andra fattiga, samt göra skillnad.

För att få svar på frågan började jag, efter flera års resande, ströjobbande och spanskastudier i både Sverige och Uruguay, slutligen på ekonomprogrammet med inriktning utvecklingsekonomi vid Lunds universitet. På ekonomicentrum var det få som delade mina bekymmer och funderingar och de enda tänkbara arbetsplatserna då var antingen SIDA eller UD.

Eftersom jag ville utomlands blev det praktik vid Sveriges ambassad i Lissabon och då jag älskar Portugal blev jag kvar längre än planerat och började arbeta med finans och redovisning under rådande finanskris på ett multinationellt företag med enorma vinster. Krisen tillät allt större exploatering av arbetskraften och jag började undra vad som hade hänt med min dröm om att få jobba för en bättre värld. Jag hade tur till skillnad från många portugiser och kunde säga upp mig när jag blivit utbränd och åka hem till Sverige.

Tillbaka hos familjen i Stockholm började jag om från början och gick på magkänslan för att hitta det jag verkligen ville göra. Det blev praktik på en liten gräsrotsorganisation ”Liberia Dujar Association” som arbetar med att bygga skolor och erbjuda utbildning till barn och unga i Liberia. Där fann jag riktiga eldsjälar och likasinnade och kom i kontakt med det civila samhället. På den vägen fick jag höra om Kristna Fredsrörelsen och fann jobbannonsen som fredsobservatör.

Tjänsten hade inte kunnat passa mig bättre och jag tackade utan att tveka nej till andra arbetsplatser inom samma område som eventuellt kan uppfattas vara mer prestigefyllda. Jag kunde inte se mig själv arbeta i en liten bubbla, på kontor bland majoriteten vita äldre män och lyssna till deras fina meningar vid exkluderande sammankomster långt bort ifrån verkligheten. Jag ville ut i fält, bort från orden, se mer handling och komma närmare människorna.

Nu är jag tillbaka i Latinamerika och får medfölja modiga och starka människorättsförsvarare som kämpar för fred och rättvisa mot alla odds, utan att ge upp. De vet vad de talar om och riskerar sina liv för att de arbetar med mänskliga rättigheter.

Under mitt år här hoppas jag kunna underlätta deras arbete och förstå vår komplexa värld i högre grad bortom alla rapporter och förenklade och distanserade teorier. En dag kanske jag till och med kan vara med och påverka de globala strukturella orättvisorna som finns mitt ibland oss, oavsett om man befinner sig i Guatemala, Sverige eller på något internationellt högnivåmöte för just mänskliga rättigheter, demokrati och jämlikhet.

Sara Linnea Svensson

Min barndom var präglad av besök från hela världen i vårt vardagsrum och att vara annorlunda som enda svensk i hela staden. Min familj bodde i Spanien fram tills jag fyllde tretton, så jag växte upp med två språk i huvudet, en förmåga att snabbt anpassa mig till nya sammanhang och en förståelse om att världen var större än Skövde dit vi senare flyttade till. Efter gymnasiet valde jag därför att fortsätta känna mig hemma i främmande miljöer, och bodde i Ecuador några månader, jobbade i Spanien mer än ett år, och slutligen hamnade jag i fantastiska Rosengård i Malmö. Jag fulltständigt älskade att vara omgiven av vardagsrum med stora kristallkronor, falafel och kebab runt hörnet samt höra tusen olika språk. Under tiden läste jag på universitetet i Lund om statsvetenskap och ekonomi och började förstå hur komplicerat det är att förändra den här världen.

Fortfarande hungrig på kunskap, fortsatte jag mina studier med ett internationellt masterprogram, också i Lund men med klasskompisar från hela världen, och trivdes med att studera utvecklingsstudier (varför vissa länder är fattigare än andra) och projektledning (en av många sätt att försöka förändra detta). Inom programmet gjorde jag praktik på ILO i Sydafrika, ett FN-organ som jobbar med bl a arbetsrättigheter. Främst satt jag på ett kontor och skrev rapporter om migration och jobbade på min masteruppsats. Uppsatsen handlade om kvinnor som flydde från Zimbabwe till Sydafrika, och jag kan fortfarande känna doften av orättvisa när jag tänker på kvinnorna jag mötte, hur det likaväl kunde ha varit jag om jag fötts i ett annat land.

Afrika hade fångat mig, och i höstas åkte jag till Gambia för att göra ännu en praktik, men denna gång i GambiaGrupperna, en  biståndsorganisation som jobbar med utbildning och utveckling. I Gambia blev teorin från universitetet något verkligt, och statistik om hur många som dör i enkla sjukdomar, blev ansikten och vänner. Gambia var ett oerhört vackert land som inspirerade mig att återuppta min kreativitet mer än vanligt. Jag har alltid målat, skrivit och skapat, och jag började blogga och skriva om det som hände för att bearbeta alla intryck. Även idag fortsätter det vara viktigt att skriva om vad som händer i Guatemala, för att förstå och förmedla hur jag uppfattar världen. Trots att jag längtade lite efter ett ”vanligt” liv, kunde jag inte tacka nej till jobbet som fredsobservatör. Idag är jag lycklig över det beslutet. Lycklig över att få använda min spanska igen, leva enkelt, resa mycket, försöka förstå ett komplex land och framför allt, få möjligheten att stötta verkliga människorättshjältar: det här är mitt drömjobb.

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Guatemala 2013-2014

Småfåglar och deras utbildning

Klassrummet är fullt av fåglar. Tjugotre små, visslande fåglar eller mut som det heter på Tseltal. Och jag vill säga till barnen att ja, ni är fåglar och med utbildning kan ni flyga vart ni vill. Flyga till San Cristobal och bli kockar, flyga till New York City och arbeta för FN, flyga till Gotland och bli keramiker, flyga till grannbyn och starta affär. Flyga bort eller flyga över San Marcos Avilés och se ert hem från ett nytt perspektiv. Men det är inte sant. Det är sant i Sverige, och i andra länder i Europa kanske, att om du studerar flitigt kan du bli vad du vill. Men det är inte sant om du tillhör ursprungsfolken i Chiapas, Mexiko.

En liten kille visar mig sina trasiga skor. Det är egentligen ett par avklippta stövlar men nu har även sulan gått sönder. ”Jag är fattig” säger han och mitt hjärta går i tusen bitar som ramlar ner över skolbänken som är en ranglig bräda på två krokiga grenar och ner över jordgolvet. Men att somliga går med trasiga skor och jeans med hål i är väl egentligen inte så mycket att höja på ögonbrynen för, det gör ju flera av mina vänner och jag själv ibland. Människor som har alla möjligheter i världen. Men där har vi det, det är det som är skillnaden, alla möjligheter. Att inte ha möjlighet att förändra sin livssituation. Det är fattigdom. I den vanliga statliga skolan lärde sig eleverna att kapitalism, fattig och rik är sån världen är och så den kommer att vara. De lärde sig att inte bita den hand som tryckte ner dem. Men med Zapatisternas uppror 1994 och utvecklandet av de autonoma skolorna kan nu eleverna i San Marcos gå i en skola som lär dem att diskriminering och fattigdom inte är några naturlagar utan resultatet av system och strukturer som de i den statliga skolan förväntades dyrka.

Skolan i San Marcos Avilés byggdes 2010. I omgångar har skolan varit stängd på grund av hot och trakasserier från grannar.
Foto: Frida Ekerlund

”Det är en utbildning i kritisk tänkande, i att reflektera, analysera. Ställa frågor som; Varför finns det brott mot mänskliga rättigheter? Var kommer de ifrån?” Berättar en av medlemmarna i Zapatisternas goda regeringar. ”Så samhällskunskapen är väldigt annorlunda än den som den dåliga regeringen (d.v.s. den Mexikanska regeringen) ger men matematiken är densamma.” Säger han och ler, jag tror i alla fall att han ler, det låter så på rösten, men jag ser inte hans ansikte för han har gömt det i de för Zapatisterna så typiska svarta luvorna. ”Zapatisterna säger att alla har rätt att delta. Kvinnor och män. Alla. Därför arbetar och studerar både kvinnor och män.” Och i skolan som jag besökte fanns nästan lika många flickor som pojkar i klassen. Enligt en kvinnoorganisation här i Chiapas som vi arbetar med såg det annorlunda ut innan Zapatisternas uppror 94, då var det ovanligt med flickor i skolan. Även statistiken säger oss att flickor och kvinnors skolgång var lågt prioriterat inom ursprungsfolken före upproret. Av kvinnorna som bor i Zona Selva (Djungel regionen), där Zapatisterna är starkast, har 26 % av kvinnorna över 46 år gått i någon typ av skola men för kvinnorna i åldersgruppen 16-30 ser det betydligt bättre ut. Av dem har 73 % gått i skola (Siffrorna är hämtade från boken ”Las mujeres y la selva: Espacio de destrucción ecologica y marginalidad social” av Horacio Gómez Lara från 2011).

I det här klassrummet undervisas nio årskurser på samma gång.
Foto: Frida Ekerlund

I skolan i San Marcos Avilés kämpar två lärare på med barn i, i alla fall, nio olika årskurser i samma klassrum. Skolan är ett enda stort klassrum nämligen. En dag trillar en bit av väggen ut. Det fixade läraren med en sten och en gammal spik. Ändå lär sig barnen matte på avancerad nivå och jag får huvudvärk av alla bråk som ska multipliceras.

”Men vi är alla elever” säger han sen, den leende mannen i luvan. ”Och läraren det är autonomin”. Så kanske är det mer än sant att de visslande barnen är fåglar, ett av världens fattigaste och mest marginaliserade folk byggde vingar och flög till en annan verklighet, till ett nytt system. Kanske flög de längre än vad vi någonsin kommer att komma. Mut. De fortsätter flyga.

Tyvärr kan vi inte visa några bilder på barnen då det kan innebära en säkerhetsrisk för dem men här är deras händer.
Foto: Frida Ekerlund

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014