Gruvdrift – globalt och lokalt

Gruvproblematiken är närvarande i nästan hela Latinamerika. Att frågan ökat i uppmärksamhet beror till stor del på de senaste årens ökade organisation av ursprungsbefolkning och småbrukare i frågan. Det är främst dessa grupper som direkt påverkas av dessa megaprojekt. Grupper som historisk i många stater nekats rättigheter.

Globalt

Samtliga latinamerikanska stater har någon typ av gruvnäring på sitt territorium, förutom de nordöstra småstaterna Guyana, Surinam samt de karibiska staterna Puerto Rico och Cuba. De gruvtätaste staterna är Peru, Chile, Mexiko, Argentina, Brasilien men även Colombia och Ecuador, se här. Den kriminalisering av protester som har ägt rum efter de växande motståndsrörelserna tar sig hårdast uttryck i de stater som traditionellt haft stor social exkludering, samt en stor småbrukar-, och ursprungsbefolkning. Länder som Mexiko, Peru, Ecuador, Colombia och Guatemala. De största definierade problemen är förflyttning av folk för tillgång till territorium, samt förorening av den enorma vattenmängd som utvinningen kräver. Som konsekvens får samhällen begränsad vattentillgång eller/och förgiftat vatten. Dessutom är gruvfrågan genusmärkt: De som anställs i projekten är oftast män från lokala samhällen, eller används utländsk arbetskraft. Till följd ökar prostitutionen i områdena. Lokala kutymer förändras.

IMG_3446

Otros Mundos informationsbord under mötet ”Encuentro de Los Pueblos” 2013, där de erbjuder informationsmaterial om bland annat gruvnäring, vattenkraft och återvinning.
Foto: Frida Ekerlund

Chiapas Territorium

I Chiapas, Mexiko, har organisationen Otros Mundos gjort en analys av utvecklingen av gruvdrift i delstaten mellan åren 2000-2012. Företagen i Chiapas är till stor del Mexikanska, men även kanadensiska och chilenska. De mineraler som främst utvinns är guld, silver, koppar, zink, baryt, bly, antimon, volfram, järn, titan, magnetit (svartmalm), molybden och salt. Företag har tillstånd att utvinna mineraler ända fram till år 2050 i 24 kommuner i Chiapas, vilket nästan är 20% av alla kommuner, 751 452 71 hektar, eller tillika 10,25% av Chiapas territorium. 10% av dessa kontrakt upphör år 2060. Två utländska företag verkar i Chiapas och sex utländska företag har tillstånd att starta projekt. Tillstånd som går att sälja mellan företag.

Flera organisationer började att organisera sig år 2007 då flera motståndsnätverk, till exempel REMA och det interkontinentala M4 skapades. År 2009 mördades aktivisten Mariano Abarca Roblero av säkerhetsvakter på det kanadensiska gruvbolaget Blackfire i Chiapas. Andra gruvor som uppmärksammats på kontinenten är Marlin-gruvan i Guatemala som ägs av det kanadensiska bolaget Goldcorp, Yanacoccha-gruvan i Cajamarca, Peru, som ägs av det nordamerikanska bolaget Newmont mining Corporation.

FN rekommenderar

Nyligen gav FN ut med en rapport där de rekommenderar att den mexikanska staten vidtar åtgärder och ser över lagar som rör mineralutgrävning i ursprungsbefolkningsterritorium. Mexiko är en av de stater som inte lyckas garantera att transnationella och internationella företag tar socialt ansvar. Framförallt inledande rådslag med berörd befolkning innan uppstart av projekt är obefintlig. Dessutom uppmanar FN den mexikanska staten att den straffrihet mot repressalier och hot mot ledare och ursprungsfolk som protesterar mot gruvnäringen ska straffas för sina gärningar.

Frida Ekerlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Publicerat i Mexiko, Repression mot människorättsförsvarare eller civila, Ursprungsfolks rättigheter | Märkt , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredsobservatörerna i Guatemala

Vi i Guatemala vill också passa på att presentera oss! Här kommer våra egna historier och varför vi är här:

Anders Nordenskjöld

Grillbild Anders-1Hej hej.

Jag heter Anders Nordenskjöld och jag har alltid haft väldigt svårt för auktoriteter. På högstadiet tog det sig inte alltid så konstruktiva uttryck men allt eftersom jag utbildat mig och lärt mig mer om världen och de maktstrukturer som finns har jag hittat bättre vägar att ta. Detta har lett mig till allt från Röda Korset på gymnasiet till FN i Schweiz under mina juridikstudier. Den internationella aspekten har också alltid varit väldigt viktig för mig eftersom vi dagligen kan se hur orättvis världen är och hur de beslut som tas i ett land påverkar hur folket har det i ett annat.

Därför ville jag jobba nära människor som i många år engagerat sig mot de orättvisor de genomlevt och det är precis det som är det fantastiska med detta jobbet här i Guatemala. Att höra deras historier om hur de fortsätter kämpa trots alla svårigheter är verkligen imponerande!

Det starkaste jag varit med här var när vi medföljde en organisation vid en utgrävning där de visade upp resterna från en av krigets många massakrer. Att lyssna på de överlevandes historier och hur de försökte minnas vilka kläder deras, barn, syskon eller föräldrar hade på sig dagen de försvann för att kunna identifiera offrens kvarlämnor tog väldigt hårt. Men samtidigt kändes det bra att vara där för att stödja de överlevandes kamp och för att minska, i alla fall lite grann, den rädsla som finns för att tala ut.

Jag känner redan att de människor jag mött och de saker jag sett har gjort ett stort intryck på mig och jag har nog redan blivit mer medveten om det förtyck som fortfarande fortgår här, men också hur komplex situationen är och hur mycket de globala maktstrukturerna har konsekvenser på individnivå. Sedan kommer jag nog inte klaga lika mycket på ett försenat tåg hemma i Sverige efter ett år här.

Tamara Vocar, Solna

217698_10150170675783606_1226158_nJag är en brödälskare av stora mått som har ena foten i hemlandet Sverige, den andra i föräldrarnas Bosnien och den tredje – osynliga – i Latinamerika. Min överallt-och-ingenstanstillhörighet gör att jag trivs ganska bra där jag befinner mig för stunden, och sedan ett år tillbaka är denna plats den eviga vårens land: Guatemala.

Vägen hit har varit krokig men letts av min magkänsla – vad som känns rätt här och nu. För mig började vandringen när jag som 21-åring åkte till Costa Rica som deltagare i ett kulturutbyte med ungdomsorganisationen CIU. Samtidigt som det var en av mina roligaste upplevelser dittills ledde det till funderingar kring varför människor i olika delar av världen har så pass olika levnadsvillkor trots att våra likheter är större än våra skillnader. Några år senare bytte jag stockholmsförorten mot Småland och satte mig vid skolbänken för att bättre förstå mekanismerna som styr vår globaliserade värld och hur kapitalismen påverkar oss och vår omgivning. Jag började studera globala frågor, statsvetenskap och kulturgeografi och blev lite, lite klokare.

Mellan varven har jag hunnit med allt möjligt: arbete, resor, kärlekar och livet i stort. Jobbet som fredsobservatör lockade med närheten till gräsrötterna, möjligheten att få vara en fluga på väggen mitt i händelsernas centrum. Det och det faktum att jobbet tillåter människor att äga sin egen kamp utan att jag eller någon annan utifrån berättar för dem hur de ska gå tillväga.

Nu sitter jag här, ett år senare, med en massa häftiga upplevelser i bagaget. En del tuffa, andra vackra, samtliga lärorika. Och fler ska det bli. Eftersom jag gillar att skriva lär ni få läsa mer om dem här på bloggen. Skrivandet är för mig en gammal barndomsdröm som i Guatemala har reinkarnerats och blivit ett sätt att bearbeta alla de intryck jag möts av dagligen i jobbet. En ventil för all smärta, men även ett testamente om den glädje, humor och inspiration som finns runtomkring mig och som påminner om människans otroliga styrka.

Vad jag saknar allra mest just är att se solnedgången över de himmelsblå höghusen i mitt kära förortskvarter i Solna från föräldrarnas stora vardagsrumsfönster. Men jag trivs bra här med, solnedgången försvinner inte än på ett tag.

Natalia Lakso Vazquez

nataliaMitt namn är Natalia Lakso Vazquez och redan som liten kom jag i kontakt med fattigdom och stora orättvisor när jag besökte släkten och följde min mors arbete som arkeolog i Sydamerika. Sedan dess har jag velat förstå varför vissa länder är rika och andra fattiga, samt göra skillnad.

För att få svar på frågan började jag, efter flera års resande, ströjobbande och spanskastudier i både Sverige och Uruguay, slutligen på ekonomprogrammet med inriktning utvecklingsekonomi vid Lunds universitet. På ekonomicentrum var det få som delade mina bekymmer och funderingar och de enda tänkbara arbetsplatserna då var antingen SIDA eller UD.

Eftersom jag ville utomlands blev det praktik vid Sveriges ambassad i Lissabon och då jag älskar Portugal blev jag kvar längre än planerat och började arbeta med finans och redovisning under rådande finanskris på ett multinationellt företag med enorma vinster. Krisen tillät allt större exploatering av arbetskraften och jag började undra vad som hade hänt med min dröm om att få jobba för en bättre värld. Jag hade tur till skillnad från många portugiser och kunde säga upp mig när jag blivit utbränd och åka hem till Sverige.

Tillbaka hos familjen i Stockholm började jag om från början och gick på magkänslan för att hitta det jag verkligen ville göra. Det blev praktik på en liten gräsrotsorganisation ”Liberia Dujar Association” som arbetar med att bygga skolor och erbjuda utbildning till barn och unga i Liberia. Där fann jag riktiga eldsjälar och likasinnade och kom i kontakt med det civila samhället. På den vägen fick jag höra om Kristna Fredsrörelsen och fann jobbannonsen som fredsobservatör.

Tjänsten hade inte kunnat passa mig bättre och jag tackade utan att tveka nej till andra arbetsplatser inom samma område som eventuellt kan uppfattas vara mer prestigefyllda. Jag kunde inte se mig själv arbeta i en liten bubbla, på kontor bland majoriteten vita äldre män och lyssna till deras fina meningar vid exkluderande sammankomster långt bort ifrån verkligheten. Jag ville ut i fält, bort från orden, se mer handling och komma närmare människorna.

Nu är jag tillbaka i Latinamerika och får medfölja modiga och starka människorättsförsvarare som kämpar för fred och rättvisa mot alla odds, utan att ge upp. De vet vad de talar om och riskerar sina liv för att de arbetar med mänskliga rättigheter.

Under mitt år här hoppas jag kunna underlätta deras arbete och förstå vår komplexa värld i högre grad bortom alla rapporter och förenklade och distanserade teorier. En dag kanske jag till och med kan vara med och påverka de globala strukturella orättvisorna som finns mitt ibland oss, oavsett om man befinner sig i Guatemala, Sverige eller på något internationellt högnivåmöte för just mänskliga rättigheter, demokrati och jämlikhet.

Sara Linnea Svensson

profilblogg Min barndom var präglad av besök från hela världen i vårt vardagsrum och att vara annorlunda som enda svensk i hela staden. Min familj bodde i Spanien fram tills jag fyllde tretton, så jag växte upp med två språk i huvudet, en förmåga att snabbt anpassa mig till nya sammanhang och en förståelse om att världen var större än Skövde dit vi senare flyttade till. Efter gymnasiet valde jag därför att fortsätta känna mig hemma i främmande miljöer, och bodde i Ecuador några månader, jobbade i Spanien mer än ett år, och slutligen hamnade jag i fantastiska Rosengård i Malmö. Jag fulltständigt älskade att vara omgiven av vardagsrum med stora kristallkronor, falafel och kebab runt hörnet samt höra tusen olika språk. Under tiden läste jag på universitetet i Lund om statsvetenskap och ekonomi och började förstå hur komplicerat det är att förändra den här världen.

Fortfarande hungrig på kunskap, fortsatte jag mina studier med ett internationellt masterprogram, också i Lund men med klasskompisar från hela världen, och trivdes med att studera utvecklingsstudier (varför vissa länder är fattigare än andra) och projektledning (en av många sätt att försöka förändra detta). Inom programmet gjorde jag praktik på ILO i Sydafrika, ett FN-organ som jobbar med bl a arbetsrättigheter. Främst satt jag på ett kontor och skrev rapporter om migration och jobbade på min masteruppsats. Uppsatsen handlade om kvinnor som flydde från Zimbabwe till Sydafrika, och jag kan fortfarande känna doften av orättvisa när jag tänker på kvinnorna jag mötte, hur det likaväl kunde ha varit jag om jag fötts i ett annat land.

Afrika hade fångat mig, och i höstas åkte jag till Gambia för att göra ännu en praktik, men denna gång i GambiaGrupperna, en  biståndsorganisation som jobbar med utbildning och utveckling. I Gambia blev teorin från universitetet något verkligt, och statistik om hur många som dör i enkla sjukdomar, blev ansikten och vänner. Gambia var ett oerhört vackert land som inspirerade mig att återuppta min kreativitet mer än vanligt. Jag har alltid målat, skrivit och skapat, och jag började blogga och skriva om det som hände för att bearbeta alla intryck. Även idag fortsätter det vara viktigt att skriva om vad som händer i Guatemala, för att förstå och förmedla hur jag uppfattar världen. Trots att jag längtade lite efter ett ”vanligt” liv, kunde jag inte tacka nej till jobbet som fredsobservatör. Idag är jag lycklig över det beslutet. Lycklig över att få använda min spanska igen, leva enkelt, resa mycket, försöka förstå ett komplex land och framför allt, få möjligheten att stötta verkliga människorättshjältar: det här är mitt drömjobb.

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Guatemala 2013-2014

Publicerat i Guatemala | Märkt , , | Lämna en kommentar

Småfåglar och deras utbildning

Klassrummet är fullt av fåglar. Tjugotre små, visslande fåglar eller mut som det heter på Tseltal. Och jag vill säga till barnen att ja, ni är fåglar och med utbildning kan ni flyga vart ni vill. Flyga till San Cristobal och bli kockar, flyga till New York City och arbeta för FN, flyga till Gotland och bli keramiker, flyga till grannbyn och starta affär. Flyga bort eller flyga över San Marcos Avilés och se ert hem från ett nytt perspektiv. Men det är inte sant. Det är sant i Sverige, och i andra länder i Europa kanske, att om du studerar flitigt kan du bli vad du vill. Men det är inte sant om du tillhör ursprungsfolken i Chiapas, Mexiko.

En liten kille visar mig sina trasiga skor. Det är egentligen ett par avklippta stövlar men nu har även sulan gått sönder. ”Jag är fattig” säger han och mitt hjärta går i tusen bitar som ramlar ner över skolbänken som är en ranglig bräda på två krokiga grenar och ner över jordgolvet. Men att somliga går med trasiga skor och jeans med hål i är väl egentligen inte så mycket att höja på ögonbrynen för, det gör ju flera av mina vänner och jag själv ibland. Människor som har alla möjligheter i världen. Men där har vi det, det är det som är skillnaden, alla möjligheter. Att inte ha möjlighet att förändra sin livssituation. Det är fattigdom. I den vanliga statliga skolan lärde sig eleverna att kapitalism, fattig och rik är sån världen är och så den kommer att vara. De lärde sig att inte bita den hand som tryckte ner dem. Men med Zapatisternas uppror 1994 och utvecklandet av de autonoma skolorna kan nu eleverna i San Marcos gå i en skola som lär dem att diskriminering och fattigdom inte är några naturlagar utan resultatet av system och strukturer som de i den statliga skolan förväntades dyrka.

Skolan resebrev 3

Skolan i San Marcos Avilés byggdes 2010. I omgångar har skolan varit stängd på grund av hot och trakasserier från grannar.
Foto: Frida Ekerlund

”Det är en utbildning i kritisk tänkande, i att reflektera, analysera. Ställa frågor som; Varför finns det brott mot mänskliga rättigheter? Var kommer de ifrån?” Berättar en av medlemmarna i Zapatisternas goda regeringar. ”Så samhällskunskapen är väldigt annorlunda än den som den dåliga regeringen (d.v.s. den Mexikanska regeringen) ger men matematiken är densamma.” Säger han och ler, jag tror i alla fall att han ler, det låter så på rösten, men jag ser inte hans ansikte för han har gömt det i de för Zapatisterna så typiska svarta luvorna. ”Zapatisterna säger att alla har rätt att delta. Kvinnor och män. Alla. Därför arbetar och studerar både kvinnor och män.” Och i skolan som jag besökte fanns nästan lika många flickor som pojkar i klassen. Enligt en kvinnoorganisation här i Chiapas som vi arbetar med såg det annorlunda ut innan Zapatisternas uppror 94, då var det ovanligt med flickor i skolan. Även statistiken säger oss att flickor och kvinnors skolgång var lågt prioriterat inom ursprungsfolken före upproret. Av kvinnorna som bor i Zona Selva (Djungel regionen), där Zapatisterna är starkast, har 26 % av kvinnorna över 46 år gått i någon typ av skola men för kvinnorna i åldersgruppen 16-30 ser det betydligt bättre ut. Av dem har 73 % gått i skola (Siffrorna är hämtade från boken ”Las mujeres y la selva: Espacio de destrucción ecologica y marginalidad social” av Horacio Gómez Lara från 2011).

Klassrummet resebrev 3

I det här klassrummet undervisas nio årskurser på samma gång.
Foto: Frida Ekerlund

I skolan i San Marcos Avilés kämpar två lärare på med barn i, i alla fall, nio olika årskurser i samma klassrum. Skolan är ett enda stort klassrum nämligen. En dag trillar en bit av väggen ut. Det fixade läraren med en sten och en gammal spik. Ändå lär sig barnen matte på avancerad nivå och jag får huvudvärk av alla bråk som ska multipliceras.

”Men vi är alla elever” säger han sen, den leende mannen i luvan. ”Och läraren det är autonomin”. Så kanske är det mer än sant att de visslande barnen är fåglar, ett av världens fattigaste och mest marginaliserade folk byggde vingar och flög till en annan verklighet, till ett nytt system. Kanske flög de längre än vad vi någonsin kommer att komma. Mut. De fortsätter flyga.

Händer resebrev 3

Tyvärr kan vi inte visa några bilder på barnen då det kan innebära en säkerhetsrisk för dem men här är deras händer.
Foto: Frida Ekerlund

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Publicerat i Mexiko, Ursprungsfolks rättigheter | Märkt , , , , , | 1 kommentar

Modiga vittnen ger inte upp kampen för rättvisa i Guatemala

IMG_4949Under dessa veckor har ni kunnat följa på den här bloggen om den historiska rättegången mot Efraín Ríos Montt, de facto statschef i Guatemala i början av den blodigaste perioden av inbördeskriget. Det började den 21 mars och under rättegången fick domaren höra vittnens berättelser. Folkmordsfallet fick en oväntad vändning den  18 april när den pågående rättegången fick avbrytas på grund av anklagelser att det fanns felaktigheter i processen. Efter en förvirrande vecka, återupptogs förhandlingen och den 10 maj kom domen mot Efraín Ríos Montt. Han åtalades tillsammans med generalen Mauricio Rodríguez Sánchez för brott mot mänskligheten och folkmord mot ursprungsbefolkningen maya-ixil. Efraín Ríos Montt dömdes till 80 års fängelse medan Rodriguez Sanchez friades från anklagelserna. För första gången i historien blev en före detta diktator dömd i nationell domstol för brott mot mänskligheten och folkmord begångna i samma land.

I måndags kom nyheten att konstitutionsdomstolen beslutat att upphäva de rättegångsförhandlingar som skedde efter den 19 april. Därmed ogiltighetsförklarades domen den 10 maj. CALDH, en organisation som Kristna Fredsrörelsen medföljer och som driver processen mot Ríos Montt, hävdar att i praktiken innebär det här beslutet att processen kommer behövas startas om, då nya domare måste lära känna fallet. Även försvaret tolkade beslutet på det sättet.

Många fortsätter att organisera sig för att kräva rättvisa och idag sker det flera demonstrationer runtom i Latinamerika för att kräva rättvisa och för att protestera mot konstitutionsdomstolens beslut. I Nebaj, en av de större städerna i området där folkgruppen maya-ixil bor, skedde idag ett forum med syftet att förklara vad folkmord innebär samt hur rättegångsprocessen går för tillfället. Forumet var planerat innan måndagens beslut från konstitutionsdomstolen och samlade ca 250 människor från civilsamhället. Paneldeltagarna var representanter från olika organisationer och alla experter inom området, varav många var vittnen och överlevare till våldet i inbördeskriget. Flera ämnen togs upp, som den långa historien av ockupation och våld i området där ursprungsbefolkning maya-ixil bor, först från spanjorer och senast från militären, och många historier och argument över varför det som skedde här var folkmord. Representanten AJR, vittnesorganisationen som driver fallet med CALDH och Kristna Fredsrörelsen medföljer, och berättade hur han var överlevde en massaker mot sitt samhälle i Huehuetenango där 360 människor blev mördade. ”Vi har kvar vår kraft och ande, vi kommer inte förlora eller ge upp nu, utan fortsätter att kräva rättvisa.”

Den juridiska representant för CALDH förklarade varför det som skett i regionen var folkmord. Han påpekade upprepade gånger att det inte var ett krig mellan militär och gerilla, utan ett systematiskt krig mot civilbefolkning, och i synnerhet ursprungsbefolkning. Flertalet dokument från militären, vittnesmålen från mer än hundra människor i rättegången, de oräkneliga massgravarna och det systematiska våldet från statens sida visar att det var ett folkmord. Representanten för CEC (Consejo Ecuménico Cristiano, sv Ekumeniska Kristna Rådet) krävde att sanningen måste få komma fram i Guatemala idag. Han pekade på det stora arbetet som CEH (Comisión de Esclarecimiento Historico, på svenska Kommissionen för historisk klarläggning) där 14 volymer visade på det utbredda våldet som skedde mot civilbefolkning under inbördeskriget.

Slutligen svarade panelen på frågor från publiken. Frågorna speglade väldigt väl Guatemalas olika synpunkter på ämnet. I publiken var en stor del tonåringar och barn från inbjudna skolor och flera gånger påpekade paneldeltagarna vikten av att de bör får veta vad som hände. Här är ett urval av frågorna som blev besvarade:

Vad var kvinnornas roll under motståndet till kriget och idag?

Många gånger synliggör vi inte kvinnornas roll i det som har hänt, trots att de är de som har drivit processen och gjort mest motstånd. Under inbördeskriget var det många gånger kvinnorna som blev kvar i samhället när männen flydde till bergen, och de fick utstå fruktansvärda övergrepp. Även idag är deras roll väldigt viktigt, något som rättegången mot Efraín Ríos Montt visar på. De bryter tystnaden med sina vittnesmål och ger inte upp.

På vilken grund gjorde konstitutionsdomstolen beslutet att folkmord aldrig skedde här?

Konstitutionsdomstolen har aldrig sagt att folkmord inte skedde, inte heller med detta beslut att domen är annullerad. De svarade på en överklagan från försvaret som hade klagat över att vissa skeenden i rättegången inte gick rätt till. Därför krävde de att det ska backa till den 19 april, med tre röster mot två, och fortsätta processen därifrån.

På vilket sätt kan vi som unga kräva rättvisa även om vi aldrig upplevde vad som hände?

Det är ni som är unga som måste leva med det här systemet i framtiden, och det ligger därför i ert intresse att få rättvisa och sanning i det som hände. Det första steget är att ni räddar det historiska minnet genom att fråga grannar, vänner och andra vad som hände, och att ni inte nöjer er med enkla svar utan kräver sanningen. Det är viktigt att vara kritiskt till informationen från tidningar och media och gå på djupet i vad som hände.

AJR, där vittnen och överlevare till folkmordet är organiserade, ger inte upp utan fortsätter att modigt kräva rättvisa både nationellt och internationellt. Den 22 maj skrev de till FN:s permanenta forum för frågor som rör ursprungsbefolkning i New York:

Idag, mer än någonsin, är det viktigt att kräva rättvisa och möta historien, för att det aldrig mer ska ske folkmordshandlingar i Guatemala och för att den guatemalanska staten ska respektera, skydda och främjar ursprungsbefolkningens rättigheter. Under tiden detta inte händer, kommer Staten fortsätta att neka våra rättigheter, underlätta plundringen av vår mark och de naturresurser som är vitala för det materiella och andliga livet i våra samhällen. Syskon: låt oss avsluta denna pågående folkmord i Guatemala. Varken i Guatemala, eller på något annat ställe: Aldrig mer folkmord.

Sara Linnea Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Publicerat i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Guatemala, Ursprungsfolks rättigheter | Märkt , , , , , , , | 1 kommentar

Fredsobservatörerna i Chiapas, Mexiko

Nu har det snart gått tre månader sedan vi landade på mexikansk mark. Tre månader fullspäckade med aktiviteter. Vi har medföljt i olika samhällen, på demonstrationer, ett fredsnätverk och i fängelse. Vi har ordnat ett hem åt oss fredsobservatörer och ett kontor. Sakta men säkert börjar saker falla på plats. Vi har massor att lära och massor att ge! Det är dags för en presentation av fredsobservatörerna som kommer hålla dig uppdaterad om läget i Chiapas, Mexiko fram till februari 2014.

Anna

Anna på en medföljning av organisationen som kämpar för läraren Alberto Patishtáns frigivning. Under den här dagen överlämnades namnunderskrifter till åklagarmyndigheten.
Foto: Aino Ravandoni

Anna Hedlund, Falun & Visby

Berätta om när du började engagera dig för fredsfrågor /social rättvisa.
Oj, svårt att säga. Det har alltid hängt med på något sätt, från när jag var liten och mamma och pappa bankade in att alla skulle få vara med och leka. Men på riktigt väcktes engagemanget när jag hälsade på en vän som arbetade som fredsobservatör på Västbanken.

Varför sökte du jobbet som fredsobservatör?
Jag var hjärtligt trött på alla privilegier som jag och andra i Sverige har utan att vi uppskattar dem. Jag sökte det här jobbet därför att både jag och världen behöver en förändring. Kanske kan jag göra Chiapas en liten tjänst och Chiapas göra mig en stor tjänst.

Vad har varit din bästa stund hittills i Mexiko?
Mitt finaste minne från Mexiko så långt är när en liten tjej som bor i ett samhälle som vi medföljer skrattade. Hon är så liten, sju år kanske, och så väldigt allvarlig. Nästan jämt gick hon och bar på sin lillebror som väl är ungefär ett huvud kortare än henne, det vill säga alldeles för stor för att bäras av en sjuåring. Eller så hjälpte hon sin mamma, eller så hämtade hon något åt sin pappa, eller så grät hon sammanbitet för att hennes bror retat henne eller så klädde hon sin lillasyster. Vi såg henne så sällan skratta. Men när hon fick tag på Fridas blåa, blommiga paraply och gick och bar omkring på det i solen och skrattade i sin trasiga klänning då blev det till mitt finaste minne härifrån.

Hur tror du/hoppas du det här året kommer påverka dig som person?
Det här året har redan påverkat mig som person! Och jag tror att det kommer att fortsätta påverka mig. Jag hoppas kunna fortsätta gå med försiktiga steg, stora ögon och öron och lära mig att bli bättre på att arbeta för att de privilegier jag har inte blir på bekostnad av någon annan.

Vad har du gjort tidigare som du har nytta av i det här jobbet?
Jag har tidigare arbetat med lokal demokrati och lokalt självbestämmande tillsammans med kommuner i Sverige, Afrika, Asien och Östeuropa. Det tror jag har varit till hjälp med tanke på de intressanta autonomiprocesser som pågår här i Mexiko. Men lite erfarenhet av att ha luffat runt, bott enkelt och obekvämt tror jag också har varit till nytta då vi gör lite tuffar medföljningar på landsbygden. Stor erfarenhet av att inte göra någonting och läsa mycket är en tillgång när vi inte får röra oss så mycket på vissa längre medföljningar.

Kerstin

Kerstin i samhället Las Margaritas på en medföljning av organisationen Otros Mundos (Andra Världar) som medverkade på ett möte om naturresurser.
Foto: Frida Ekerlund

Kerstin Jonsson, Stockholm

Berätta om när du började engagera dig för fredsfrågor / social rättvisa.
Jag började intressera mig för fredsfrågor och social rättvisa redan som barn, eftersom jag tidigt förstod att världen är orättvis. När jag gick på gymnasiet gick jag med i Svenska freds- och skiljedomsföreningen och arbetade aktivt i en lokalgrupp. Mitt engagemang för olika rättvisefrågor har varierat men har de senaste åren varit fokuserat på Latinamerika. Jag har bland annat arbetat och bott i Amazondjungeln i Ecuador, där jag ingick i ett team som arbetade med ett utbildningsprojekt drivet av en ursprungsfolksorganisation. Det var oerhört lärorikt och gav en inblick i hur komplicerade rättvisefrågor kan vara när man ska ta hänsyn både till kollektiva och individuella rättigheter.

Varför sökte du jobbet som fredsobservatör?
Jag sökte jobbet som fredsobservatör eftersom jag kände ett behov av att aktivera mig mera i kampen för en rättvisare värld. Dessutom har jag alltid trott att ickevåld är den enda metod som är möjlig om man på sikt ska åstadkomma en förändring till det bättre i samhället. För mig var det också viktigt att arbetet är i Latinamerika eftersom det är den världsdel jag har ägnat mitt intresse åt de senaste åren.

Hur tror du/hoppas du det här året kommer påverka dig som person?
Jag tror inte att det här året kommer att påverka mig som person på något annat sätt än att jag får fördjupade kunskaper om faktiska förhållanden i Mexiko och därigenom en klarare bild av hur det mexikanska samhället fungerar.

Vad har varit din bästa stund hitills i Mexiko?
Mina bästa två stunder i Mexiko hittills under arbetet som fredsobservatör har varit när jag var observatör i ett djungelsamhälle nära ett oerhört naturskönt vattenfall, och när jag fick tillfälle att lyssna på en mycket insatt persons analys av vad som händer politiskt i Mexiko just nu.

Vad har du gjort tidigare som du har nytta av i det här jobbet?
Jag har gjort många saker tidigare som jag har nytta av i jobbet som fredsobservatör. Jag har studerat socialantropologi och latinamerikstudier, och jag har bland annat specialstuderat olika autonomiprocesser i delstaterna Oaxaca och Chiapas. Jag har bott och arbetat i Ecuador i två år, där jag lärde mig mycket om ursprungsfolkens situation och kamp för sina rättigheter. Jag har besökt många länder i hela Latinamerika och intresserat mig för latinamerikansk kultur och historia på olika sätt.

FRida m kamera

Frida på en inledande marsch inför det nationella mötet ”Samhällen för liv” där tema naturresurser och autonomi behandlades.
Foto: Kerstin Jonsson

Frida Ekerlund, Malmö
Freds- och konfliktvetare, genusvetare.

När jag var 11 år åkte jag till Thailand med fredsorganisationen CISV. Där började mitt fredsengagemang. Vi var 80 barn från världens alla hörn som lekte i en månad. Jag har fortfarande kontakt med två av dem. Jag fortsatte som utbildare i organisationen och är fortfarande engagerad. Hade jag valt att läsa freds- och konfliktvetenskap om jag inte haft CISV i ryggen? Kanske. Kanske inte. Hade jag valt att studera en master i globala studier om jag inte haft en systemkritisk ingång till en analys av världen och resursfördelning? Antagligen inte. Det är svårt att arbeta utanför Sverige, Europa, med internationella organisationer utan att repetera gällande världsordning, utan att reproducera en neokolonial diskurs. Min neokoloniala analys finns alltid med mig, kanske för att jag läst mycket genus och analyserar makt? Dessutom har jag ett stort intresse för politik och sociala rörelser i Latinamerika, där jag fått en insyn i processer i Peru och Brasilien.

Det är konstigt att vissa människor i världen har så mycket, medan andra har så lite. Jag tycker att det är märkligt att inte fler är aktiva i frågor som berör distribution av tillgångar i världen, och inkorporerar en analys av hur konsumtion i vissa delar av världen leder till konflikter i andra. Jag tycker det är intressant att uppleva vilken symbol min vita kropp är på den latinamerikanska kontinenten och vill undersöka till vilken grad jag kan använda den för att göra skillnad och spela på de globala rasistiska strukturerna som vi lever i. En metod som inte fungerar i längden, man kanske i korta längden?

Jag sökte uppdraget som fredsobservatör för att det ingår i mandat att inte berätta för andra vad ”utveckling” är, eller hur utvecklingsprogram bör utformas, utan agera som en stoppsten, preventivt använda sin (vita) kropp, för att förhindra, eller rapportera, om konflikter. Hur fungerar detta? Jag hoppas kunna ha ett svar i februari 2014. Annars gillar jag att spela musik och försöker övertala Aino Ravandoni att starta ett band med mig, men det går, för tillfället, ganska trögt.

Örnen och jag

Aino på en medföljning av organisationen Frayba som i Nätverket för fred besökte ett samhälle för att dokumentera övergrepp begångna under de första månaderna av 2013.
Foto: Gilberto Gutiérrez Álvarez

Aino Ravandoni, Stockholm

– Hej!
– Hej! Vad heter du?
– Aino
– Va??
– Aino, A, i, latinskt i, inte y, n, 0.  Som ”Ay no! ”(ung. ”Åh nej!” på spanska). Det är ett finskt namn.
– Aino.. Jaha ja, vad betyder det då?
– Den enda, det säger min mamma.
– Wow, den enda, det var inte illa!

Ungefär så här har alla mina första möten blivit här i Mexiko. Funderar ibland på att göra det enklare och presentera mig som Aurelia, som är mitt andra namn, men jag tycker det är roligt. Att behöva förklara. Aino, har jag fått efter min gammelmormor från Finland och Ravandoni efter min farfar från Peru. Spanska och finska var de språk som talades hemma och när jag började på förskola lärde jag mig svenska. Att ha växt upp med tre kulturer och tre språk ser jag som en lyx. Har under senare år förstått hur lyxigt det är. Bland annat har jag fått flera språk gratis men också blivit en förvirrad person. Förvirrad på ett bra sätt!

Länge satsade jag på musik men lade det åt sidan för att studera fristående kurser men sen också ett program vid Södertörns Högskola som heter Miljö- och utveckling. Jag åkte till Tanzania för att samla data till C-uppsatsen sista terminen. Innan dess hade jag också rest men kände då mer än någonsin att jag ville befinna mig ute i andra delar av världen. Se, lära känna, få nya vänner och erfarenheter! Efter plugget fick jag en praktikplats på organisationen Svalorna Latinamerikas landskontor i Arequipa, Peru. Jag stormtrivdes! Latinamerika i mitt hjärta, kände jag!

Några år innan, när jag läste Latinamerikanska samhällsförhållanden på Stockholms Universitet lärde jag känna en brud som inspirerade mig mycket. Hon åkte iväg till Mexiko med Kristna Fredsrörelsen. När hon kom tillbaka och berättade vad hon varit med om och lärt sig bestämde jag mig för att ”det där ska jag också göra en dag”. Nu är den dagen här! Ibland kommer jag på mig själv med att nypa mig i armen. Ja, jag är här i Mexiko och lever en dröm. Fantastiskt! Jag känner mig privilegierad. Jag är privilegierad! Så privilegierad att jag mår illa av det ibland. Jag tror jag vetat om det sen länge och att det funnits en känsla i mig som alltid velat göra något. Något som känns bra för hjärtat. Det är många frågor som får mig att brinna. Det som händer i världen, orättvisorna, hemskheterna som finns där överallt. Ibland känns allt omöjligt och ibland finns det ett hopp som lyfter mig så oförskämt högt upp bland molnen.

Här i Mexiko har jag börjat ta lektioner i colombiansk salsa. Glädjen i dansen får mig att glömma allt…även bilarna och deras förare som tittar lite extra när jag dansar hemåt efter lektionerna. Musiken finns med mig överallt. Frida, jag är redo, hit me!
 Jag grämer mig redan nu för att jag måste åka hem i februari. Men det ska jag sluta med och njuta av allt i fulla drag! Stort som smått!

Här kan ni se videon som vi gjorde tillsammans med fredsobservatörerna i Guatemala innan vår avresa.

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Chiapas, Mexiko 2013-2014

Publicerat i Mexiko | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

”Äntligen har de lyssnat på oss” – om den historiska domen mot Efraín Ríos Montt

Ixilkvinnor utanför domstolen i Guatemala City firar den historiska domen. Foto: Tamara Vocar

Ixilkvinnor utanför domstolen i Guatemala City firar den historiska domen. Foto: Tamara Vocar

Det är historiska ögonblick i Guatemala dessa dagar. I fredags kom nyheten att Efraín Ríos Montt har dömts till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Det är första gången som en tidigare statschef har dömts för detta i nationell domstol.

I den här bloggen har ni kunnat följa hur det har varit under de senaste veckorna. Trots att det har funnit bakslag, har människorättsförsvararna inte gett upp. “När jag gick med 2001, frågade de mig vad jag önskade. Jag sa att jag ville ha rättvisa, men då trodde jag inte att det skulle ta så lång tid”, berättar ett vittne efter att han fått reda på nyheten.

Han fortsätter med frustration i rösten: “Vad gjorde de små barnen eller kvinnorna för fel? De hade inga vapen! Vi ville ha fred, ändå brände militären upp våra skördar och förföljde oss”.  Han fortsätter att berätta om det hemska som skett, men också om glädjen att få vara lite närmare rättvisa. “Vi vill endast ha rättvisa, även om Efraín Ríos Montt aldrig kommer känna vår hunger, eller smärta, vi kräver bara rättvisa”. Vittnet vänder sig om mot barbarnet i armarna på sin mormor, och fortsätter.  “Vi kanske slutar när vi dör. Jag gör det för mina barn och barnbarns skull, för att de aldrig ska uppleva det vi var med om“.

Ett annat vittne beskrev att många är glada för vad som hänt, men många säger också att det kommer inte ta tillbaka de som försvann under kriget. Trots det, betonade han, är den här rättegången viktig inte bara för maya-ixilfolket, utan för hela Guatemala: “För att det aldrig ska upprepas, måste världen få veta vad som hände och vi säger bara sanningen, för vi vill inte att det ska ske igen”

Vanligt är att i historiska tillbakablickar beskriver att Efraín Ríos Montt satt vid makten under den allra blodigaste perioden av inbördeskriget, åren 1982-1983, då regeringsstyrkor utförde hundratals massakrer mot civilbefolkningen. Guatemalas diktatur var hård och blodig, inbördeskrig pågick i 36 år och krävde över 200 000 dödsoffer. Enligt sanningskommissionen CEH var den guatemalanska staten skyldig till 93% av alla övergrepp mot mänskliga rättigheter som begicks under kriget. Många av dessa offer tillhörde ursprungsfolket maya-ixil.

I den nu avslutade rättsprocessen stod de tidigare militärerna Ríos Montt och Rodríguez Sánchez åtalade för folkmord och brott mot mänskligheten. Ríos Montt blev dömd att han hade en viktig roll i att 1.771 människor dödades. Det skedde också ett systematiskt våld mot ursprungsbefolkningen, bland annat påtvingade förflyttning från hem, tortyr, våldtäkter och sexuellt våld. Ríos Montt dömdes till totalt 80 års fängelse för båda åtalspunkterna medan Rodríguez Sánchez friades från alla anklagelser.

Internationellt har reaktionerna inför domen varit positiva. Bland annat välkomnas domen av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, som hedrar de vittnen, familjemedlemmar och överlevare som uthålligt och modigt gjorde den här domen möjlig, samt alla inblandade i rättsprocessen som trots hot och svåra omständigheter fullföljt sin uppgift.

I landet har det varit blandade reaktioner kring domen, och än är det inte slut. Troligtvis kommer det ske överklagan och en del juridiska processer är i väntan på att lösas. Dessa dagar är många oroliga att det ska ske hot och våld mot de som varit involverade under processen. Detta tystar dock inte människorättsförsvararna eller får dem att ge upp. Ett vittne beskrev vad domen hade betytt för honom: “De säger att vi inte är värda något, att vi är fattiga, att vi inte kan läsa och skriva och bara ljuger. Den här domen visar att vi bara säger sanningen, och vi kommer fortsätta kämpa tills Guatemala är ett land med verklig fred och inte bara fred för vissa”

Här kan du läsa Kristna Fredsrörelsens pressmeddelande om den historiska domen. Se gärna bilder från rättegångens sista dag på fotografen James Rodriguez hemsida. Mer om domen kan du läsa om i Amnesty Press, och OHCHR:s pressmeddelande går att läsa här.

Sara Linnea Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Publicerat i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Guatemala, Ursprungsfolks rättigheter | Märkt , , , , , , , , , , , | 5 kommentarer

”Vi söker inte hämnd, vi söker efter verklig fred”

Vittne i folkmordsfallet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez svär eden inför domstolen. Foto: Roderico Diaz

Vittne i folkmordsfallet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez svär eden inför domstolen. Foto: Roderico Diaz

Efter veckor av dramatiska turer i folkmordsåtalet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez, har förhandlingarna äntligen kommit på bana igen. Så pass mycket att slutpläderingarna avslutades idag och domen förväntas förkunnas redan under fredagen.

Vi hoppas kunna komma med en utförlig bloggtext om folkmordsfallet inom kort, men tills dess lämnar vi er med en av dagens höjdare inifrån rättegångssalen, när ordföranden för målsägarbiträdena och vittnesorganisationen Asociación para la Justicia y Reconciliación (AJR) efter avslutade slutpläderingar fick ordet av domarna och förklarade vad det är han och vittnena begär. Nedan text är en förenklad och snabb översättning av talet:

Gud skapade mannen och kvinnan som sina avbilder, för att befolka världen. I de två första paragraferna i vår grundlag står att staten har skyldighet att garantera och skydda livet, friheten, säkerheten och freden för dessa avbilder som Gud skapade. Dock, ärade domstol, gjorde armén raka motsatsen. De kom hit för att säga att de inte är skyldiga, att de åkte till samhällena för att skydda befolkningen men det är inte sant. Det är lögn. Jag såg det med mina egna ögon. Som ett av vittnena sa: massakrer skedde inte bara i Ixil, utan i fem regioner i landet. Därför vill jag be er, ärade domstol, om en fällande dom för de ansvariga. En dom som blir ett riktmärke för Guatemalas folk.

Då, 1982, anklagades vi ursprungsfolk för att vara terrorister, kommunister, subversiva. Och folkmordet begicks. Barn, gravida kvinnor och försvarslösa äldre mördades. Idag har hundra vittnen kommit för att berätta sanningen. För att be om rättvisa för allt det vi genomled.

Offentligt hotas till och med våra advokater. Subversiva, terrorister och kommunister. Men, ärade domstol, en terrorist skulle inte söka rättvisa i enlighet med lagarna här i denna rättegångssal. Aldrig. Det var armén som var terroristen eftersom den begick folkmord och brott mot mänskligheten. Hundratals barn och kvinnor försvann. Och försvarsadvokaterna säger att de inte gjorde det med vilje. Men, ärade domstol, ingen tänder eld på sitt eget hus, och det är därför dokumenten idag inte längre finns.

Därför begär jag att rättvisa skipas. För att de mördade offren och för att överlevarna ska kunna känna sig lugna. För att de ska känna förtroende. Och för att de ska återfå förtroendet för myndigheterna. Inte bara grundlagen fastställer att det ska råda rättvisa och respekt, utan även internationella konventioner och lagar kräver respekten för människor. Alla de som dog, alla våra familjemedlemmar som vi förlorade, de var inte djur. De var inte hundar, de var inte bestar eller andra saker, andra slags djur. De var människor som också hade rätten att leva, rätten till frihet, rätten till fred och säkerhet. Men trots det uppfylldes inte det fastställda.

För även bibeln säger att en dålig person känner igen en annan dålig person. Också en hycklare känner igen en hycklare. Det är därför det har diskuterats mycket här i denna rättegångssal, om att inte acceptera sanningen, att höra vittnena, att höra experterna. Återigen anklagar de oss för att vara gerillamedlemmar, subversiva och kommunister. Därför ber jag återigen, ärade domstol, att rättvisa skipas i enlighet med lagen, i enlighet med vår guatemalanska grundlag, i enlighet med internationella lagar och konventioner. Även att det undersöks och fullföljs kring de allra högsta ansvariga för folkmordet och brotten mot mänskligheten.

Jag vill även påminna om att tiden är över för den militära närvaron i samhällena, där de fortsätter att hota ixilfolket, mayafolket, achífolket. Det är inte längre tillfälle för det. Det var därför  fredsavtalen skrevs under, för att respektera rättigheterna. Men de som kommer hit till denna rättegångssal, de åtalades familjemedlemmar och militärveteranorganisationen, säger att denna rättvisa äventyrar fredsavtalen. Men det är fel, ärade domstol. Vi söker inte hämnd. Vi söker efter verklig fred. Med rättvisa, med respekt, med jämlikhet, med värdighet. Därför kom vi hit. Så jag ber er ännu en gång om moralisk reparation till offren, skydd för alla vittnen och våra advokater. Skydd för hela mayafolket, så att det respekteras och går säkert. För som det redan är nedskrivet: det är lättare för en kamel att passera genom ett nålsöga än för en rik folkmördare att komma till Guds rike.

Tack så mycket.

Talet i sin helhet kan höras här (spanska), och transkriberades och översattes av Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Publicerat i Försoning: Sanning, rättvisa och gottgörelse, Guatemala | Märkt , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar