Modiga vittnen ger inte upp kampen för rättvisa i Guatemala

Under dessa veckor har ni kunnat följa på den här bloggen om den historiska rättegången mot Efraín Ríos Montt, de facto statschef i Guatemala i början av den blodigaste perioden av inbördeskriget. Det började den 21 mars och under rättegången fick domaren höra vittnens berättelser. Folkmordsfallet fick en oväntad vändning den  18 april när den pågående rättegången fick avbrytas på grund av anklagelser att det fanns felaktigheter i processen. Efter en förvirrande vecka, återupptogs förhandlingen och den 10 maj kom domen mot Efraín Ríos Montt. Han åtalades tillsammans med generalen Mauricio Rodríguez Sánchez för brott mot mänskligheten och folkmord mot ursprungsbefolkningen maya-ixil. Efraín Ríos Montt dömdes till 80 års fängelse medan Rodriguez Sanchez friades från anklagelserna. För första gången i historien blev en före detta diktator dömd i nationell domstol för brott mot mänskligheten och folkmord begångna i samma land.

I måndags kom nyheten att konstitutionsdomstolen beslutat att upphäva de rättegångsförhandlingar som skedde efter den 19 april. Därmed ogiltighetsförklarades domen den 10 maj. CALDH, en organisation som Kristna Fredsrörelsen medföljer och som driver processen mot Ríos Montt, hävdar att i praktiken innebär det här beslutet att processen kommer behövas startas om, då nya domare måste lära känna fallet. Även försvaret tolkade beslutet på det sättet.

Många fortsätter att organisera sig för att kräva rättvisa och idag sker det flera demonstrationer runtom i Latinamerika för att kräva rättvisa och för att protestera mot konstitutionsdomstolens beslut. I Nebaj, en av de större städerna i området där folkgruppen maya-ixil bor, skedde idag ett forum med syftet att förklara vad folkmord innebär samt hur rättegångsprocessen går för tillfället. Forumet var planerat innan måndagens beslut från konstitutionsdomstolen och samlade ca 250 människor från civilsamhället. Paneldeltagarna var representanter från olika organisationer och alla experter inom området, varav många var vittnen och överlevare till våldet i inbördeskriget. Flera ämnen togs upp, som den långa historien av ockupation och våld i området där ursprungsbefolkning maya-ixil bor, först från spanjorer och senast från militären, och många historier och argument över varför det som skedde här var folkmord. Representanten AJR, vittnesorganisationen som driver fallet med CALDH och Kristna Fredsrörelsen medföljer, och berättade hur han var överlevde en massaker mot sitt samhälle i Huehuetenango där 360 människor blev mördade. ”Vi har kvar vår kraft och ande, vi kommer inte förlora eller ge upp nu, utan fortsätter att kräva rättvisa.”

Den juridiska representant för CALDH förklarade varför det som skett i regionen var folkmord. Han påpekade upprepade gånger att det inte var ett krig mellan militär och gerilla, utan ett systematiskt krig mot civilbefolkning, och i synnerhet ursprungsbefolkning. Flertalet dokument från militären, vittnesmålen från mer än hundra människor i rättegången, de oräkneliga massgravarna och det systematiska våldet från statens sida visar att det var ett folkmord. Representanten för CEC (Consejo Ecuménico Cristiano, sv Ekumeniska Kristna Rådet) krävde att sanningen måste få komma fram i Guatemala idag. Han pekade på det stora arbetet som CEH (Comisión de Esclarecimiento Historico, på svenska Kommissionen för historisk klarläggning) där 14 volymer visade på det utbredda våldet som skedde mot civilbefolkning under inbördeskriget.

Slutligen svarade panelen på frågor från publiken. Frågorna speglade väldigt väl Guatemalas olika synpunkter på ämnet. I publiken var en stor del tonåringar och barn från inbjudna skolor och flera gånger påpekade paneldeltagarna vikten av att de bör får veta vad som hände. Här är ett urval av frågorna som blev besvarade:

Vad var kvinnornas roll under motståndet till kriget och idag?

Många gånger synliggör vi inte kvinnornas roll i det som har hänt, trots att de är de som har drivit processen och gjort mest motstånd. Under inbördeskriget var det många gånger kvinnorna som blev kvar i samhället när männen flydde till bergen, och de fick utstå fruktansvärda övergrepp. Även idag är deras roll väldigt viktigt, något som rättegången mot Efraín Ríos Montt visar på. De bryter tystnaden med sina vittnesmål och ger inte upp.

På vilken grund gjorde konstitutionsdomstolen beslutet att folkmord aldrig skedde här?

Konstitutionsdomstolen har aldrig sagt att folkmord inte skedde, inte heller med detta beslut att domen är annullerad. De svarade på en överklagan från försvaret som hade klagat över att vissa skeenden i rättegången inte gick rätt till. Därför krävde de att det ska backa till den 19 april, med tre röster mot två, och fortsätta processen därifrån.

På vilket sätt kan vi som unga kräva rättvisa även om vi aldrig upplevde vad som hände?

Det är ni som är unga som måste leva med det här systemet i framtiden, och det ligger därför i ert intresse att få rättvisa och sanning i det som hände. Det första steget är att ni räddar det historiska minnet genom att fråga grannar, vänner och andra vad som hände, och att ni inte nöjer er med enkla svar utan kräver sanningen. Det är viktigt att vara kritiskt till informationen från tidningar och media och gå på djupet i vad som hände.

AJR, där vittnen och överlevare till folkmordet är organiserade, ger inte upp utan fortsätter att modigt kräva rättvisa både nationellt och internationellt. Den 22 maj skrev de till FN:s permanenta forum för frågor som rör ursprungsbefolkning i New York:

Idag, mer än någonsin, är det viktigt att kräva rättvisa och möta historien, för att det aldrig mer ska ske folkmordshandlingar i Guatemala och för att den guatemalanska staten ska respektera, skydda och främjar ursprungsbefolkningens rättigheter. Under tiden detta inte händer, kommer Staten fortsätta att neka våra rättigheter, underlätta plundringen av vår mark och de naturresurser som är vitala för det materiella och andliga livet i våra samhällen. Syskon: låt oss avsluta denna pågående folkmord i Guatemala. Varken i Guatemala, eller på något annat ställe: Aldrig mer folkmord.

Sara Linnea Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Fredsobservatörerna i Chiapas, Mexiko

Nu har det snart gått tre månader sedan vi landade på mexikansk mark. Tre månader fullspäckade med aktiviteter. Vi har medföljt i olika samhällen, på demonstrationer, ett fredsnätverk och i fängelse. Vi har ordnat ett hem åt oss fredsobservatörer och ett kontor. Sakta men säkert börjar saker falla på plats. Vi har massor att lära och massor att ge! Det är dags för en presentation av fredsobservatörerna som kommer hålla dig uppdaterad om läget i Chiapas, Mexiko fram till februari 2014.

Anna på en medföljning av organisationen som kämpar för läraren Alberto Patishtáns frigivning. Under den här dagen överlämnades namnunderskrifter till åklagarmyndigheten.
Foto: Aino Ravandoni

Anna Hedlund, Falun & Visby

Berätta om när du började engagera dig för fredsfrågor /social rättvisa.
Oj, svårt att säga. Det har alltid hängt med på något sätt, från när jag var liten och mamma och pappa bankade in att alla skulle få vara med och leka. Men på riktigt väcktes engagemanget när jag hälsade på en vän som arbetade som fredsobservatör på Västbanken.

Varför sökte du jobbet som fredsobservatör?
Jag var hjärtligt trött på alla privilegier som jag och andra i Sverige har utan att vi uppskattar dem. Jag sökte det här jobbet därför att både jag och världen behöver en förändring. Kanske kan jag göra Chiapas en liten tjänst och Chiapas göra mig en stor tjänst.

Vad har varit din bästa stund hittills i Mexiko?
Mitt finaste minne från Mexiko så långt är när en liten tjej som bor i ett samhälle som vi medföljer skrattade. Hon är så liten, sju år kanske, och så väldigt allvarlig. Nästan jämt gick hon och bar på sin lillebror som väl är ungefär ett huvud kortare än henne, det vill säga alldeles för stor för att bäras av en sjuåring. Eller så hjälpte hon sin mamma, eller så hämtade hon något åt sin pappa, eller så grät hon sammanbitet för att hennes bror retat henne eller så klädde hon sin lillasyster. Vi såg henne så sällan skratta. Men när hon fick tag på Fridas blåa, blommiga paraply och gick och bar omkring på det i solen och skrattade i sin trasiga klänning då blev det till mitt finaste minne härifrån.

Hur tror du/hoppas du det här året kommer påverka dig som person?
Det här året har redan påverkat mig som person! Och jag tror att det kommer att fortsätta påverka mig. Jag hoppas kunna fortsätta gå med försiktiga steg, stora ögon och öron och lära mig att bli bättre på att arbeta för att de privilegier jag har inte blir på bekostnad av någon annan.

Vad har du gjort tidigare som du har nytta av i det här jobbet?
Jag har tidigare arbetat med lokal demokrati och lokalt självbestämmande tillsammans med kommuner i Sverige, Afrika, Asien och Östeuropa. Det tror jag har varit till hjälp med tanke på de intressanta autonomiprocesser som pågår här i Mexiko. Men lite erfarenhet av att ha luffat runt, bott enkelt och obekvämt tror jag också har varit till nytta då vi gör lite tuffar medföljningar på landsbygden. Stor erfarenhet av att inte göra någonting och läsa mycket är en tillgång när vi inte får röra oss så mycket på vissa längre medföljningar.

Kerstin i samhället Las Margaritas på en medföljning av organisationen Otros Mundos (Andra Världar) som medverkade på ett möte om naturresurser.
Foto: Frida Ekerlund

Kerstin Jonsson, Stockholm

Berätta om när du började engagera dig för fredsfrågor / social rättvisa.
Jag började intressera mig för fredsfrågor och social rättvisa redan som barn, eftersom jag tidigt förstod att världen är orättvis. När jag gick på gymnasiet gick jag med i Svenska freds- och skiljedomsföreningen och arbetade aktivt i en lokalgrupp. Mitt engagemang för olika rättvisefrågor har varierat men har de senaste åren varit fokuserat på Latinamerika. Jag har bland annat arbetat och bott i Amazondjungeln i Ecuador, där jag ingick i ett team som arbetade med ett utbildningsprojekt drivet av en ursprungsfolksorganisation. Det var oerhört lärorikt och gav en inblick i hur komplicerade rättvisefrågor kan vara när man ska ta hänsyn både till kollektiva och individuella rättigheter.

Varför sökte du jobbet som fredsobservatör?
Jag sökte jobbet som fredsobservatör eftersom jag kände ett behov av att aktivera mig mera i kampen för en rättvisare värld. Dessutom har jag alltid trott att ickevåld är den enda metod som är möjlig om man på sikt ska åstadkomma en förändring till det bättre i samhället. För mig var det också viktigt att arbetet är i Latinamerika eftersom det är den världsdel jag har ägnat mitt intresse åt de senaste åren.

Hur tror du/hoppas du det här året kommer påverka dig som person?
Jag tror inte att det här året kommer att påverka mig som person på något annat sätt än att jag får fördjupade kunskaper om faktiska förhållanden i Mexiko och därigenom en klarare bild av hur det mexikanska samhället fungerar.

Vad har varit din bästa stund hitills i Mexiko?
Mina bästa två stunder i Mexiko hittills under arbetet som fredsobservatör har varit när jag var observatör i ett djungelsamhälle nära ett oerhört naturskönt vattenfall, och när jag fick tillfälle att lyssna på en mycket insatt persons analys av vad som händer politiskt i Mexiko just nu.

Vad har du gjort tidigare som du har nytta av i det här jobbet?
Jag har gjort många saker tidigare som jag har nytta av i jobbet som fredsobservatör. Jag har studerat socialantropologi och latinamerikstudier, och jag har bland annat specialstuderat olika autonomiprocesser i delstaterna Oaxaca och Chiapas. Jag har bott och arbetat i Ecuador i två år, där jag lärde mig mycket om ursprungsfolkens situation och kamp för sina rättigheter. Jag har besökt många länder i hela Latinamerika och intresserat mig för latinamerikansk kultur och historia på olika sätt.

Frida på en inledande marsch inför det nationella mötet ”Samhällen för liv” där tema naturresurser och autonomi behandlades.
Foto: Kerstin Jonsson

Frida Ekerlund, Malmö
Freds- och konfliktvetare, genusvetare.

När jag var 11 år åkte jag till Thailand med fredsorganisationen CISV. Där började mitt fredsengagemang. Vi var 80 barn från världens alla hörn som lekte i en månad. Jag har fortfarande kontakt med två av dem. Jag fortsatte som utbildare i organisationen och är fortfarande engagerad. Hade jag valt att läsa freds- och konfliktvetenskap om jag inte haft CISV i ryggen? Kanske. Kanske inte. Hade jag valt att studera en master i globala studier om jag inte haft en systemkritisk ingång till en analys av världen och resursfördelning? Antagligen inte. Det är svårt att arbeta utanför Sverige, Europa, med internationella organisationer utan att repetera gällande världsordning, utan att reproducera en neokolonial diskurs. Min neokoloniala analys finns alltid med mig, kanske för att jag läst mycket genus och analyserar makt? Dessutom har jag ett stort intresse för politik och sociala rörelser i Latinamerika, där jag fått en insyn i processer i Peru och Brasilien.

Det är konstigt att vissa människor i världen har så mycket, medan andra har så lite. Jag tycker att det är märkligt att inte fler är aktiva i frågor som berör distribution av tillgångar i världen, och inkorporerar en analys av hur konsumtion i vissa delar av världen leder till konflikter i andra. Jag tycker det är intressant att uppleva vilken symbol min vita kropp är på den latinamerikanska kontinenten och vill undersöka till vilken grad jag kan använda den för att göra skillnad och spela på de globala rasistiska strukturerna som vi lever i. En metod som inte fungerar i längden, man kanske i korta längden?

Jag sökte uppdraget som fredsobservatör för att det ingår i mandat att inte berätta för andra vad ”utveckling” är, eller hur utvecklingsprogram bör utformas, utan agera som en stoppsten, preventivt använda sin (vita) kropp, för att förhindra, eller rapportera, om konflikter. Hur fungerar detta? Jag hoppas kunna ha ett svar i februari 2014. Annars gillar jag att spela musik och försöker övertala Aino Ravandoni att starta ett band med mig, men det går, för tillfället, ganska trögt.

Aino på en medföljning av organisationen Frayba som i Nätverket för fred besökte ett samhälle för att dokumentera övergrepp begångna under de första månaderna av 2013.
Foto: Gilberto Gutiérrez Álvarez

Aino Ravandoni, Stockholm

– Hej!
– Hej! Vad heter du?
– Aino
– Va??
– Aino, A, i, latinskt i, inte y, n, 0.  Som ”Ay no! ”(ung. ”Åh nej!” på spanska). Det är ett finskt namn.
– Aino.. Jaha ja, vad betyder det då?
– Den enda, det säger min mamma.
– Wow, den enda, det var inte illa!

Ungefär så här har alla mina första möten blivit här i Mexiko. Funderar ibland på att göra det enklare och presentera mig som Aurelia, som är mitt andra namn, men jag tycker det är roligt. Att behöva förklara. Aino, har jag fått efter min gammelmormor från Finland och Ravandoni efter min farfar från Peru. Spanska och finska var de språk som talades hemma och när jag började på förskola lärde jag mig svenska. Att ha växt upp med tre kulturer och tre språk ser jag som en lyx. Har under senare år förstått hur lyxigt det är. Bland annat har jag fått flera språk gratis men också blivit en förvirrad person. Förvirrad på ett bra sätt!

Länge satsade jag på musik men lade det åt sidan för att studera fristående kurser men sen också ett program vid Södertörns Högskola som heter Miljö- och utveckling. Jag åkte till Tanzania för att samla data till C-uppsatsen sista terminen. Innan dess hade jag också rest men kände då mer än någonsin att jag ville befinna mig ute i andra delar av världen. Se, lära känna, få nya vänner och erfarenheter! Efter plugget fick jag en praktikplats på organisationen Svalorna Latinamerikas landskontor i Arequipa, Peru. Jag stormtrivdes! Latinamerika i mitt hjärta, kände jag!

Några år innan, när jag läste Latinamerikanska samhällsförhållanden på Stockholms Universitet lärde jag känna en brud som inspirerade mig mycket. Hon åkte iväg till Mexiko med Kristna Fredsrörelsen. När hon kom tillbaka och berättade vad hon varit med om och lärt sig bestämde jag mig för att ”det där ska jag också göra en dag”. Nu är den dagen här! Ibland kommer jag på mig själv med att nypa mig i armen. Ja, jag är här i Mexiko och lever en dröm. Fantastiskt! Jag känner mig privilegierad. Jag är privilegierad! Så privilegierad att jag mår illa av det ibland. Jag tror jag vetat om det sen länge och att det funnits en känsla i mig som alltid velat göra något. Något som känns bra för hjärtat. Det är många frågor som får mig att brinna. Det som händer i världen, orättvisorna, hemskheterna som finns där överallt. Ibland känns allt omöjligt och ibland finns det ett hopp som lyfter mig så oförskämt högt upp bland molnen.

Här i Mexiko har jag börjat ta lektioner i colombiansk salsa. Glädjen i dansen får mig att glömma allt…även bilarna och deras förare som tittar lite extra när jag dansar hemåt efter lektionerna. Musiken finns med mig överallt. Frida, jag är redo, hit me!
 Jag grämer mig redan nu för att jag måste åka hem i februari. Men det ska jag sluta med och njuta av allt i fulla drag! Stort som smått!

Här kan ni se videon som vi gjorde tillsammans med fredsobservatörerna i Guatemala innan vår avresa.

Kristna Fredsrörelsens fredsobservatörer i Chiapas, Mexiko 2013-2014

”Äntligen har de lyssnat på oss” – om den historiska domen mot Efraín Ríos Montt

Ixilkvinnor utanför domstolen i Guatemala City firar den historiska domen. Foto: Tamara Vocar

Det är historiska ögonblick i Guatemala dessa dagar. I fredags kom nyheten att Efraín Ríos Montt har dömts till 80 års fängelse för folkmord och brott mot mänskligheten. Det är första gången som en tidigare statschef har dömts för detta i nationell domstol.

I den här bloggen har ni kunnat följa hur det har varit under de senaste veckorna. Trots att det har funnit bakslag, har människorättsförsvararna inte gett upp. “När jag gick med 2001, frågade de mig vad jag önskade. Jag sa att jag ville ha rättvisa, men då trodde jag inte att det skulle ta så lång tid”, berättar ett vittne efter att han fått reda på nyheten.

Han fortsätter med frustration i rösten: “Vad gjorde de små barnen eller kvinnorna för fel? De hade inga vapen! Vi ville ha fred, ändå brände militären upp våra skördar och förföljde oss”.  Han fortsätter att berätta om det hemska som skett, men också om glädjen att få vara lite närmare rättvisa. “Vi vill endast ha rättvisa, även om Efraín Ríos Montt aldrig kommer känna vår hunger, eller smärta, vi kräver bara rättvisa”. Vittnet vänder sig om mot barbarnet i armarna på sin mormor, och fortsätter.  “Vi kanske slutar när vi dör. Jag gör det för mina barn och barnbarns skull, för att de aldrig ska uppleva det vi var med om“.

Ett annat vittne beskrev att många är glada för vad som hänt, men många säger också att det kommer inte ta tillbaka de som försvann under kriget. Trots det, betonade han, är den här rättegången viktig inte bara för maya-ixilfolket, utan för hela Guatemala: “För att det aldrig ska upprepas, måste världen få veta vad som hände och vi säger bara sanningen, för vi vill inte att det ska ske igen”

Vanligt är att i historiska tillbakablickar beskriver att Efraín Ríos Montt satt vid makten under den allra blodigaste perioden av inbördeskriget, åren 1982-1983, då regeringsstyrkor utförde hundratals massakrer mot civilbefolkningen. Guatemalas diktatur var hård och blodig, inbördeskrig pågick i 36 år och krävde över 200 000 dödsoffer. Enligt sanningskommissionen CEH var den guatemalanska staten skyldig till 93% av alla övergrepp mot mänskliga rättigheter som begicks under kriget. Många av dessa offer tillhörde ursprungsfolket maya-ixil.

I den nu avslutade rättsprocessen stod de tidigare militärerna Ríos Montt och Rodríguez Sánchez åtalade för folkmord och brott mot mänskligheten. Ríos Montt blev dömd att han hade en viktig roll i att 1.771 människor dödades. Det skedde också ett systematiskt våld mot ursprungsbefolkningen, bland annat påtvingade förflyttning från hem, tortyr, våldtäkter och sexuellt våld. Ríos Montt dömdes till totalt 80 års fängelse för båda åtalspunkterna medan Rodríguez Sánchez friades från alla anklagelser.

Internationellt har reaktionerna inför domen varit positiva. Bland annat välkomnas domen av FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, Navi Pillay, som hedrar de vittnen, familjemedlemmar och överlevare som uthålligt och modigt gjorde den här domen möjlig, samt alla inblandade i rättsprocessen som trots hot och svåra omständigheter fullföljt sin uppgift.

I landet har det varit blandade reaktioner kring domen, och än är det inte slut. Troligtvis kommer det ske överklagan och en del juridiska processer är i väntan på att lösas. Dessa dagar är många oroliga att det ska ske hot och våld mot de som varit involverade under processen. Detta tystar dock inte människorättsförsvararna eller får dem att ge upp. Ett vittne beskrev vad domen hade betytt för honom: “De säger att vi inte är värda något, att vi är fattiga, att vi inte kan läsa och skriva och bara ljuger. Den här domen visar att vi bara säger sanningen, och vi kommer fortsätta kämpa tills Guatemala är ett land med verklig fred och inte bara fred för vissa”

Här kan du läsa Kristna Fredsrörelsens pressmeddelande om den historiska domen. Se gärna bilder från rättegångens sista dag på fotografen James Rodriguez hemsida. Mer om domen kan du läsa om i Amnesty Press, och OHCHR:s pressmeddelande går att läsa här.

Sara Linnea Svensson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

”Vi söker inte hämnd, vi söker efter verklig fred”

Vittne i folkmordsfallet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez svär eden inför domstolen. Foto: Roderico Diaz

Efter veckor av dramatiska turer i folkmordsåtalet mot Efraín Ríos Montt och Mauricio Rodríguez Sánchez, har förhandlingarna äntligen kommit på bana igen. Så pass mycket att slutpläderingarna avslutades idag och domen förväntas förkunnas redan under fredagen.

Vi hoppas kunna komma med en utförlig bloggtext om folkmordsfallet inom kort, men tills dess lämnar vi er med en av dagens höjdare inifrån rättegångssalen, när ordföranden för målsägarbiträdena och vittnesorganisationen Asociación para la Justicia y Reconciliación (AJR) efter avslutade slutpläderingar fick ordet av domarna och förklarade vad det är han och vittnena begär. Nedan text är en förenklad och snabb översättning av talet:

Gud skapade mannen och kvinnan som sina avbilder, för att befolka världen. I de två första paragraferna i vår grundlag står att staten har skyldighet att garantera och skydda livet, friheten, säkerheten och freden för dessa avbilder som Gud skapade. Dock, ärade domstol, gjorde armén raka motsatsen. De kom hit för att säga att de inte är skyldiga, att de åkte till samhällena för att skydda befolkningen men det är inte sant. Det är lögn. Jag såg det med mina egna ögon. Som ett av vittnena sa: massakrer skedde inte bara i Ixil, utan i fem regioner i landet. Därför vill jag be er, ärade domstol, om en fällande dom för de ansvariga. En dom som blir ett riktmärke för Guatemalas folk.

Då, 1982, anklagades vi ursprungsfolk för att vara terrorister, kommunister, subversiva. Och folkmordet begicks. Barn, gravida kvinnor och försvarslösa äldre mördades. Idag har hundra vittnen kommit för att berätta sanningen. För att be om rättvisa för allt det vi genomled.

Offentligt hotas till och med våra advokater. Subversiva, terrorister och kommunister. Men, ärade domstol, en terrorist skulle inte söka rättvisa i enlighet med lagarna här i denna rättegångssal. Aldrig. Det var armén som var terroristen eftersom den begick folkmord och brott mot mänskligheten. Hundratals barn och kvinnor försvann. Och försvarsadvokaterna säger att de inte gjorde det med vilje. Men, ärade domstol, ingen tänder eld på sitt eget hus, och det är därför dokumenten idag inte längre finns.

Därför begär jag att rättvisa skipas. För att de mördade offren och för att överlevarna ska kunna känna sig lugna. För att de ska känna förtroende. Och för att de ska återfå förtroendet för myndigheterna. Inte bara grundlagen fastställer att det ska råda rättvisa och respekt, utan även internationella konventioner och lagar kräver respekten för människor. Alla de som dog, alla våra familjemedlemmar som vi förlorade, de var inte djur. De var inte hundar, de var inte bestar eller andra saker, andra slags djur. De var människor som också hade rätten att leva, rätten till frihet, rätten till fred och säkerhet. Men trots det uppfylldes inte det fastställda.

För även bibeln säger att en dålig person känner igen en annan dålig person. Också en hycklare känner igen en hycklare. Det är därför det har diskuterats mycket här i denna rättegångssal, om att inte acceptera sanningen, att höra vittnena, att höra experterna. Återigen anklagar de oss för att vara gerillamedlemmar, subversiva och kommunister. Därför ber jag återigen, ärade domstol, att rättvisa skipas i enlighet med lagen, i enlighet med vår guatemalanska grundlag, i enlighet med internationella lagar och konventioner. Även att det undersöks och fullföljs kring de allra högsta ansvariga för folkmordet och brotten mot mänskligheten.

Jag vill även påminna om att tiden är över för den militära närvaron i samhällena, där de fortsätter att hota ixilfolket, mayafolket, achífolket. Det är inte längre tillfälle för det. Det var därför  fredsavtalen skrevs under, för att respektera rättigheterna. Men de som kommer hit till denna rättegångssal, de åtalades familjemedlemmar och militärveteranorganisationen, säger att denna rättvisa äventyrar fredsavtalen. Men det är fel, ärade domstol. Vi söker inte hämnd. Vi söker efter verklig fred. Med rättvisa, med respekt, med jämlikhet, med värdighet. Därför kom vi hit. Så jag ber er ännu en gång om moralisk reparation till offren, skydd för alla vittnen och våra advokater. Skydd för hela mayafolket, så att det respekteras och går säkert. För som det redan är nedskrivet: det är lättare för en kamel att passera genom ett nålsöga än för en rik folkmördare att komma till Guds rike.

Tack så mycket.

Talet i sin helhet kan höras här (spanska), och transkriberades och översattes av Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala.

Kristna Fredsrörelsen ber om rättvisa för Bety och Jyri

Den 27 april 2010 mördades den finländska observatören Jyri Jaakkola och den mexikanska människorättsförsvararen Bety Cariño i ett bakhåll i delstaten Oaxaca i Mexiko. Tre år efter morden är det fortfarande ingen som har dömts för dåden. Tolv arresteringsordrar har utfärdats och en man sitter häktad.

Personer som engagerar sig för de mänskliga rättigheterna i Mexiko utsätts ofta för våld och hot. Kristna Fredsrörelsen har i tre års tid påmint de mexikanska myndigheterna om vikten av att utreda detta emblematiska fall och vi gör det nu återigen. Klicka här för att läsa årets uttalande (på spanska). Tidigare års uttalanden går att läsa här och här (spanska).

Foto: http://lavozdelanahuac.blogspot.mx

Tidigare års fredsobservatörer har uppmärksammat fallet här på bloggen och i länkarna nedan kan du läsa mer om Bety och Jyri.

2012: Rättvisa för Bety och Jyri 

2011: Ett år sedan morden i Oaxaca

2010: Blixtaktion Oaxaca

Fredsobservatörerna för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas, Mexiko 2013-2014

Rättegångsförhandlingarna i folkmordsfallet återupptas

Den guatemalanske ex-diktatorn Efraín Ríos Montt (till höger i bild) står tillsammans med den förre militärchefen Mauricio Rodríguez Sánchez åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten. Foto: Roderico Diaz

Efter en och en halv veckas ovisshet kring folkmordsfallets framtid meddelade domaren Jazmín Barrios idag att de historiska rättegångsförhandlingarna återupptas. Kristna Fredsrörelsen var på plats i rättegångssalen och observerade förhandlingarna.

Klockan halv nio i morse samlades återigen allmänheten, journalister, aktivister, diplomater och internationella observatörer i Högsta Domstolens Sala de Vistas. Den majestätiska rättegångssalen med sina marmorklädda väggar och sitt höga välvda tak har sedan den 19 april ekat tom i väntan på besked från konstitutionsdomstolen kring folkmordsfallets framtid. Överklaganden och motprotester från försvaret och målsägarna har förlamat förhandlingarna, och ett tag såg utsikterna för en fortsatt rättegång dystra ut. Men idag meddelade alltså domaren i fallet, Jazmín Barrios, att rättegångsförhandlingarna fortsätter.

Barrios meddelade att konstitutionsdomstolen efter överläggningar har beslutat att ge Efraín Ríos Montts tidigare försvarare Franscisco García Gudiel rätt i sitt överklagande mot samma domares beslut att avlägsna honom från försvaret av ex-diktatorn under den allra första rättegångsdagen. Konstitutionsdomstolen beslutade även att de bevis i form av vittnen och experter som försvaret lade fram och domaren Miguel Ángel Gálvez avslog i början av februari, i ett tidigare skede i rättsprocessen, officiellt ska godkännas och inkorporeras i fallet.

Advokaten Francisco García Gudiel, som idag var tillbaka i rättegångssalen för första gången sedan rättegångsstarten, begärde att förhandlingarna skulle tas om från början eftersom Ríos Montt hade fråntagits den försvarsadvokat som han själv hade utsett och därmed hade berövats sin rätt till försvar. Jazmín Barrios och hennes två domarkollegor avslog begäran med hänvisning till att konstitutionsdomstolen i sin resolution fastställer att en tillbakagång i rättegångsförhandlingarna vore olaglig. Dessutom fastställer konstitutionsdomstolen att det endast var under de första 1,5 dygnen av förhandlingar som Efraín Ríos Montts försvar påverkades negativt. Efter det inkorporerades den grupp advokater som under hela rättsprocessen framtill dess hade utövat ex-diktatorns försvar. Oklart i dagsläget är vad som händer med de fem vittnesmål som hann passera under de 1,5 dygnen som Efraín Ríos Montt var utan försvarsadvokat.

Den förre militärchefen Mauricio Rodríguez Sánchez å andra sidan hade en allmän försvarsadvokat vid sin sida. Advokaten begärde att bli avlägsnad från målet med hänvisning till att den åtalade har uttryckt att han inte vill ha en allmän försvarsadvokat. Åklagaren Orlando Lopez påpekade för domaren att Rodríguez Sánchez den 19 april, efter att både hans och Ríos Montts advokater lämnade rättssalen i protest, uttryckte att han inte har råd att tillsätta nya advokater och ansåg att denna nya vändning var ett led i att förhala processen ytterligare. Domaren Barrios avslog försvarsadvokatens begäran med hänvisning till att det skulle påverka Rodríguez Sánchez rätt till försvar. Däremot har den åtalade fortfarande möjlighet att inkorporera sina gamla advokater i fallet, försäkrade hon.

Förhandlingarna återupptas igen på torsdagen kl.08.30. Då förväntas Francisco García Gudiel lämna ytterligare information gällande de sex vittnen som kvarstår att höras i förhandlingarna innan slutpläderingarna kan hållas.

Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Oviss framtid för rättegångsförhandlingarna i folkmordsfallet

”Ett enat folk kan aldrig besegras” och ”Mitt hjärta är Ixil”. Det är slagord som har skallat de senaste dagarna i Guatemala i demonstrationer när hundratals människor har intagit gatorna för att visa sitt stöd för folkmordsprocessen.

Efter domare Flores beslut om att annullera förhandlingarna i folkmordsfallet den 18 april samlades vittnen och överlevare från hela landet framför Högsta Domstolen i Guatemala City i protest. Foto: Tamara Vocar

Folkmordsrättegången mot förre diktatorn Efraín Ríos Montt och den militäre underrättelsechefen Mauricio Rodríguez Sánchez hade pågått i en månad och närmade sig sitt slutskede när domare Carol Patricia Flores torsdagen den 18 april kom med ett besked om att hela rättegången skulle annulleras. Det skulle innebära att de berättelser som över hundra vittnen har delat med sig om sexuella övergrepp och om hur deras nära och kära mördades inte skulle vara giltiga i processen. Istället hävdade Flores att allt som hänt efter den 23 november 2011 har varit ogiltigt. Det var nämligen då som hon togs bort ifrån processen efter att ha förklarats partisk. Nu hävdar alltså Flores att det beslutet var felaktigt och att allt som hänt sedan dess ska lämnas utan hänseende.

Nyheten kom som ett hårt slag mot kampen för rättvisa, och starka känslor svallade när beskedet kom. Om Flores beslut står sig skulle Efraín Ríos Montt, som har suttit i husarrest sedan januari 2012, försättas på fri fot. Domare Jazmín Barrios, som har hållit den senaste månadens rättegångsförhandlingar, hävdar att beslutet om att ogiltigförklara rättegången var olagligt och får stöd i detta av riksåklagare Claudia Paz y Paz som också menar att Flores inte har mandat att bestämma över ifall en rättsprocess som pågår ska annulleras eller inte.

För att samla kraft inför det kommande arbetet samlades över 250 människor redan samma kväll som Flores beslut utanför Högsta Domstolen med ljuslyktor och trummusik. Solen hade precis gått ner och det började bli lite kyligt i luften, men man kunde ändå känna värmen från alla de som samlats. Det var verkligen imponerande att se vilken kraft som finns hos de överlevande och deras anhöriga, som efter allt de varit igenom fortsätter att kämpa för rättvisa. Kvällen fortsatte med rop om rättvisa och och slut på straffriheten och deltagarna satte upp stora banderoller på grinden framför domstolen. På dessa syntes ansiktena på de ansvariga för folkmordet med budskapet att det måste bli slut på att dessa krigsförbrytare går fria.

Uppemot 500 anhängare till folkmordsprocessen tågade från Högsta Domstolen till landets Konstitutionsdomstol och krävde rättvisa och fortsatta rättegångsförhandlingar i det historiska fallet: Foto: Erik Woodward

Demonstrationerna fortsatte även på fredagsmorgonen då närmare femhundra människor återigen samlades utanför rättssalen för att sedan tåga genom staden fram till Konstitutionsdomstolen. Där fortsatte slagorden flera personer som Kristna Fredsrörelsen medföljer höll tal. Advokaterna som representerar de överlevande från folkmordet gick även in för att lämna in formella protester mot domare Flores beslut.

Nu är det upp till Konstitutionsdomstolen att bestämma vad som kommer hända med processen. Vi vet ännu inte om de kommer bekräfta Flores beslut om att ta om rättegången eller om processen kan fortsätta. Ett annullerande av målet skulle kränka guatemalanernas rätt till rättsligt skydd i landets domstolar. Denna rättighet garanteras av artikel 25 i den Amerikanska Konventionen om de Mänskliga rättigheterna, som Guatemala ratificerade 1978. Att annullera rättegången skulle därför innebära ett brott mot internationell rätt.

Kampen för rättvisa fortsätter således här i Guatemala. Eller för att citera Juan Raymondo Matom från Nebaj, anhörig till några av de som miste livet i ixilområdet:

– Det här slaget kändes, men inte lika hårt som kulorna, knivarna eller elden vi har känt förut för nu finns internationella organisationer här och observerar.

Anders Nordenskjöld, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

Floderna, vattnet och livet är inte till salu

”Vi kräver att regeringen lägger ner alla planer på vattenkraftsutbyggnad i Chiapas, ersätter de människor som tvångsförflyttats och respekterar beslut som fattas av dem som kämpar mot avhysningar och ödeläggelse.”

Det är den 14 mars på Motståndstorget i San Cristobal de las Casas, Internationella dagen för aktioner mot vattenkraftsdammar, för floderna, vattnet och livet. På trappan till katedralen pågår en manifestation arrangerad av Otros Mundos, en lokal miljöorganisation knuten till Jordens Vänner. Kristna Fredsrörelsen har sedan ett år samarbetat med Otros Mundos på grund av de hot som riktas mot människor som kämpar för en bättre miljö och rätten att bli tillfrågade gällande utvinning av naturresurser på deras mark. En rättighet de har både enligt mexikansk och internationell rätt.

I delstaten Chiapas där vi befinner oss produceras en stor del av den el som konsumeras i Mexiko. De fyra vattenkraftverken i floden Grijalva producerar 40 % av hela landets energiproduktion (källa: Mapder). Trots det är elpriserna för de enskilda hushållen här högre än genomsnittet för landet i övrigt, och många av Chiapas fattiga invånare har inte ens tillgång till el trots att de bor mycket nära dammarna och kraftverken. Regleringarna av Grijalvafloden orsakar dessutom allvarliga översvämningar  i granndelstaten Tabasco, vilket framför allt drabbar ursprungsfolken och den fattiga landsbygdsbefolkningen.

På tur att regleras står nu bland annat gränsfloden mellan Guatemala och Mexiko, Usumacinta. Fyra stora vattenkraftverk planeras, vilket innebär ett stort hot mot djur- och växtliv i Lacandondjungeln, men också mot de samhällen som ligger längs floden och de betydelsefulla mayaruiner som finns i området. Människorna som lever här har motsatt sig exploateringen, men myndigheter och företag försöker övertyga befolkningen med hjälp av löften om ”utveckling” och ekonomisk ersättning.

Representanter för Las Abejas och den lokala miljöorganisationen protesterar vid katedralen i San Cristobal de Las Casas.
Foto:http://revistafragua.net/

På Motståndstorget fortsätter protesterna. Det småregnar och börjar bli kallt, men stämningen bland dem som protesterar är desto hetare. Pressmeddelanden läses upp och representanter från organisationen Las Abejas i Acteal uppmanar till protester och kamp utan våld:

”Bröder och systrar, kämpa tillsammans med oss; låt dig inte luras, låt inte elbolagen ta ut absurda avgifter. Vi betalar inte för elen. Elen tillhör folket, elbolagen har inte rätt att kräva betalning av dig. Vi kommer inte att betala för elen förrän den dag då elenergi och andra nationella gemensamma naturresurser tillhör folket och inte ett fåtal personer.”

Här kan du läsa mer om Mapder, Otros Mundos och Las Abejas. Här kan du läsa tidigare fredsobservatörers inlägg om gruvdrift som även den påverkar miljön och ursprungsfolkens livsvillkor negativt.

Kerstin Jonsson, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014

Vittne i folkmordsfallet: ”Mitt hjärtas smärta och mardrömmar är nu fria”

Sedan rättegångsförhandlingarna i folkmordsfallet drog igång här i Guatemala City har över 100 överlevare från ixilområdet intagit vittnesbåset och berättat sina historier för domstolen och omvärlden. Berättelser om massakrer, våldtäkter, tortyr och tvångsförflyttningar genomförda av den guatemalanska armén, vars högste ansvarige var den dåvarande diktatorn Efraín Ríos Montt.

En av ixilkvinnorna i rättegångssalen håller i en blomma. Foto: Roderico Diaz

Gaspar Velasco från samhället Vijolom II i Ixil sitter vänd mot domarna och berättar om hur militären kom till samhället den 3 maj 1982. Runt hörnet väntade massakrer, våldtäkter och livet på flykt i bergen. Den 15 augusti rycktes en stor del av Gaspars familj ifrån honom, berättar han. Hans tre barn, far, bror och syster dödades av armén.

– Jag var en av få som överlevde. Kanske överlevde jag för att kunna komma hit idag.

Gaspar Velasco är ett av närmare 100 vittnen som sedan rättegångsförhandlingarna inleddes den 19 mars har berättat sina historier för domstolen. För några av dem sitter orden långt inne. För andra tycks det vara en befrielse att äntligen få höras och de pratar nästan okontrollerbart. Ibland så pass snabbt och mycket att domaren måste avbryta dem för att ge tolken möjlighet att hinna översätta för den stora andelen av oss rättegångsbesökare som inte behärskar mayaspråket ixil.

Chockerande vittnesskildringar

Kulisserna ändras för varje vittnesmål och om så bara för korta ögonblick förflyttas jag till den plats som inför mitt inre utgör händelsernas centrum. Ofta är det mörkt. Ibland kallt. Flera gånger under resan mellan dået och nuet utkämpar jag en dragkamp mellan förtvivlan och illamående.

Som när jag hör den äldre mannen Tiburcio Utuy berätta hur han bevittnade soldaterna låsa in en familj i sitt hem för att sedan tända eld på det. Han berättar om de hjärtskärande skriken från en familj som brinner inne utan att veta varför. Han går sen över till att beskriva timmarna av tortyr som soldaterna utsatte honom för. Hur han lämnades hängande upp och ned tills de blå, röda och vita fläckarna tog över synfältet. Eller all stryk han fick. Hur han blickade ned och såg sina egna tarmar hänga utanpå kroppen. Han berättar att han tog dem i sina händer och tryckte tillbaka dem i öppningen i buken.

Ett av de tio kvinnliga vittnena berättar det om det sexuella våld som hon utsattes för av den guatemalanska armén.Foto: Roderico Diaz

Eller kvinnan som berättar hur hon var tolv år när soldaterna förde iväg henne till militärbasen. Med händer och fötter fastbundna och en trasa i munnen våldtog de henne. Hon försvann, lämnade här och nu för en stund. Hur lång vet hon inte men när hon återfick medvetandet badade hon i sitt eget blod. Soldaterna, fler än hon kan minnas, tog ifrån henne något som de aldrig hade rätt till. Hon blev kvar i livet men med en livslång skam, likt ett ärr som aldrig försvinner. Något som bevisas när åklagaren dagen innan kvinnans vittnesmål begär lyckta dörrar under förhandlingarna.

– En av kvinnorna har berättat för oss att hennes man inte vet om vad hon har varit med om. Hon säger att får han reda på det så kommer han att slå henne, berättar åklagaren för domarna.

Förutom massakrer, tortyr och våldtäkter berättar de 100 männen och kvinnorna om nedbrända skördar, nedbrända hus. Kläder och minnen i lågor. Djuren sköts, höggs eller brändes ihjäl de med. Dog de inte av kulorna eller bomberna skulle de minsann dö av svält. Med knivar skar soldaterna av kvinnornas plagg direkt från deras kroppar och slängde dem i elden. Det räckte inte att förinta, det toppades dessutom med ett körsbär av förnedring.

Att frånta fisken dess vatten

– En fisk utan vatten dör. Gerillan utan lokalbefolkningen dör, säger översten Fransisco Luis Gordillo i en intervju från maj 1982.

Vi sitter i rättegångssalen och riktar blickarna mot storbildsskärmen där överste Gordillo projiceras. Innan honom var det den åtalade Efraín Ríos Montts tur. I en 43 minuter lång videointervju från 1982 berättar ex-diktatorn om den militära räddningen. Han frågar kaxigt intervjuaren vilken slags ledare han vore om han inte kunde kontrollera armén. Det stora, självsäkra leendet viker inte för en stund från den förre diktatorns läppar, och han kan knappt sitta still på sin stol. Nedanför den leende Ríos Montt 1982 sitter Ríos Montt idag och iakttar sitt forna jag. Idag står han åtalad för folkmord och brott mot mänskligheten. Jag undrar vilka tankar som passerar genom hans huvud. Jag undrar om han fortfarande ler.

En intervju med Efraín Ríos Montt från 1982 används som bevisning i åtalet mot ex-diktatorn och den förre militäre underrättelsechefen Mauricio Rodríguez Sánchez för folkmord och brott mot mänskligheten. Foto: elPeriódico

– De sa att vi var gerillasoldater. De sa att vi gav mat till gerillan. Men jag vet inte vad gerillan är.

Orden upprepas av vittne efter vittne och får mig att minnas de femton ursprungskvinnorna som jag träffade i höstas. Det var ett annat fall, från en annan del av landet men jag hör samma ord, samma berättelser. Och det framgår med all tydlighet att övergreppen mot ixilbefolkningen inte står sig ensamma, de var inte isolerade händelser. Långt därifrån.

Ursprungsfolken i Huehuetenango, Alta Verapaz, Quiché, Chimaltenango, Petén och Baja Verapaz må ha olika seder och tala olika språk, men de förenas i den historiska orättvisa som har riktats mot dem. Massakrer, påtvingade försvinnanden, tortyr, sexuellt våld, förnedring och stigmatisering är frukten av den rasistiska maktordning som har kännetecknat Guatemala i flera hundra år. Men nu kliver de fram, de ena efter de andra, efter decennier av tystnad och rädsla och kräver rättvisa.

Berättar om hur deras hjärtan mår

Överlevare från hela landet visade sitt stöd med ixilfolket, genom att bära orden ”mitt hjärta är Ixil” runt halsen. Foto: Roderico Diaz

I slutet av varje vittnesmål frågar åklagaren vittnena hur deras hjärtan mår efter att ha berättat sina historier. Trots att det är vittnenas hjärtan som står i fokus känner jag mitt eget hjärta växa i bröstkorgen i takt med att jag hör deras svar. Ett av vittnena säger:

– Idag känner jag mig fri eftersom jag berättar sanningen inför Gud som gav oss liv. Det är vad jag känner i mitt hjärta. Tiden är inne att berätta sanningen, att vittna om sanningen, vad som hände människor. Jag är det enda som kvarstår från massakern och av mina älskade vars blod har spillts. De var oskyldiga och de behandlades som djur, inte ens som djur. Om vi sparkar på en hund drabbas vi efteråt av dåligt samvete. Vi är inte hundar. Jag ger mitt vittnesmål inför Gud, må Gud välsigna denna stund, denna dag. Detta är hur mitt hjärta mår, tack för att du frågar. Mitt hjärtas smärta och mardrömmar är nu fria eftersom jag har fått ur mig allt som funnits i mitt sinne. Vad jag såg med mina egna ögon, vad jag såg med min kropp.

Efter en månad börjar folkmordsrättegången närma sig sitt slut. Enligt uppgifter rör det sig endast om några dagar nu. Få av oss som har passerat genom rättegångssalen i Guatemala City under denna månad har undgått att beröras av maya-ixilfolkets starka vittnesmål kring ett av de mörkaste kapitlen i Guatemalas historia. Samtidigt står ursprungsfolk från andra regioner i landet enade bakom de modiga vittnena, och reser varje vecka in till huvudstaden för att visa dem sitt stöd. Runt deras halsar hänger en skylt med orden ”mitt hjärta är ixil”.

Tamara Vocar, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Guatemala

”Sorgen gjorde mig sjuk”

Vi har tidigare skrivit om massakern den 22 december 1997 på medlemmar i den pacifistiska och katolska motståndsgruppen Las Abejas här på bloggen. 16 år efter massakern lider överlevarna fortfarande av skadorna, fysiska och psykiska. Vi har träffat två av dem, Maria Vázquez och Catarina Méndez, och det här är deras historia.

22 december 1997 mördades 45 kvinnnor, män och barn i Acteal där de deltog i en bönceremoni. Vi träffade Catarina Méndez och Maria Vázquez som båda överlevde massakern. Foto: Aino Ravandoni

Maria bodde med sin mamma och sin bror när massakern inträffade. De blev båda mördade och Maria ensam kvar i huset. ”Sorgen gjorde mig sjuk” berättar hon när vi sitter i det sotsvarta köket i Acteal. Jag får ett tryck över bröstet när jag försöker föreställa mig hur det skulle vara. Ingen mamma, ingen bror. Ensam i ett tomt hus. Laga mat till en. Ingen att säga god morgon till, ingen som säger god natt. Och jag förstår att Maria blev sjuk. Jag frågar henne hur hon tog sig ur sin sorgsjuka. Hon ser mig i ögonen och säger att hon inte stannade i huset och grät nej. Hon använde sin sorg och berättade för alla som kom till Acteal om massakern och de hon förlorat. För att alla måste veta. För att det inte ska hända igen.

Catarina var 19 år när paramilitärerna sköt henne sju gånger. Sju gånger. Som tur var bara i armar och ben. Det är så svårt att förstå att en kropp klarar sju kulor av metall, ändå står Katarina framför mig alldeles levande. På vänstra handleden ser jag ett ärr. Hon har en metallplatta på benet för att kunna gå men det är svårt. Ändå gick hon i tre och en halv timme på marschen som de kvinnliga medlemmarna i Las Abejas organiserade på internationella kvinnodagen. Själv kastade jag mig ner på marken så fort vi stannade en stund och hörde mig själv klaga som en fyraåring ”Är vi inte framme snart?”.

Kring 500 deltagare, främst kvinnor marscherar under gassande sol till Acteal den 8:de mars under internationella kvinnodagen. ”Vi kvinnor är inte slavar”, ”Kvinnorna skänker liv, nej till krig”, ”Ut med militären från Chiapas” står det bland annat på plakaten. Foto: Aino Ravandoni

45 personer mördades under de där fem timmarna av massaker den 22 december 1997. 21 kvinnor, 15 barn (allt från två till 17 år), 9 män. Fyra av kvinnorna var gravida när de sköts ihjäl. Om vi räknar de ofödda barnen så blir antalet dödade 49. 29 skottskadades, av dem lider nio fortfarande av skador och måste träffa läkare. På sjukhusen diskrimineras ursprungsbefolkningen varför en grupp ideellt arbetande mexikaner följer dem till läkarbesöken för att se till att de får rätt vård. Ändå upptäcktes inte förrän i år att en man som överlevt massakern som klagat över ont i ryggen fortfarande hade två kulor kvar under skuldrorna. 16 år med två kulor i ryggen.

Kyrkan i Acteal på Las Abejas (Binas) heliga mark.
Foto: Aino Ravandoni

Idag kräver Las Abejas rättvisa. Inte hämnd. De vill att de ansvariga för massakern ska ställas inför rätta. Men så sent som för en månad sedan släpptes ännu en av paramilitärerna som dömts för inblandning i massakern ur fängelse. På grund av felaktigheter i den rättsliga processen, inte för att de var oskyldiga. Ingen av de ansvarig har ställts inför rätta. Las Abejas sätter nu sitt hopp till Interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter som antagit fallet och kanske kan det, efter 16 år av straffrihet, skipas rättvisa i Acteal. Vi hoppas och tror.

Anna Hedlund, fredsobservatör för Kristna Fredsrörelsen i Chiapas 2013-2014